26 april 2009 · 18 svar Vad är grejen med England?
Härom veckan hade jag ännu en gång det tveksamma nöjet att besöka England. Förra gången Birmingham, den här gången Manchester. Och jag har hyggligt track record vad gäller Englandsbesök: Har varit i London flera gånger, och tillbringade dessutom ett par tågluffarveckor i landet under mina tidiga twentysomehtings. Det är sålunda ingen novis på Englandstrippar som ligger bakom denna analys, minsann: I många avseenden är England fullkomligt bisarrt med alla sina vanvettiga kulturella och institutionella quirks.
Ta bara aversionen mot det metriska systemet. Det ställer till hårda bekymmer i t.ex. baren. Mitt försök att beställa in trea finwhiskey åt SCB-kamraten ledde till att han plötsligt satt där med 1,5 dl starksprit i handen, och undertecknad ca. 200 kronor fattigare. Eller eluttagen. Även på hyggligt moderna hotell ser de ut som livsfarliga prototyper. Naturligtvis kräver de adaptrar för att kunna vara användbara för en nyanländ. För att inte tala om vänstertrafiken! Det tar alltid minst en hel dag att begripa vad det är som pågår, och då har jag bara precis lyckats undvika att bli överkörd ett dussin gånger.
Men detta är naturligtvis ingenting mot heltäckningsmattorna. Det är standard att ha heltäckningsmattor. Överallt. På puben. På hotellet. På toaletterna! Givetvis luktar det därefter – öl, urin, och tro det eller ej, rök (från tiden då rökning tilläts i offentliga lokaler). Eller mot hjärtattacksfrukostarna – korvar stekta till all oigenkännlighet, bacon som simmar runt i flottpölar, friterade små potatistrianglar. ”Men bröd finns ju”, säger vän av ordning. ”Och kaffe!”. Jotack. Vitt bröd. Och pålägget? Endast marmelad och sylt, det är vad huset erbjuder i påläggsväg. Och fat spread, givetvis. Kaffet? Blaskigt. Hela tiden blaskigt. Det är belagt att England har världens sämsta kaffekultur – 80 procent av allt kaffe som dricks på ön är pulverkaffe. Och då har jag ju inte ens varit i närheten av att nämna den övriga ”matkulturen” eller fixeringen vid övervakningskameror. Eller nej förresten, jag klarar inte av att gå nedför den allén utan att få konvulsioner.
Reader Comments (18)
Du glömde det obegripliga smörgåspålägget Marmite, en osmaklig svartbrun sörja som enligt marknadsföringen är nyttig genom sitt stora vitamininnehåll(?!). Ser ut som och smakar s-k-i-t.
Annars tror jag grejen men England är de rara små landsortshålorna med de rara små trädgårdarna med de rara små engelska tanterna i. Som antingen löser mordgåtor eller tar grannarna av daga med gift.
Spillulle: marmite får klassas under "den övriga matkulturen", och förövrigt håller jag helt med dig. Första gången jag blev bjuden på det, av min syster, var jag helt övertygad om att det var en Buttericksprodukt.
Duschen uppfanns definitivt inte av en engelsman. Däremot måste 1-glasfönstren, utanpåliggande vatten- och avloppsrör vara unika engelska uppfinningar.
Och hur är det med engelska bilar? Plusjord och 3 säkringar, signerat Lucas; mannen som uppfann mörkret och tystnaden.
Konstigt att det gick bra för dem under de två världskrigen. Det kan man inte säga om fransmännen.
Roligt inlagg! Och kul att Gissur borjat bidra.
Annu roligare att jag inte insag att det var Gissur och inte PSW som skrev. Ni bade skriver som engelsman; kvickt och med flyt.
Eller som min Engelska farbror brukar säga:
We Englishmen are adapting the Metric system... Inch by Inch!
Är det bara jag som gillar ägg, bacon, vita bönor och blodkorv (iofs mer irländskt) till frukost? Med en fruktsallad efteråt står jag mig till kvällningen. Frukten brukar det iofs inte finnas lika mycket av.
Samma språkliga stil som PSW, ja, men klagolåten över den energitäta frukosten avslöjade att det måste vara en annan skribent - PSW skulle väl inte klaga på sånt..?
Helt riktig observation, Camilla. PSW [i]equals[/] flottiga frukostar. Det läskiga med honom är att fetthaltig kost inte biter på honom.
[snyggt försök att använda HTML - ytterligare en stor skillnad mellan mig och mästaren, jag är teknologiskt efterbliven].
Ett gammalt ex berättade om hur hon bodde tillsammans med några tjejer i ett rum vid Bethnal Green i London i slutet av 90-talet. De hade heltäckningsmatta i hela rummet, även den hörna där de hade duschen. När sedan fuktfläcken sakta spred sig allt längre ut i rummet klagade de på sin land lord som efter många om och men kom för att göra någonting åt problemet. Hans eleganta lösning blev helt enkelt att spika fast en ny heltäckningsmatta över den gamla för att på så sätt kapsla in fukten framtills nästa gång fläcken började sprida sig (vilket man nog får anta att den började göra redan samma dag).
Ja, visst har vi en massa knasigheter här i England, världens enda frivilliga u-land ... och ändå är det så lätt att trivas här. För de flesta knasigheterna vänjer man sig vid, och god mat och hyggligt kaffe är inte så svårt att få tag på bara man vill.
Vad gäller eluttagen är de för övrigt inte alls så tokiga som bloggposten vill göra gällande. Tvärtom har de brittiska uttagen egentligen bara två nackdelar: de är inte symmetriska vid 180 graders rotation av kontakten, och de är annorlunda än dem som hela resten av Europa använder (inte objektivt en nackdel, men i praktiken en smula obekvämt för dem som reser). Vad gäller säkerheten är de egentligen rätt bra. Till skillnad från europastandard har samtliga vägguttag strömbrytare. Dessutom är de konstruerade så att jordkontakten ansluts först, och den skjuter samtidigt undan skyddslocket för de strömförande kontakterna.
Ah, tack för inside på uttagen. Jag skriver ju ur den resandes perspektiv.
En grej jag helt glömde nämna är det helfestliga taxibilarna. Vem tillverkar dem? Varför har de ett helt eget utförande, och förefaller ha en 60-talsstandard på själva teknologin? Vad är grejen?
Och så, av ren nyfikenhet, vad har hänt med alla Bobbysar? Även de var ju ett spännande estetiskt inslag i Londons gatubild. Men det kan ju inte ha varit helt praktiskt att jaga banditer med de där höga, fåniga hattarna.
Nu blandar du väl ihop bobbies och beefeaters? De fåniga höga hattarna bärs av beefeaters, medan bobbies har tramsiga hjälmar.
Men snälla Spillulle. Jag är från Island. Hatt. Hjälm. It´s all the same to me. Jag menade förstås hjälmar enligt svensk standardterminologi.
Seså, besserwissra inte bara - berätta varthän bobbysarna tatt vägen!
För att citera en engelsk komediserie: "How did they ever win the war?"
Och jag som trodde att det var islänningarna som uppfann hjälmen. Var det inte en hord hjälmförsedda vikingar som grundade nationen? Jag tror jag har läst om saken, möjligen i ett Asterix-album. Hjælmur?
Hjálmur. Hattur. Same, same, but different.
Blev det inte lite val mycket 'finns det svenskt kaffet pa hotellet? over inlagget - eller har jag missat nan marklig dubbelironi?