Santesson – Reformpolitikens strategier (Atlantis, 2012)

Alldeles utmärkt – beskriver bra förutsättningarna för politisk reformverksamhet.” Lars Tobisson, moderat nestor

Jätterolig läsning … Riktigt intressant … Boken flyttar fram kopplingen mellan statsvetenskapens resultat och det politiskt användbara.” Ursula Berge, Samhällspolitisk chef, Akademikerförbundet SSR

Pressröster om boken
Dagens Industri
Svenska Dagbladet
Svensk Tidskrift

utgående

The end comes when we no longer talk with ourselves. It is the end of genuine thinking and the beginning of the final loneliness. The remarkable thing is that the cessation of the inner dialogue marks also the end of our concern with the world around us. It is as if we noted the world and think about it only when we have to report it to ourselves.

Eric Hoffer 

Sök på inslag.se:

  Vänta…
twitter
politik
popsociologi
fler inslag
onsdag
okt212009

Följetong om Tamas och de apatiska flyktingbarnen (Del 4)

(Fortsättning från del 3)

2. De behandlande läkarna uppfattar syndromet som ”äkta”

Tamas andra argument för att vi ska se apatisyndromet som en ordinär, om än ovanlig, psykisk sjukdom är att de behandlande barnläkarna landat i den slutsatsen (t.ex. s. 250–55). Det är onekligen en tänkvärd omständighet. Samtidigt är läkarrollen en komplicerad fråga, och i Tamas intervjumaterial berörs läkarnas rollkonflikter utan att Tamas själv verkar inse att frågan är högintressant och mycket komplicerad. Det finns många frågor om läkarnas situation som borde diskuteras mycket mer ingående.

För det första är det lätt att tänka sig att en behandlande läkare skulle dra sig i det längsta för att misstänkliggöra dessa patienter som fall av simulering, förgiftning eller liknande, av den enkla anledningen att läkaren därmed skulle dras i ett utomordentligt olustigt politiskt spel – ett spel där anklagelser, insinuationer och allsköns svinaktigheter hör till vardagen. Redan Tamas bok är ett fint exempel på det slags karaktärsmord som regelbundet utförs på åsiktsmotståndare. Det handlar inte bara om att ställa en medicinsk diagnos, utan om att i praktiken skriva under en dom som kastar ut barn med familj ur landet. Visst, visst, det ingår i normalt läkararbete att utfärda intyg som får stor praktisk betydelse för patienten. Men sällan ställs väl saken så på sin skitobehagliga spets som just när det gäller apatibarnen. I boken får en läkare ge uttryck för hur fruktansvärt olustigt det är att ofrivilligt dras in i den invandringspolitiska myndighetsutövningen (s. 442). Läkaren är utbildad till att behandla, men tvingas i praktiken in i värsta sortens politiska spel. Borde inte det vittnesmålet få oss att fundera närmare på apatiläkarnas besvärliga situation? Det märkliga är att Tamas inte alls verkar inse att detta också gör det svårt att värdera vad de behandlande läkarna säger och inte säger om sina egna patienter. Problemet berörs inte.

En illustration av dilemmat är ett replikskifte mellan Tamas och psykiatrikern Tomas Eriksson på tv-programmet Debatt den 6 oktober (10:40 in i programmet). Tamas ifrågasatte Erikssons vittnesmål om hur han upptäckte ett förgiftningsfall. Det kan inte stämma, för då skulle Eriksson varit anmälningspliktig enligt gällande läkarreglemente, sa Tamas. Är du inte klok?! tyckte Eriksson. Föräldrarna har inte insett vad de gjort. De har agerat desperat i en vidrig situation. Det är fruktansvärt synd om både föräldrar och barn. Lägga last på börda genom att springa och skvallra är det sista Eriksson skulle göra. Svaret är inte alls orimligt, och nog undrar man om det finns fler apatiläkare som kan ha resonerat på liknande sätt i olika situationer.

