27 oktober 2009 · 30 svar Personrånens matematik
Åh, ni som har hört mig säga det här förut, förlåt. Men jag kan inte låta bli. Under dagens regelbundet återkommande överdos av tågpendling satt ännu en av alla dessa välartade gossar bredvid mig. Något slags netbook framför sig, en Iphone bredvid. Ska vi säga att datorn är värd 4 000? Och telefonen, tja, kanske omkring 6 000. Och killen är för bövelen hyggligt representativ för de 18-40-åringar som fladdrar förbi mig på X2000 eller de universitets- och högskolemiljöer jag frekventerar! Nuförtiden glider folk runt med värden på uppemot 10 000 spänn på sig.
Min poäng? Tja, att utbudet av intressanta rånoffer torde ju ha ökat explosionsartat sedan vi trädde in i mobil-, mp3-, och bärbardator-eran. Människor går runt som rena rama skattkistor! Och om utbudet av intressanta rånoffer ökar, är det väl inte helt osannolikt att det dyker upp lite fler personrånare som vill ha sin del av den här marknaden? Borde inte den rimliga hypotesen - om vi nu tror på utbud-efterfrågan-mekanismer - vara att personrånen ökat explosionsartat, säg, sedan slutet på 1990-talet?
Jag hittar inte riktigt några bra data. BRÅ:s nationella trygghetsundersökningar har bara gjorts sedan 2006, och resultatet från den senaste undersökningen är att personrånen varit oförändrade över de tre senaste mättillfällena. Läser man Regeringens omdebatterade Ds 2009:42 Ett skärpt skadeståndsansvar för vårdnadshavare möter man dock följande bild (s. 48):
I kriminalstatistik för senare år går det t.ex. att se ... en ökning av antalet personrån.
Om vi utgår från att detta, sett över en lite längre tidsperiod än den NTU förmår överblicka, stämmer, borde vi inte vara särskilt överraskade över att personrånen blivit fler. Vi behöver inga komplexa kulturella förklaringar. Det har bara blivit mer lönt att råna en slumpvist utvald individ. Och ju fler personrån, desto mindre sannolikt torde det vara att polisen klarar upp dem. Och ju mindre sannolikhet att polisen klarar upp dem, desto mer ökar risken att fler ger sig in i personrånbranschen. Värdet av att råna blir högre. Risken att åka dit sjunker. Elementärt, eller hör jag något annat bud?
Reader Comments (30)
Kan man verkligen analysera brottslighet i så här rationalistiska termer? Du låter ju nästan rättsekonomisk i dina resonemang.
Precis! Snarare än att förklara ökningen är det ju mycket viktigare att försöka förstå varför någon rånar, tränga in i den bakomliggande psykologin. Pratet om vinst och risk är ett väldigt simplistiskt resonemang som inte gestaltar rånarens hela livsberättelse i all sin mångtydiga komplexitet.
Detta är en intressant konkurrent till den sverigedemokratiska tolkningen av personråneverkligheten. Allt du behöver visa, är att ökningen i personrånandet (på utförarsidan) är lika stor för ursprungsbefolkningen som den allmänna ökningen, så får Jimmie & Co skämmas.
Om jag inte tänker fel (vilket dock har hänt förr), är denna undersökning litet enklare än vad som är vanligt i dessa sammanhang, i det att du inte behöver justera för socioekonomiska faktorer.
Vad som talar emot är att dessa prylar har ett uselt andrahandsvärde. Dels förlorar varje elektronikpryl mellan en tredjedel och hälften av sitt värde när du tar den ur förpackningen och sätter igång den för första gången, dels kan det ha kommit en ny version av netbooken/iphonen vilket ytterligare sänker värdet. Och att köpa en elektronikpryl utan kvitto (där du inte kan utnyttja garantin) är ganska riskabelt, vilket sänker priset ännu mer. Och så har vi själva transaktionskostnaden för att hitta en köpare och genomföra försäljningen. Who needs it?
Om jag fick välja mellan en netbook från årets början och 500 kr kontant (och jag inte hade något eget behov av en netbook) skulle jag definitivt välja kontanterna.
Och om man jämför med, säg, 20 år sedan, då kortbetalning inte var lika utbrett och folk i allmänhet gick runt med större mängd kontanter. Jag gissar att det var betydligt vanligare att folk hade 500 kr kontant på sig då - även i den tidens penningvärde.
