Santesson – Reformpolitikens strategier (Atlantis, 2012)

Alldeles utmärkt – beskriver bra förutsättningarna för politisk reformverksamhet.” Lars Tobisson, moderat nestor

Jätterolig läsning … Riktigt intressant … Boken flyttar fram kopplingen mellan statsvetenskapens resultat och det politiskt användbara.” Ursula Berge, Samhällspolitisk chef, Akademikerförbundet SSR

Pressröster om boken
Dagens Industri
Svenska Dagbladet
Svensk Tidskrift

utgående

The end comes when we no longer talk with ourselves. It is the end of genuine thinking and the beginning of the final loneliness. The remarkable thing is that the cessation of the inner dialogue marks also the end of our concern with the world around us. It is as if we noted the world and think about it only when we have to report it to ourselves.

Eric Hoffer 

Sök på inslag.se:

  Vänta…
twitter
politik
popsociologi
fler inslag
fredag
okt232009

Följetong om Tamas och de apatiska flyktingbarnen (Sista delen)

(Fortsättning från del 4)

3. Det finns ingen anledning att misstänka förgiftning

Samtidigt som Tamas beskrivit syndromet som ”väl känt” inom medicinsk forskning misstänkte faktiskt barnläkarna själva initialt att det kunde handla om manipulation (s. 251, s. 279). Man blir fundersam. Om nu syndromet skulle höra till psykiatrins vedertagna diagnoser, ovanligt måhända men ingalunda obekant, borde väl inte barnläkarkåren initialt gripa efter manipulationsförklaringar? Att man gjorde det är ännu ett tecken på att fenomenet just är så kuriöst som jag beskrivit tidigare.

Förgiftningshypotesen.

Beskrivningen av hur barnläkarna uteslöt manipulationsförklaringar ger en bild av allmänna resonemang: man ser ingen lämplig giftkandidat, saknar tecken på biverkningar eller överdosering, och kan inte förstå hur giftet under lång tid skulle kunna föras över till barnet medan det ligger inlagt på sjukhus. Snälla nån, tänker jag när jag läser. Inte kan det vara på detta vis man lämpligen utreder ett misstänkt fall av avsiktlig förgiftning! Om man som läkare misstänker att ens patient är utsatt för pågående förgiftning borde man rimligen omgående ta hår- och blodprover och skicka till rättsmedicinsk analys. Det handlar för tusan om misstankar om ett allvarligt pågående brott.

Först i mars 2006, (s. 591) tas äntligen blod- och hårprover på tre av barnen för riktig rättsmedicinsk analys. Besynnerligt att detta inte gjordes tidigare eller i större skala. Intressant nog framställs provtagningen i mycket negativ dager i boken, som ett omotiverat övergrepp och en omoralisk anklagelse (trots att till och med berättelsens hjälte, Göran Bodegård burit på sådana misstankar). Dessa prover gav inte något stöd alls för förgiftningshypotesen. Inte heller prover på ett par norska apatiska barn (som tidigare vistats i Sverige) gav positiva provsvar. De negativa provsvaren var det starkaste argumentet mot förgiftningshypotesen – en handfull testade barn och en obesvarad gåta om hur förgiftning egentligen skulle gått till och vilket preparat det skulle kunna handla om. Jag tycker inte att det är speciellt anmärkningsvärt att många inte varit beredda att avskriva förgiftningshypotesen på den grunden. Nyligen publicerades ytterligare en studie som försvagade förgiftningshypotesen än mer – nu har 29 barn till närstuderats, samtliga oförgiftade såvitt läkarvetenskapen kunnat finna. Nu börjar förgiftningshypotesen se skakig ut som generell förklaring till epidemin.

Och vad är förklaringen då?

Så vad är förklaringen till apatisyndromet då? Orsaksfrågan är fortfarande obesvarad. Vad förklarar att så många fall uppträtt i just Sverige, samtidigt som de är mer eller mindre frånvarande i andra länder, och vad förklarar koncentrationen till just vissa flyktinggrupper?

De som försöker förklara syndromet som ett naturligt resultat av trauman hos barnen, pekar på att det handlar flyktingfall som inte skulle fått avslag i andra länder. Fallen dök upp när Sverige började ge internationellt sett ovanligt många avslag för just dessa grupper. Tacka tusan för att barnen blir apatiska när Sverige slänger ut traumatiserade trasdockor som skulle fått uppehållstillstånd i en annan tid eller i ett annat land.