Det finns fler skäl att spekulera kring att en behandlande läkare skulle känna en instinktiv motvilja mot vissa förklaringar till apatisyndromet. Dels kan läkaren se manipulationsmisstankar som kontraproduktiva för behandlingen av patienten. Den ledande svenska apatiläkaren Göran Bodegård, säger att tillit och förtroende är det viktigaste för att den apatiska patienten ska tillfriskna (s. 238), vilket torde vara svårt att gifta samman med att man samtidigt exempelvis utreder förgiftningsmisstankar (och därmed i praktiken behandlar föräldrarna som misstänkta brottslingar). Dels kan det också finnas en kollision mellan patientintresset – att få god omvårdnad – och resultatet av offentligt framförda anklagelser, nämligen sannolik utvisning. Läkaren ställs inför ett etiskt dilemma. Göran Bodegård själv sägs i boken vara beredd till stora strider för det han uppfattar som sina patienters vårdintresse (s. 266), och nog måste man väl resonera kring om en sådan förvisso sympatisk inställning medvetet eller omedvetet kan påverka hur man bedömer och beskriver orsakerna till syndromet. Nu menar jag naturligtvis inte att de behandlande läkarna medvetet skulle mörka. Men däremot borde man diskutera om just de behandlande läkarna verkligen är bäst skickade att förutsättningslöst pröva manipulationsmisstankar.

Precis som när det gällde forskningen överdriver Tamas graden av enighet när det gäller läkarnas syn på apatisyndromet – svart ska vara riktigt svart, vitt ska vara vitt. Faktum är att professor Per-Anders Rydelius, överläkare i barn- och ungdomspsykiatri i Stockholm och av Tamas framlyft som en av landets mest erfarna barnpsykiatriker, bland annat skriver att förgiftning, Münchhausen by proxy och Folie à deux är tänkbara diagnoser som bör övervägas vid apatifall (2006: 12). Nu är detta inte de diagnoser som Rydelius ser som huvudförklaring – mer om det i nästa avsnitt. Poängen är att det inte stämmer att en enig läkarkår utan tvekan hade avfärdat alla tankar på förgiftning.

Tamas måste ha känt till att Rydelius skrivit att förgiftning bör övervägas. Han citerar nämligen andra delar av samma rapport, som han fann mer lättförenliga med den historia han ville berätta, och beskriver då Rydelius som en stor auktoritet. Begrepp som intoxikation och Münchhausen by proxy passar däremot sämre in. Men det är klart, man kan inte få plats med allt på 600 sidor.

Den avslutande delen publiceras den 23 oktober.

Reader Comments (32)

Oj, det har borjar bli riktigt rafflande! Riktigt bra Peter!

22 oktober 2009 | Unregistered Commenterpontus

Mycket bra beskrivet av de etiska dilemman som läkarna är utsatta för. Vi får tidigt i vår utbildning lära oss att vara "patientens advokat" och att alliansen mellan patient och läkare är helig. Men vår etik säger oss också att vi måste vara vederhäftiga i vår diagnostik. När vi märker att patienternas utsagor inte stämmer måste vi ibland välja mellan att vara professionella i vår diagnostik eller bevara alliansen med patienten.

Jag har själv arbetat med flera apatiska barn. I samtlliga fall stämde inte föräldrarnas utsagor med den kliniska bilden. Föräldrarna menade alltid att barnen varken åt eller drack och att de hade legat ner i veckor till månader. Vid för lite vätskeintag blir huden intorkad, vid svält vet vi alla att kroppen blir mager och muskler bryts ned. Om en person ligger ner så bryts också musklerna ner, detta sker redan efter några dagar och märks tydligt efter någon/några veckor. Av svält får patienten också lågt blodtryck och låg puls, hela metabolismen (ämnesomsättningen) går på lågvarv för att spara energi. Alla de barn som jag undersökte hade "normalt tonårshull" dvs inga tecken på intorkning ("nedsatt hudturgor" är den medicinska termen), pulsen var normal, blodtrycket normalt så när som på två flickor vars blodtryck var något sänkt. Inget barn hade muskelatrofi (muskenedrbytning). MIn slutsats: föräldrarnas historier stämde inte.

I ett av fallen, en tonårpojke, så krävdes det 5-6 personer för att hålla honom när han skulle sondmatas. Föräldrarna menade att han hade varit sängliggande i månader, och då är ett sådant fysiskt motstånd fullständigt omöjligt. När det gällde denna gosse misstänkte vi även starkt att förädlrarna gav honom någon medicin, men de vägrade låta oss ta prover.