En faktor jag kom att tänka på är förekomsten av schyssta armbandsur. Är inte riktiga herrur på handlederna i avtagande, och de dinkor som används har ett allt lägre andrahandsvärde? Bara en gissning baserad på jag vet inte riktigt vad.
Det finns data på detta Gissur, och du har delvis rätt. Att personrånen mellan ungdomar har ökat beror otvivelaktigt på att det numera finns dyra saker man kan komma över. Jag hinner inte leta upp källor just nu, men det finns sådana.
Först skulle jag vilja säga att det var en riktigt kul liten iaktagelse.
Sedan ett litet förslag. Det kanske ett litet kul upplägg för Inslag att låta olika personer med olika vetenskapsdisciplinbakgrund och metoder belysa fenomenet personrån. Ett litet tvärvetenskapligt och virtuellt forskningsinstitut som ägnar sig åt Personrån. Ett litet digital Pufendorf-institut.
Stardust:
Men drivs inte de ungdomsrånen av en lite annan kalkyl, egentligen? Jag gissar att femtonåringar som snor ipods och gåsjackor av varandra gör det för att använda grejerna för eget bruk. Obemedlade kids kan inte köpa sina statussymboler utan snor dem av medelklassbarnen istället - de får ju ändå nya grejer av mamma och pappa. Så frågan om andrahandsvärde på prylarna blir aldrig aktuell.Jens:
Oh ja, jag kan ta på mig teoretisk filosofi - att grunna över personrånets epistemologi! Hur vet man att man blivit rånad? Kan man bli rånad, även om ingen rånat en? Vad menar en kompetent språkanvändare som yttrar frasen 'jag har blivir rånad'? Finns det något sådant som "instansierat rån-skap"?
Stardust: kriminologilektorn ska ju såklart ha koll på detta, utan att behöva kolla upp referenser.
PSW: jo, armbandsuren är nog utbytta mot Iphones et al.
Peter, jovisst! Jag menade inte att man nödvändigtvis skulle avyttra dem; "dyra saker man kan komma över" (för att man inte har råd att köpa dem själv).
Gissur, du vet ju mycket väl att jag går under falsk flagg när det gäller det där med kriminologin ;-)
Ja, riskkalkylen förbiser det grundläggande problemet: att det finns ett (ökande?) antal individer som inte drar sig för att kränka oskyldiga barns och ungdomars äganderätt samt skada dem psykiskt (och kanske fysiskt). Till vad leder detta?
Nu visar ju i och för sig de skolundersökningar som genomförts i nionde klass sedan decennier tillbaka att varken egen brottslighet eller utsatthet för brott ökar. Det är bara enskilda brottstyper - t.ex. mobilrån - som ökar. Andra brottstyper minskar. Folk har så mycket felaktiga föreställningar om brottsligheten.
Tankarna går osäkt till Anton Abele :-D
Stardust: Jupp! Abele har ett viktigt budskap i den här frågan. Det borde vara 18-årsgräns på att vara kriminell. Och när kriminella gäng rekryterar barn har det gått alldeles för långt. De borde hålla sig till vuxna.
Stardust: Utan källor till dina påståenden låter du som Bagdad Bob, och mitt tvivel minskar, som du säkert förstår, inte mätbart av att du skriver "otvivelaktigt".
Finns niondeklassundersökningarna on-line?
Faster Sven. Självklart: http://www.bra.se/extra/measurepoint/?module_instance=4&name=Ungdomar%e5k9_slutred.pdf&url=/dynamaster/file_archive/061208/63202a038f9769bd307f1044a9026717/Ungdomar%25e5k9%255fslutred.pdf
Att jag uttalar mig så tvärsäkert beror på att undersökningengjorts av en av mina närmaste kolleger och att jag använt den i min undervisning, Se även antologin "Den svenska ungdomsbrottsligheten" för en intressant analys av detta intressanta och missförstådda samhällsproblem.
Mer som kan vara av intresse: http://sydsvenskan.se/kultur-och-nojen/article278322/Ungas-vald-har-inte-okat.html
http://www.bokia.se/den-svenska-ungdomsbrottsligheten-felipe-estrada-janne-flyghed-leif-lenke-tove-pettersson-jonas-ring-anders-nilsson-jerzy-sarnecki-charlotta-fonden-michael-johnson-ho-9144040830/bok/9789144040837/
Den där Ds:n jag hänvisar till slarvar, om jag minns rätt i hastigheten, med källbehandlingen. Vad man säger är att en del ungdomsbrottslighet sjunker (t.ex. att nalla fortskaffningsmedel), en del är konstant, men att personrånen tycks öka. Om nettoresultatet är att ungdomsbrottsligheten inte ökar, är ingen gladare än jag. Jag är inte för.
