9 mars 2009 · 12 svar Problemet med välmenande konsumentpolitik
Valfrihet i all ära, det finns vissa utfall i livet som ingen önskar sig: shampot som ger klåda, bilen som blir rostig och mineralvattnet som visar sig vara upptappat i ett dike. Om det inte är val som någon vill göra vore det väl skönt om vi kunde befrias från de alternativen? Tänk om någon kunde erbjuda oss ett liv fritt från risker och misstag. Och det är just vad konsumentpolitik i bred mening lockar med: skydd mot dåliga val.
Rätten och möjligheten att fatta entydigt dåliga val har knappast ett egenvärde. Det finns dock två fundamentala problem med de offentliga försöken att befria oss från sådana val. Det första problemet är att vårt omdöme inte är en given förmåga, utan något som i likhet med benmuskler är beroende av regelbunden användning. För att vara paternalistisk är staten en påfallande dålig förälder. Ingen mamma eller pappa som verkligen månar om sin Benjamins bästa skulle rulla in barnet i bubbelplast. Ett liv där beslut inte tillåts få sina verkliga konsekvenser innebär att barnet förblir just ett barn, och det tycker inte mamma och pappa är någon tilltalande framtidsutsikt.
Att fatta omdömesgilla beslut innebär en kostnad: det tar tid och kräver energi att ta reda på saker och tänka efter. Det är skönt att slippa om någon annan lovar att göra det åt oss. Offentliga investeringar i bubbelplast tränger undan det privata omdömet, som sätts på stand by. Jag hörde en gång en person i färd med att göra en farlig elektrisk dumhet deklarera att det måste vara ofarligt, för annars skulle det sitta en varningsetikett där. När det välvilliga beskyddet föder sådana attityder är det säkrare att inte sätta ut några varningsetiketter alls.
Välvilja? Vänta lite. Om nu inte offentligt producerad bubbelplast är en sådan lysande idé, varför förses vi då med den? Frågan för oss till det andra problemet med offentligt beskydd mot dåliga val, nämligen politisk naivitet. Om konsumenter inte klarar av att skydda sig själva mot producenter, vem ska då skydda oss från producenter av bubbelplast?
Varför behöver vi gardera oss som konsumenter till att börja med (med hjälp av egen omdöme eller någon annans)? Därför att vi räknar med att affärsidkare är rationella egoister och inser att deras intressen som producenter bara delvis sammanfaller med våra som konsumenter. Var ingen dumbom, lille Benjamin. Ronald McDonald ger bara dig en ballong för att han vill ha dina lunchpengar. Detta handlar inte om cynism, utan en enkel och rimlig tumregel om att folk är sig lika. Anledningen till att jag ger Ronald McDonald mina lunchpengar är ju bara att jag vill ha en ballong.
Guess what. Inte heller politikers intressen sammanfaller fullständigt med väljarnas. Tanken på staten som garant mot misstag bygger på att vi kan säkerställa att staten styrs av människor av ett annat och bättre slag, sådana som tjänar allmänintresset istället för sig själva. Men kritiken mot konsumentpolitik vilar inte på en troskyldig förvissning om att den där marknaden så vansinnigt lysande, utan den delvis omvända: att även politiker blott svarar på incitament precis som alla andra, och deras intressen, liksom Ronald McDonalds, bara delvis sammanfaller med Benjamins. Vi kan inte förvänta oss att få bubbelplast av det slag och i de mängder som ligger i vårt intresse, utan i de mängder som maximerar den politiska behållningen av basa över beskyddarverksamheten.
Tackar så mycket men nej tack. Då litar jag hellre till mitt eget förnuft och bär mina blåmärken med stolthet.
Reader Comments (12)
En form av konsumentreglering är reglerna för flygplanssäkerhet. Som konsument har jag mycket dåliga möjligheter att veta om flygbolaget faktiskt gett sina plan adekvat översyn. Utan regleringar måste jag alltså förlita mig på att det vinstdrivande företaget valt en lämplig nivå på kontrollen. Det känns onekligen lite läskigt. Visst, de kan ges incitament i form av skadestånd om olyckan skulle vara framme, men samtidigt begänsar limited liability nersidan för ägarna.