Så ungefär, ser traumaförklaringen ut. Och den är faktiskt inte trovärdig. Om skillnaden skulle bero på olika grad av generositet i tillståndsgivningen, så skulle det rimligen resultera i gradskillnader i antal apatifall, inte total frånvaro. Sverige och andra länder har under åratal avvisat en försvarlig mängd barnfamiljer från dessa länder, och det vore besynnerligt om det endast är just i Sverige under 2000-talet som man blivit oförmögen att sålla ut de potentiella apatifallen, medan man i andra länder och tider gjort detta med till synes perfekt exakthet. Mystiken fördjupas av att överrepresentationen av apatifall i vissa grupper inte tycks hänga samman med att just dessa grupper utsatts för svårare trauman än andra flyktinggrupper. Mängder med flyktingbarn har i alla tider burit på fasansfulla upplevelser, men det är bara vissa som utvecklat apati. Varför?

För att än en gång återvända till rapporten av överläkaren i barnpsykiatri Per-Anders Rydelius, en läkare som Tamas ok-stämplade som mycket erfaren, diskuteras där en till synes rimlig huvudförklaring som Tamas fantastiskt nog lyckas ignorera genom samtliga 600 sidor (däremot hinner han med exempelvis Josef Mengele!). I Rydelius rapport skrivs att det skulle kunna handla om ett s.k. konversionssyndrom (2006: 11–12), dvs. det som tidigare kallades för hysteri.

En särskild fråga berör problemområdet om att så många barn samtidigt insjuknat i en liknande sjukdomsbild och hur denna ”smittsamhet” i så fall skall kunna förklaras. Åtminstone två olika förklaringsmöjligheter finns:

Den ena är att det rör sig om ett reaktionsmönster utlöst av svåra traumatiska händelser och en upplevelse av en hopplös livssituation och som motsvarar det sk ”KZ-syndrom” som beskrevs bland koncentrationslägerfångar under andra världskriget.

Den andra möjligheten kan ha att göra med begreppen ”primär och sekundär sjukdomsvinst” som ses vid konversionstillstånd. (2006: 13–14).

Den första förklaringen kan förstås vara rimlig i enskilda fall, men kan däremot inte alls förklara den speciella svenska epidemin och frånvaron i andra länder. Det finns mängder av djupt traumatiserade flyktingbarn, men bara en viss grupp drabbas av syndromet.

Den andra förklaringen är förstås mer brännande. Sjukdomsvinst? (Glömde att skriva om det, Tamas?) Märk väl: sjukdomsvinst ska inte tolkas som ett medvetet motiv, det handlar inte om kalkylerad simulering, utan om bakomliggande faktorer till en hysterisk reaktion som utlöser somatiska symptom som i högsta grad är väldigt äkta, farliga och fasansfulla. Det som gör hysteriförklaringen trovärdig i mina ögon är att den kan förklara gruppeffekten. Hysteri kan vara smittsamt (2006: 14).

Kritiska frågor är fula

I Tamas framställning är det inte alltid fint att ställa kritiska frågor. Så attackeras exempelvis Barbro Holmberg för att hon fräckt nog ställde sig frågande till vad som kunde vara orsaken till barnens tillstånd (s. 320, s. 432). Ett genomgående drag i boken är att andra i citatform får föra Tamas talan och rikta anklagelser som han själv helst slipper formulera. Så låter han krönikören Lena Sundström påstå att Holmberg ”buffar på folk med ett ’Nudge, nudge, know what I mean, know what I mean’” när hon säger att symtomet är nytt och bara finns i Sverige. Gustav Fridolin får ge uttryck för en motvillig beundran för Holmbergs lömska retorik, hennes sluga sätt att rikta anklagelser utan att uttala dem (s. 332). Man läser mellan raderna, och gillar inte det som står där.

Problemet är att Barbro Holmbergs förkastliga uttalanden av allt att döma är empiriskt tämligen korrekta. Hur skulle hon ha formulerat sig för att inte drabbas av dessa bannbullor, frågar man sig. Är det förbjudet att helt riktigt påtala att man faktiskt inte hittat några vetenskapligt publicerade fallbeskrivningar av apatiska flyktingbarn utanför Sverige?