Nu är kag ju inte kriminolog på riktigt, men jag har ändå lyckats snappa upp att det resonemang du driver i bloggposten är väl känt inom ämnet. De relevanta teorierna kallas på svenska rutinaktivitetsteorin och teorin om tillfällesstrukturen. Från början är det samma huvudreferens, Cohen & Felson 1979. Grundtanken är att brottstillfällen beror på hur vardagslivet organiseras. För att ett brott ska kunna ske krävs att tre villkor ska vara uppfyllda: det ska finnas en motiverad förövade och ett lämpligt brottsobjekt, och kapabla väktare ska saknas. Det är en rationalistiskt teori, så den borde passa Inslag-posset ;-)
Och, by the way: exemplet med mobiltelefonrån har jag använt i undervisningen. Så det finns en referens någonstans. Jag kan bara inte hitta den.
Ursäkta att jag tjatar, men här är en relevant publikation:
http://www.bra.se/extra/pod/?action=pod_show&id=9&module_instance=2
Klicka vidare på länken längst ner.
Som du kommer att märka, Gissur, så har rånen inte ökat under 2000-talet. Däremot ökade de kraftigt under 1990-talet, vilket såklart hänger samman med mobiltelefonerna. Den typen av rån slog igenom lite tidigare än vad du trodde, bara.
En diagram över bilinbrott biltillgrepp ger också en ganska kul graf: en brant ökning från 1975-1990 ca, följt av en nästan lika brant minskning från 1990-2005. Jag brukar fråga studenterna hur de tolkar det utifrån teorin om tillfällesstrukturen. Det brukar de klara, det gör säkert ni också.
Stardust: Naturligtvis har någon tänkt på detta innan, det är ju liksom basic RC och lite fibblande med incitamentstrukturer/frestelsestrukturer. Jag gör mig inga illusioner om novelty. Och du kan nog lugnt kliva tillbaka 11 år innan din 1979-referens också, ända tillbaka till Gary Beckers (1968) “Crime and Punishment: An Economic Approach” i The Journal of Political Economy.
Cheerio.
Man får inte heller glömma oviljan från brottsoffren att blanda in polisen eftersom den stulna netbooken i regel innehåller bevis för egen kriminalitet. Vad är väl en Asus eee värd när man riskerar miljonskadestånd för det illegalt fildelade musikbiblioteket.
Äsch, Robert, det är ju ändå ingen risk att polisen hittar den. Polisanmäla måste man ju, annars får man inte ut något på försäkringen.
Gissur: Visst, det finns säkert tidigare reffar också. Men Cohen & Felson är standardreferensen. Värd att läsa. Men förklaringskraften i teorin är inte så hög när det handlar om våldsbrott och liknande. Egendomsbrott och ekonomisk brottslighet däremot, då är den swell!
Tack för källor, Stardust. Ursäkta Bagdad Bob-referensen. Jag måste ha varit litet sur igår, eller ha läst för mycket flashback på sistone...
Det är lugnt, Faster Sven! Jag tyckte att det var rätt kul faktiskt!
Stardust: Hmmm, börjar bli - precis som någon tidigare anmärkt på - lite skeptisk till ditt sätt att så bestämt fastslå saker... ; ) Vad avser du med "standardreferens" egentligen? Standard i "routine activity"-fältet, eller standard i frestelsestruktur-branschen? Om det förra avses, är det ju inte så konstigt. Om det är det andra, tillåter jag mig tvivla. I en citations-sökning nitar Beckers artikel Cohen & Felsons dito med ca. 4500 mot 1730.
Men vem är jag att bråka med en kriminolog...
Jag skulle gissa att det handlar om att Becker citeras bredare än Cohen & Felson. Kollar du in läroböcker i kriminologi så har rutinaktivitetsteorin vanligen ett eget kapitel, medan Becker möjligen nämns i en fotnot.
Nu lämnar vi nörderiet, you say potato, I say potatoe. Men du är ju kriminologen.