torsdag
okt222009
22 oktober 2009 · 8 svar Att debattera med SD, eller inte
Andreas Bergh har länge framfört ett fiffigt argument för det otaktiska i att debattera offentligt med sverigedemokrater. Om man inte vinner 98 procent av publiken (då, idag 96 procent) gynnas partiet. Och ingen debattör lyckas i praktiken vinna debatter så stort, nästan oavsett hur bra argument man än har.
Men läget idag är betydligt värre än så. Glöm 96 procent. När man hör Maud Olofsson debattera mot Jimmie Åkesson frågar man sig om hon ens vinner hälften av publiken. Svenska Dagbladets Sanna Rayman säger exakt det som tyvärr behöver sägas.
Reader Comments (8)
Det där förutsätter ju att samtliga 96% som inte röstar med SD *föredrar* motståndarparten i debatten (i utgångsläget). Så lär fallet inte vara.
Det förutsätter väl att målet med debatten är att skada SD. Om målet är att vinna egna röster, inte att stoppa Sverigedemokraterna, kan en debatt kanske vara bra. Man får ju uppmärksamhet.
Korrekt Johan, förutsättningen för slutsatsen är värderingen att SD bör minimeras.
Jag vill också påpeka att det inte på något sätt är odemokratiskt att våra folkvalda prioriterar andra saker än att argumentera med småpartier som de anser vara galna. Tvärtom: Det är faktiskt vad jag önskar av de politiker jag röstar på!
Fel. Man behöver vinna 2 procent. Nämligen skillnaden mellan 3 och 5 procent för SD. Frågan är bara hur man ska göra det. Ett sätt är att försöka övertyga dessa väljare i gränslandet om att SD:s politik är fel. Ett annat sätt är att försöka skrämma bort dem från att vilja rösta på SD genom att klargöra att partiet grundades av nazister etc.
Carl: "Fel. Man behöver vinna 2 procent. Nämligen skillnaden mellan 3 och 5 procent för SD."
Jag hänger inte med hur du resonerar. Skillnaden mellan 3 och 5 procent? Kan du förklara?
@Gustav: Hm, hur skulle det påverka om sd gynnades eller ej av debatten?
@Johan: När man hör en del av debattörerna som tar sig an sd frågar man sig onekligen om det verkliga syftet måhända är att stärka sin egen profil mot den egna väljarbasen snarare än att verkligen försöka övertyga tvekande sd-väljare.
Det kan vara värt att påpeka en sak till: trots att vi har legat under radarn i många år så har vi ändå sakta men säkert lyckats växa. Visst är det en fördel för oss att få synas i rutan, men jag betvivlar att "Tig-ihjäl-dem"-strategin skulle vara särskilt mycket mer framgångsrik i långa loppet.
Omkring 1995 hade det varit relativt lätt för staten att knäcka partiet om man hade velat betala priset för det. I dag vete faan om det går utan riktigt svinaktigt fulspel. Jag får säga som PSW: vilka metoder som faktiskt skulle hjälpa mot SD får jag diskutera över en öl.
PSW, jag tillåter mig att tolka Carl: SD har en stabil väljarbas på 3 procent. Ytterligare ett par procent kan tänka sig att rösta på dem. Det är dessa två procent som ska vinnas över, eller tillbaka, eller hur du nu vill ha det.
Ett principiellt rimligt resonemang, men i sak faller det på att det tycks vara fler än så som kan tänka sig en röst på SD. Hur många? 5 procent? 7? Och hur gick Måddans försök hem hos denna grupp?
Men om man bara skulle vinna dessa två procent just nu potentiellt övertalbara marginalväljare, skulle det ändå innebära att 98 procent av publiken fått en bättre uppfattning om SD (och imorgon kan ta steget över till att bli övertalbara marginalväljare). Sedan kan man fundera på om det ens är möjligt att vinna dessa två procent utan att först vinna de övriga 96 procenten (två procent röstade redan på SD)?