Dessutom undrar jag om företagen ska ha rätt att ljuga i sin marknadsföring. Folk ljuger ju hela tiden i vardagen så rimligen borde jag uppfostras att vänja mig vid det även vid kontakter med företag. Så flygbolaget skriver "Vi ger våra plan översyn i linje med de striktaste förskrifter". När planet sedan rusar mot market visar tv-skärmarna gubbar med långa näsor: "Gick du på den lätte" fnissar kabinpersonalen.
Jag kan inte gå runt i livet och vara expert på att gräva i vad olika företag stoppar i sin mat, givetvis ska det finnas kontroll av detta i form av konsumentpolitik. Jag har inte lust att gå runt och chansa bland mat i butiken och hålla tummarna för att den inte innehåller en dödlig bakterie eller kanske en gnutta uran.
Visst kan det gå till överdrift med nollrisksamhället och statens inblandning, men när människor kan ta skada bör det finnas kontroller. Visst, eget ansvar i all ära men folk har faktiskt annat för sig än att spendera en veckas detektivarbete innan varje sak de handlar.
Jonas: Din invändning utgår från ett statiskt synsätt. Svaret är att flygbolag kan konkurrera med säkerhetsstatistik, att man kan använda sig av oberoende certifiering av denna, bilda privata branschorgan som har en egen ackreditering?
Idag är vi alla hänvisade till en och samma säkerhetsnivå och är totalt okunniga om vad denna egentligen ligger på. Varan uppfattas som säkerhetsmässigt homogen. Det är inte osannolikt att det finns en stor kundgrupp som gärna skulle acceptera fördubblad kraschfrekvens (som ändå skulle ligga långt under risken att köra bil) i utbyte mot lägre biljettpriser.
Mind: när du börjar lita på statens löften om beskydd istället för din egen näsa och ditt eget omdöme ökar nog risken för matförgiftning påtagligt - just den passiviserande effekt jag menar att konsumentpolitik har på folk. Sedan ska man inte överdriva de transaktionskostnader som faktiskt uppstår. Rykteseffekt och märkesvaror torde lösa det mesta. Glöm sedan inte bort att väga eventuella ökade transaktionskostnader mot alla direkta och indirekta kostnader som uppstår när vi låter staten ägna sig åt denna verksamhet.
Peter: Visst, men hur bygger man upp en sådan statistik? Dvs det vore otroligt svårt för nya flygbolag att slå sig in på denna marknad, inte minst om flygbolagen får ljuga i sin marknadsföring. Dessutom är det frågan om man kan få tillstånd en vettig fördelning med olycksstatistik eller om händelserna är för ovanliga. Privata klubar i all ära men de skulle nog ha incitament att inte släppa in konkurrenter hur bra de än underhåller motorerna.
Den där outvecklade självbevarelsedriften (förväntningen att det skall sitta varningstexter på allt farligt) är väl vad man i USA har upphöjt till norm, om än villkorad sådan:
Om det på din mark finns en gångstig intill en djup ravin, men inga skyddsanordningar, och en främling på promenad en dag trillar ned i ravinen och slår ihjäl sig, då var det en olyckshändelse som du inte bär något ansvar för. Om du däremot bekostar ett stängsel mellan gångstigen och ravinen för att minimera olycksrisken, och främlingen klättrar över stängslet för att plocka blommor, ramlar ned och slår ihjäl sig, då blir du stämd på allt du äger och har för att stängslet inte var tillräckligt säkert.
Exemplet har jag fått från en kollega, bosatt i USA, som i sin tur fått det från sin advokat som bestämt avrådde henne från att sätta upp minsta tillstymmelse till skyddsanordning, ett råd som hon fann bäst att följa. Förhoppningsvis har det inte skett någon olycka där än.
Saknar lite reflektion kring att det brukar vara tjänstemän, inte politiker, som sköter konsumentskyddet.