Den slutsats jag själv landar i är att apatisyndromet verkligen är mystiskt, unikt för Sverige, knappast ett resultat av utbredd förgiftning eller simulation, och alltjämt oförklarat. Den enda förklaring som ter sig rimlig för mig är någon form av smittsam hysteri, vilket i sig är nog så mystiskt. När kunskapsläget är osäkert ska man förstås å ena sidan uttrycka sig mycket försiktigt om barnen och deras föräldrar, men å andra sidan låta bli att peka finger åt de som kritiskt försöker reda ut orsakerna och diskuterar hur märkligt syndromet faktiskt är. Det är ett förhållningssätt som ligger långt ifrån bokens tvärsäkra tonläge.

Ibland vet man helt enkelt inte vad man ska tro. Den känslan ska man bejaka.

Reader Comments (10)

Superb granskning! Jag kanske ska börja prenumerera på din blogg istället för det där dasspappret som kommer i brevlådan varje morgon?

23 oktober 2009 | Unregistered CommenterStaffan Ovesson

Tack! :-) Jag måste erkänna att jag tänker i liknande banor ibland. Gissa hur det känns.

24 oktober 2009 | Registered CommenterPeter Santesson

Jag måste säga att jag är väldigt imponerad över din analys. Själv har jag suttit närmast problematiken med bakbundna händer. Din analys liknar en förklaringsmodell som Ian Hacking har framfört. Ian Hacking är en världsberömd vetenskapsteoretiker. Mer kan och vill jag inte säga just nu i detta ämne.
mvh

25 oktober 2009 | Unregistered CommenterSven Hessle

Sven: Tack! Jag blev väldigt glad för din kommentar av flera anledningar.

25 oktober 2009 | Registered CommenterPeter Santesson

Precis som Sven har jag följt detta på nära håll. Men inte ur samma perspektiv som honom. Snarare på barrikaderna, på båda sidor. Men jag delar hans bedömning fullt ut. en mycket bra genomgång.
Maila mig gärna, jag har möjligen ett annat uppslag för dig att fundera kring.

28 oktober 2009 | Unregistered CommenterMS

Jag recenserade Tamas bok för SvD och håller med om att han svartmålar vissa personer genom en mycket retorisk framställningsform (som jag också kritiserar i recensionen). Däremot tycker jag nog att han med ganska stor noggrannhet går igenom de flesta hypoteser som framförts om varför så många barn blivit apatiska just i Sverige. Enligt hans framställning är det ju inte ett specifikt svenskt fenomen, utan känt från flera länder. Liknande fall i andra länder stödjer hypotesen om att det är fråga om ett trauma. Jag har själv inte kompetens att bedöma om detta är den riktiga slutsatsen, men såsom den framställs i boken är barnläkare i Sverige idag ense om att detta är den mest troliga förklaringen. Såvitt jag kan förstå handlar den förklaringen om att det här är en sjukdom som uppstår hos barn med särskilt svåra trauman då de utsätts för ytterligare psykisk press under lång tid (vilket ju är just vad som hände i samband med att Sverige började praktisera en mer restriktiv flyktingpolitik, samtidigt som handläggningstiderna i ett internationellt perspektiv var exceptionellt långa).

Gifthypotesen avhandlas ganska ingående. Det starkaste argumentet mot den är att det inte finns något gift som skulle kunna tas under så lång tid med just de effekterna. Enligt Tamas är detta en slutsats framförd av expertis på området.

Joakim

29 oktober 2009 | Unregistered CommenterJoakim Molander

Joakim: Roligt att du lämnade en kommentar. Men är du medveten om att du mer eller mindre upprepar samma påståenden som jag bemöter ganska ingående i mina poster?

31 oktober 2009 | Registered CommenterPeter Santesson

Usch! Det gjorde riktigt ont att läsa Joakims inlägg.

31 oktober 2009 | Unregistered CommenterFaster Sven

Joakim, det är långt i från alla barn med uppgivenhetssymtom som har varit med om trauman. Enligt Bodegård har alla varit med om detta, men hans studie är gjord på hans egna 33 patienter och dessa är inte representativa för hela gruppen. Lars Joelsson, överläkare och barnpsykiater i Boden/Luleå 1998-2005, gjorde en studie på apatiska barn där. Han fann att ca hälften hade genomgått trauman.

