Politikerjournalistik är inte samma sak som politisk journalistik. Politisk journalistik handlar om beslut och maktutövning. Politikerjournalistik är en dokusåpa om de personer som är inblandade i denna process. Politisk journalistik är viktig, och är ytterst intressant när den utförs rätt. Politikerjournalistik är trivial och är i bästa fall en harmlös förströelse, i värsta fall direkt fördummande.

En talande skillnad mellan politikerjournalistik och politisk journalistik ligger i skalan. Politikerjournalistikens skandaler handlar om tusenlappar eller i värsta fall någon miljon. De beslut som den politiska journalistiken bevakar handlar om miljarder. Det krävs tiotusentals gigantiska reseräkningar, lyxrenoveringar och vidlyftiga spritnotor för att komma upp i de belopp som Bottniabanor, friår och stöd till fordonsindustrin kostar staten. När politikerjournalistiken får konkurrera ut politisk journalistik märks inte skillnaden i nyhetsvärderingen. Miljon som miljard, det är inte så noga.

Politikerjournalistiken kan i värsta fall verka fördummande därför att den ger sken av att handla om någonting viktigt. Granskning av makthavare minsann! Se bara vad de har för sig! Tidningsläsaren kan luras att tro att man lärt sig något, att man har fått koll på läget. Den dagliga uppmärksamhetsdos man orkar ägna åt politik förslösas på futtig skit istället för på väsentligheter.

Och ändå är politisk journalistik så mycket intressantare. Visserligen är tröskeln något högre för journalisten i fråga. (Det krävs litet mer förkunskaper för att sätta sig in i statsbudgeten än för att begära ut gamla spritnotor.) Men hur tillfredsställande kan det egentligen vara att ägna sin karriär åt att peta i dynghögen av obetalda licensavgifter och dyra taxiresor, när man istället kan granska hur landet styrs?

Men är inte persongranskningen viktig därför att politikernas karaktär förmodas avspeglas i beslutskvaliteten? Bah! Det är ett kort och ruttet halmstrå till försvar. Börja med att granska beslutskvaliteten, säger jag. När man funnit brister (vilket politikerjournalistiken inte kommer att finna, eftersom den skiter i besluten) kan man sedan nagelfara om politikernas privatmoral möjligen skulle kunna vara förklaringen (vilket i flertalet fall ter sig ganska långsökt i mina ögon). Självfallet ska man kunna ställa uppförandekrav på sina politiker, men uppmärksamhet är en begränsad vara och nyheter konkurrerar med varandra. Den rådande balansen mellan politikerjournalistik och politisk journalistik är orimlig.

Hur ska man förresten tolka namnet på Politikerbloggen?