18 februari 2009 · 5 svar En liten novell om skattepolitik
Mannen i talarstolen tänkte prata om bolagsskatten, men han tvekade. Det var en annan värld, där det var inom skattepolitiken som det politiska samtalet hade blivit ett minfält av name calling och moraliska skönhetstävlingar. Socialdemokraterna gjorde ett utspel där de föreslog en höjning av bolagsskatten med två procent. Förslaget möttes av en mur av anklagelser: ”De flörtar med kommunister!”, ”Sådana här förslag släpper loss mörka krafter”, ”Nu satsar s på att locka över väljare från KPML(r) – vidrigt!”.
Inte bara följdes alla utspel, oavsett riktning, av anklagelser om kommunism alternativt nyliberalism. Dessutom blev det hopplöst att överhuvudtaget diskutera själva sakfrågan eller be om statistik och effektanalyser. Att ens ställa frågor om effekter var djupt suspekt i sig.
– Men har ni räknat på vad era skattesänkningar kostar? Hur ser analysen ut?
– Kostar och kostar. Vi är för en human och rättvis skattepolitik, det är vår ledstjärna. Vi avvisar den kommunistiska, omänskliga samhällssyn som går ut på att rättvisa skatter kan avgöras genom att räkna kronor och ören.
I Skatteverkets årsberättelse stod att läsa att över 90 % av deklarationerna saknade identitetsuppgifter som gick att styrka. Siffran väckte ingen större uppmärksamhet, enär stigmatiserande kommunistanklagelser aldrig var långt borta. Över 200 000 stulna och förkomna f-skattebevis var på drift. Ingen reaktion. Desto mer diskuterades den problematiska situationen för alla löntagare med så kallade papperslösa inkomster. Gång på gång kom förslag om att det borde utfärdas allmän amnesti där samtliga skatteskulder avskrevs. Ungdomsförbunden och progressiva debattörer ansåg rent av att den enda rimliga lösningen på läget var att helt avskaffa alla skatter. För var det inte något smått kommunistiskt med att motsätta sig det förslaget? Ibland var ju kommunismen dold och särskilt försåtlig. Den kunde gömma sig var som helst, i kommunistiska ”diskurser” och ”strukturer”.
Ett särskilt problem var hur man skulle hantera skattesänkarkritiker. En chefstjänsteman på Skatteverket omplacerades sedan det uppdagats att han i sin omoral skrivit uppskattande om den norska välfärdsstaten på en blogg (”uppenbart oförenligt med svensk skattepolitik”). AKA, Antikommunistisk aktion, brukade se till att klå upp alla kommunister de fick fatt på. Första maj-demonstrationer kunde inte längre genomföras på grund av sten- och äggkastning. Socialdemokraternas partihögkvarter vandaliserades regelbundet.
Och där stod han i talarstolen och skulle försvara förslaget om höjd bolagsskatt. Han började med en godhetsförsäkran.
– Jag är inte kommunist, men...
Vad tjänade det till? Just så sade ju alla kommunister. Han hörde själv hur illa det lät, och tystnade med blossande kinder.
Reader Comments (5)
Lysande!
Är den mest stillsamma reaktion jag kan ge.
Ser man på. Nu får du vara försiktig så att inte AKA dyker upp här med.
Kul skrivet, men vad är budskapet? Skall skattefrågor kunna diskuteras utan att den som uttalar sig i frågan skall behöva stigmatiseras? Eller är det så att skattefrågor i novellen i själva verket är invandringsfrågor där förslag på höjda skatter i själva verket syftar på förslag på mer restriktiv utlänningspolitik (såsom M:s aktuella utspel)?
"Ibland var ju kommunismen dold och särskilt försåtlig. Den kunde gömma sig var som helst, i kommunistiska ”diskurser” och ”strukturer”."
Jag associerade direkt till vissa feministers argumentation.
- Jag är inte manschauvinist, men...
Jag vet inte vad det är som har hänt, men det är hoppingivande att allt fler människor (utom de som ände inte har något att förlora) vågar resa sig upp, peka med hela handen och med tydlig stämma kungöra att kejsaren inte har en tråd på kroppen.