Jag undrar hur du, Joakim, förklarar att nästan inget ensamkommande flyktingbarn och flyktingbarn från Afrika, barn som ofta varit med om vedervärdiga trauman från krig, har blivit apatiska. Av de apatiska barnen kom ca 85% från forna Sovjet och forna Jugoslavien, länder som inte var i krig och som därför inte automatiskt gav flyktingstatus enligt Genèvekonventionen.

Inte specifikt svenskt? Vårt land hade 424 fall åren 2003 - 2005. I litteraturen finns 1-5 fall av apatiska barn beskrivna före epidemin i Sverige. Inte ett enda av dessa var asylsökande och de flesta kom från den inhemska majoritetsbefolkningen.

Källa: regeringens utmärkta rapport "Asylsökande barn med uppgivenhetssymtom" http://www.regeringen.se/content/1/c6/06/31/06/81a0a1ea.pdf

2 november 2009 | Unregistered CommenterBarnpsykiater

Peter Santesson-Wilson jag tycker du började bra i din följetong men sedan tycker jag att sakligheten började sakta vittra till förmån för spekulationen. Jag har funderat en del. Liksom du intresserade jag mig för frågan ordentligt först nu i höst.

Jag inser att det finns många skärningspunkter i denna debatt. Jag tänker bl a lyfta fram några som kanske inte ha ventilerats så mycket. Jag tror en viktig skärningspunkt är mellan ett naturvetenskapligt förhållningssätt och världsbild och en samhällsvetenskaplig. Det kanske t o m finns en skärning inom dessa block, t ex inom naturvetenskapen mellan fysikerns analys och biologens. Det finns även en skärning mellan de som fokuserar på individen och de som fokuserar på kollektivet . I mina ögon vacklar du Peter i perspektiven ju länge du kommer i din analys. Så gör även jag när jag ger mig ut i spekulationens mörka vatten. För det är ju där vi hamnar.

Låt mig ta några exempel. Jag börjar med skärningen naturvetenskap och samhällsvetenskaplig. Jag har förmånen att vara beläst i likar delar naturvetenskap och samhällsvetenskap. Som ekolog och skolad i hur man tänker när det gäller komplexa system och komplexa förlopp så reagerade jag på när du skrev:

"Om skillnaden skulle bero på olika grad av generositet i tillståndsgivningen, så skulle det rimligen resultera i gradskillnader i antal apatifall, inte total frånvaro."

Det är inte så säkert. Det är mycket vanligt med tröskeleffekter i komplexa system. (Tänk på att vi hade en utbrändhetsvåg i Sverige under 90-talet, som även den var ”oförklarlig” och där det även där först debatterades om simulering, det finns vissa paralleller). Man kan mycket väl tänka sig ett scenario där barnen ser att flera av deras vänner får uppehållstillstånd, många få avslag men ett tillräckligt stora antal får stanna för att barnen skall behålla hoppet. Vid en punkt, som vi inte vet var den ligger, så är de så få av vännerna som barnen har som goda exempel på ett lyckligt slut att de tappar hoppet. Maler denna hopplösa situation på i år efter år kan man hypotetiskt tänka sig att det vid en viss punkt utlöser en reaktion hos många individer. Hade man bara ändrat något lite i tidsparametern eller i andelen avvisade så kanske reaktionen inte hade utlösts. Alla apatiska barn kanske hade stannat vid att "bara" vara deprimerade.

Din reflektion "...skulle det rimligen resultera i gradskillnader" speglar enligt min erfarenhet ett linjärt synsätt som är vanligt inom bl a nationalekonomen och vissa delar av fysiken. Dessa två vetenskaper är så prestigefulla att tänkandet spiller över till många andra vetenskaper. Ja, kanske t o m till politiken. Har man ett systemvetenskapligt perspektiv kan man komma till en annan slutsats.

Du skriver "Intressant nog framställs provtagningen i mycket negativ dager i boken, som ett omotiverat övergrepp och en omoralisk anklagelse"

Ur ett kollektivt samhällsperspektiv håller jag med. Det vore ju bra att få klarhet. Testa så många som möjligt så vi är helt säkra (även om vi redan med den kunskap som fanns kunde anta att det var mycket osannolikt). Men ur individens och rättsäkerhetens perspektiv är det förkastligt. Ingen skall behöva kränkas och anklagas på allt för vaga bevisgrunder. Raljera inte över Tamas för att han tar ställning för individen och rättsäkerheten. Min bedömning är att man i det här fallet har låtit det kollektiva intresset gå före den individuella rättssäkerheten. Personligen tror jag inte det var drivet av rasism utan åklagarna kände sig nog tvingade av debattklimatet. Även om det var rättsvidrigt så var det nog tyvärr det enda möjliga beslutet, men jag har respekt för att Tamas är upprörd.

