Santesson – Reformpolitikens strategier (Atlantis, 2012)

Alldeles utmärkt – beskriver bra förutsättningarna för politisk reformverksamhet.” Lars Tobisson, moderat nestor

Jätterolig läsning … Riktigt intressant … Boken flyttar fram kopplingen mellan statsvetenskapens resultat och det politiskt användbara.” Ursula Berge, Samhällspolitisk chef, Akademikerförbundet SSR

Pressröster om boken
Dagens Industri
Svenska Dagbladet
Svensk Tidskrift

utgående

The end comes when we no longer talk with ourselves. It is the end of genuine thinking and the beginning of the final loneliness. The remarkable thing is that the cessation of the inner dialogue marks also the end of our concern with the world around us. It is as if we noted the world and think about it only when we have to report it to ourselves.

Eric Hoffer 

Sök på inslag.se:

  Vänta…
twitter
politik
popsociologi
fler inslag
onsdag
nov182009

Hur jag mötte Hans Scheike på min Prao

Jag tror att Prao fungerade. Inte som en förberedelse till yrkeslivet, men som en kraftig motivationshöjare för högre studier. Att sopa golvet på ett reservdelslager fem dagar i sträck (samt sortera hundratals fakturor i bokstavsordning) fick vem som helst att längta tillbaka till skolbänken.

I slutet av nian var Prao:n två veckor lång. Och placeringen kunde man påverka själv, om man på egen hand kunde hitta något ställe. Jag tillbringade ett par förvirrade ungdomsår ute på vänsterkanten, närmare bestämt i Syndikalisterna. Detta var en fackförening, enär vi syndikalister trodde att det var genom den fackliga kampen ute på arbetsplatserna som den nya samhällsordningen skulle födas. Jag anhöll om att få göra min Prao hos denna fackförening, och skolan gick med på det. Två veckors ledigt i klubblokalen. Sweet!

Samtidigt hade internerna på riksanstalten i Härnösand fått en strålande idé. Var de inte i själva verket löntagare, så säg? Och fängelset ett slags arbetsgivare? För de var ju trots allt ålagda att utföra arbete och mottog en smärre ersättning för detta. Vi startar fackklubb! Man såg väl framför sig hur hela batteriet av arbetsrättsliga formkrav och rättigheter skulle kunna kastas i ansiktet på plitjävlarna. He he he. Och antagligen hade de kreativa internerna mötts av stängda dörrar hos ett antal förbluffade fackföreningar innan de nådde ned till Syndikalisterna på sin telefonlista.

Hos Syndikalisterna var alla välkomna (förutom poliser och journalister som samtidigt ville vara med i Journalistförbundet, där blev det debatt minns jag). Ombudsmannen för Norrbotten, Västerbotten och Västernorrland satte sig sålunda i sin uråldriga Saab, Prao-eleven i passagerarsätet, och körde från Umeå till Härnösand, där vi höll fackmöte i en matsal fylld med tjuvar och mördare.

Hur ser det ut på svenska fängelser, egentligen? Tack och lov är detta den enda gången jag besökt ett fängelse. Den närmaste jämförelse jag kan komma på är att det är som en sådan där liten högskola. Högskolan i Gävle, ungefär. Korridorer bakom låsta dörrar, kors och tvärs, något tråkigt uppehållsrum och långa rader av små arbetsceller. Ställ in en säng på tjänsterummet och tvinga lektorerna övernatta, så ligger vi rätt nära miljön i Härnösand.

Efter det stora fackmötet var det dags för ett till. Iväg genom korridorerna och upp i den stålskodda hissen med nyckelhål istället för knappar. Vi fördes upp till ett mindre våningsplan - utformad som en typisk studentkorridor - och även här ville internerna bilda fackklubb. Det här var avdelningen för sexförbrytare, våldtäktsmän och incestuösa fäder som måste hållas avskilda från övriga bovar för att inte bli misshandlade.

Vi satt i soffan och drack kaffe. Jag pratade med två, tre karlar, och kunde inte för en sekund släppa tanken på var jag befann mig. Nu hör det till att skriva att de såg helt normala ut, men det gjorde de faktiskt inte. Eller, jag minns att det var en man som normal ut vilket gjorde att han stack ut litet i sällskapet. De andra tyckte jag hade underliga och obehagliga ansikten. Jag tänkte att jag nog skulle föredra att bli våldtagen av han som såg normal ut.

En av internerna visade oss sin cell.

  - Å, en liten vindskupa! sa ombudsmannen. Här har du det mysigt!

Jag såg barnteckningar uppsatta framför det väggfasta lilla skrivbordet. Jag undrar om han har våldtagit sitt barn, tänkte jag.

Sedan gick vi tillbaka till soffan och pratade vidare. Jag tipsade om att den anarkistiska tidningen Brand erbjöd gratisprenumerationer till fångar, eftersom de var utsatta för statens repression. En av internerna nappade och jag antecknade hans namn.

Då kom Hans Scheike. Han struttade förbi med en kaffekanna i handen och rörde sig litet som en burksamlar-hobo, litet framåtlutat och spattigt. Där går Hans Scheike, tänkte jag, och tyckte det var kul. Jag pratade aldrig med honom. Det blir lätt så när man träffar kändisar. Man blir blyg och vågar inte gripa tillfället.

Det här är ingen novell.

Reader Comments (7)

Haha, fantastiskt kul!

18 november 2009 | Unregistered CommenterStardust

Så vad hände? Blev de anslutna?

18 november 2009 | Unregistered Commenteryhvd

Umpf, hrmpf... något slags-apologet!!!

18 november 2009 | Unregistered Commenterhans

Hahaha, grymt roligt.

18 november 2009 | Unregistered Commenterpontus

Jag älskar dig!

18 november 2009 | Unregistered CommenterHans Scheike

Hahaha, minns du julklappen du fick av mig när du var som mest syndikalistisk? Ungdomssparkonto på en bank i Bern. Nyttigt för en syndikalist att ha konto i Schweiz! Har inget minne av att du någonsin tackade för den julklappen...;-))

3 december 2011 | Unregistered CommenterFaster

Ha ha, jag minns! :-D

3 december 2011 | Unregistered CommenterPeter

PostPost a New Comment

Enter your information below to add a new comment.

My response is on my own website »
Author Email (optional):
Author URL (optional):
Post:
 
Some HTML allowed: <a href="" title=""> <abbr title=""> <acronym title=""> <b> <blockquote cite=""> <code> <em> <i> <strike> <strong>