PSW: Som vanligt när liberala valfrihets- och självansvarsargument förs fram så glömmer du att diskutera den bakomliggande ekonomiska fördelningsstrukturen. Rykteseffekt och märkesvaror i all ära, men så länge svaga grupper i samhället är förvisade till att köpa inte den bästa men den billigaste maten skulle vi släppa lös en lavin av problem om vi tog bort konsumentskyddet. Och nej, jag pratar inte om den billiga maten vi har möjlighet att köpa idag, jag pratar om den billiga maten som skulle produceras om konsumentskyddet togs bort. Och jag pratar heller inte om konsumenter som *väljer* billigare framför säkrare, utan om konsumenter som inte har något reellt val. Så visst, vi kan dra igång din liberala dröm, men inte utan att först ändra fördelningsstrukturerna rejält. Så länge vi inte institutionaliserat lämpligt rättviseideal (tänk Rawls) bör konsumentskyddet finnas kvar. Som en sista säkerhetslina.
Sen att jag personligen gärna behåller även ett starkare konsumentskydd, det är en annan sak. Men då pratar vi tycke och smak och inte Vad Staten Bör Göra.
Erik M: I och för sig sant, och detta gäller väldigt många politikområden. För att blogginlägg ska bli rimligt långa och ta rimligt lång tid att skriva, får man nöja sig med att slå an ett tema. Menar du att tjänstemannafaktorn väsentligt förändrar saken?
mlo: Hm, varför skulle fattiga människor få råd att köpa bättre mat genom att man förbjuder vissa produkter? Det låter som att tro sig förbättra uteliggarnas situation blott genom att förbjuda tiggeri. Du får nog förklara hur ditt argument hänger ihop innan jag kan bemöta det.
PSW: Nåväl, livsmedelsregleringar var ett dåligt eller åtminstone onödigt komplext exempel. Poängen jag försökte göra är att även om den typ av laissez-faire-avregleringar du tycks förespråka (vad kan man annars kalla det när man till och med ska få sälja schampoo som ger klåda eller mineralvatten från närmaste dike?) är att föredra i idealteoretiska sammanhang är de inte alltid försvarbara i den reella världen. Problemet är att de tenderar att drabba redan svaga grupper oproportionerligt och oacceptabelt hårt och att de därmed är försvarbara endast när (om ens då) våra bakgrundsinstitutioner är schyssta, dvs. när alla först lyfts upp alla till en rimlig grund- eller åtminstone startnivå. Men då har vi naturligtvis lämnat laissez-faire-samhället långt bakom oss.
För övrigt, en artikel som diskuterar individuell frihet, paternalism och skydd från dåliga val (just livsmedelsregleringar om jag minns rätt) är Clarke, Simon (2006). "Debate: State Paternalism, Neutrality and Perfectionism." Journal of Political Philosophy, 14(1), 111-121.
Exemplet med flygtrafik borde rimligen inte vara ett argument för konsumentlagstiftning utan snarare emot. Genom en enkel kalkyl förstår nog de flesta att kostnaden för att ersätta ett förstört plan är många gånger högre än att sköta ett rimligt underhåll. Läggs sedan negativ press till detta så skulle det innebära att det flygbolag som kör sina plan i backen hyfsatt reglebundet snart skulle vara borta från marknaden. Eller?
LIvsmedelsregleringarna baseras på vad våra försoffade, föråldrade och moralistiska myndigheter (Livsmedelsverket, Folkhälsoinstitutet m.fl.) i god politisk ordning beslutar om är nyttigt, måttligt och moraliskt försvarbart för folkhemsinvånarna. Nyckelhålsmärkningar, tallriksmodeller, svanar och fan och hans mormor står mig upp i halsen.
We need bubbelplast in one form or other. That is we need strategies to avoid processing excessive information every time we make a mundane decision. The main question raised here (implicitly) is to what extent the state is a good provider, or perhaps there is also a more deontological issue of legitimacy (the state would provide but it is simply not its proper task?).
I propose that the state is often a good provider, relative to alternatives. This is because it has vast resources for research, rule-finding (legislation), implementation and policing/follow-up and because its interests, in a relatively non-corrupt state like Sweden, are not too far removed from the average citizen's.
If we deny citizens the right to use the state to shape their environment - the choice situations they face, we cause a substantial loss in citizens' opportunities to form, plan, control their own lives according to their own preferences.
(Sorry for English - no Swedish letters available at the moment.)