Slutligen har jag funderingar över din avslutning kring hysteri. Jag vet att hysteri kan sprida somatiska symtom och man kan få en sjukdomsvinst. Jag har själv varit med på en fysiskt ansträngande kurs där många fick ryggont, vilket gjorde att man slapp vissa uppgifter som vinst. Jag tror att jag själv var den som startade hela hysterin :-). Jag var den första som hade ont och hade verkligen ont, och de hade nog de andra också som kom senare. Men läraren sa att han aldrig hade varit med om en liknande anhopning. Detta gällde lite ryggont. Finns det något belägg i litteraturen om hysteri som har skapat motsvarande svåra besvär som de apatiska barnen? Är det möjligt?

Jag är tvivlande kring ditt gruppresonemang I min värld så kan man inte klumpa ihop så vitt skilda kulturer som de i de forna Jugoslavien och de i Kaukasus hur som helst. Man kan inte heller inom dessa länder klumpa ihop landsbygdsbefolkning och stadsbefolkning (som i dessa länder i högre grad lever under skilda förutsättningar än vad stads- och landsbygdsbefolkning gör i Nordvästeuropeiska länder). Framförallt är de individuella skillnaderna nästan alltid mer uttalade än de kulturella. Jag har förmodligen mer gemensamt i mitt sätt att fungera fysiskt och psykiskt med vissa från Kaukasus än vad jag har med vissa svenskar.

Skall vi överhuvudtaget finna någon kulturell gemensam nämnare mellan Kaukasus och Jugoslavien är det att de båda har haft planekonomier och har rasat från ett relativt välordnat och modernt industrisamhälle, med fungerande skola och sjukvård, till ett kaos av etniska konflikter.

Nu känner jag själv att jag är ute på hal is men skall vi hitta en gemensam nämnare så kanske man kan gå till lyckoforskningen. I de lyckoindex som har tagits fram för olika länder (där individer får ange sin lycka på en skala från 1-10) så utmärker sig alla f d planekonomier (även Cuba som fortfarande praktiserar detta system). De har långt lägre medelvärde på lyckoindex än andra länder med motsvarande ekonomiska nivå, utbildningsnivå, barnadödlighet etc. Lite hårdraget kan man säga att planekonomierna skapade relativt bra materiell standard i breda folklager men då man tog bort möjligheten att bli rikare än omgivningen gjorde man folk olyckliga och initiativlösa. Lägger man sedan till att den materiella standarden rasar och ersätts av etnisk konflikt så har man ett recept för svaga, otrygga och olyckliga individer. Kanske i högre grad än i andra delar av världen med konflikter, t ex Colombia med allt det våld som finns i detta land med knarkkarteller och gerilla utmärker sig med ett relativt högt lyckoindex

Flyr dessa otrygga och olyckliga individer till ett land där asylprocessen inte ger något hopp, bara en bråkdel får stanna, och är utdragen över är det kanske inte konstigt att något hundratal barn går över gränsen. Är sedan vården högteknologisk och medicinskt excellent men inte omvårdande (ett allmänt omdöme som svensk vård har fått i EU-jämförelser) så är kanske faktorerna tillräckligt många för att få en tröskeleffekt. Det behöver för den skull inte innebära en hysteri byggt på ett undermedvetet "vinsttänkande", eller så är även det en av ingredienserna i soppan.

Vi får nog aldrig veta. Det blir bara spekulationer. Det viktiga är att efter amnestin så sjönk antalet nya fall dramatiskt. Det blev ingen medveten eller omedvetens hysterivåg. Det är det viktiga. Riksdagen fattade rätt beslut!

29 december 2009 | Unregistered CommenterAndreas

PostPost a New Comment

Enter your information below to add a new comment.

My response is on my own website »
Author Email (optional):
Author URL (optional):
Post:
 
Some HTML allowed: <a href="" title=""> <abbr title=""> <acronym title=""> <b> <blockquote cite=""> <code> <em> <i> <strike> <strong>