Jag anser att barnläkarna inte litat på sina egna kliniska fynd, valt alliansen med patient och familj före den rätta medicinska diagnostiken. Barnpsykiatrin har sett annorlunda på saken, och det är också därför som flera BUP-chefer kraftigt kritiserat Tamas bok för att vara oseriös och kraftigt vinklad. Se t ex http://www.dn.se/opinion/debatt/allvarliga-fel-i-tamas-bok-1.967771 och http://www.aftonbladet.se/debatt/article5961733.ab

2 november 2009 | Unregistered CommenterBarnpsykiater

Mycket givande att få höra en röst från fältet! Har du någon uppfattning om det är vanligt att föräldrarna vägrar provtagning för ev. förgiftning? En tanke som slog mig är att den senaste studien av 29 apatibarn som testades negativt för förgiftning skulle kunna lida av ett urvalsproblem: om vissa föräldrar av någon anledning som vi bara kan spekulera om vägrar att låta barnen testas, blir det kanske mindre förvånande att de som väljer att delta i studien alltid testas negativt...

2 november 2009 | Registered CommenterPeter Santesson

Jag vet inte om det är vanligt att föräldrarna vägrar provtagning. Men jag är helt övertygad om att din tankegång stämmer, de som ställer upp på provtagning har ingenting att dölja eller är säkra på att provtagningen blir resultatlös.

Det går att jämföra med provtagning av dopningsmisstänkta idrottsmän eller av missbrukare. Den som utför provtagningen måste vara mycket listig. För att t ex fånga dopade idrottsmän så görs provtagningarna helt oannonserat och det är viktigt att de sker ofta och fr a under idrottsmännens uppbyggnadsperioder. Vid urinprovtagning används alltid en spegel så att provtagaren ser att personen verkligen lämnar sin egen urin. Vid blodprovstagning går det inte att manipulera på samma sätt, men det går som bekant att dölja dopning med intag av andra substanser (det som de finländska skidlöparna gjorde).

Angående de 29 barnen som inte hade blivit förgiftade så säger denna undersökning egentligen ingenting, för jag tror inte barnläkarna är särskilt intresserade av att påvisa att något apatisk barn blivit förgiftat.

Jag vet att det finns fler fall än det jag referat till där läkare hyst starka misstankar om förgiftning. Men det är alltså en grannlaga uppgift att bevisa detta med hjälp av prover. Jag tror f ö att det bara har rört sig om något/några enstaka fall av apatiska barn som blivit förgiftade. Och jag vill understryka att det ännu inte finns bevis för något fall av förgiftning.

2 november 2009 | Unregistered CommenterBarnpsykiater

Jag har också tyckt att förgiftning vore en ganska remarkabel förklaring annat än i ett mindre antal fall -- att hundratals barn skulle bli så svårt neddrogade utan att det avslöjades vore konstigt. Men har du någon idé om vad som skulle kunna förklara den svenska apatiepidemin? Något slags bisarrt epidemiskt konversionssyndrom är det som låtit rimligast för mig som lekman (men jag vet inte om jag tycker att det egentligen förklarar så mycket -- men jag får i varje fall en vetenskaplig benämning på mysteriet...).

3 november 2009 | Unregistered CommenterPeter Santesson-Wilson

Jag kommer att sticka ut hakan nu, men jag tror orsaken till de apatiska barnen handlar mer om den unika, svenska flyktingpolitiken än om att dessa barn drabbats av någon psykisk/psykiatrisk åkomma. Konversionssyndrom är nog en diagnos lika bra som någon annan, men egentligen är det tveksamt att tala om en individspecifik diagnos. Det går naturligtvis också att tala om tvångssimulering av vårdnadshavare, Malingering by proxy, men då blir det en så kraftfull stämpling av föräldrarna. Jag tycker det är mer fruktbart att se det hela som ett socialt problem som uppstod i ett mycket speciellt sammanhang.

Jag tror att grundorsaken till detta fenomen är Sveriges världsunika flyktingpolitik från slutet av 1990-talet till 2006. Väldigt få asylsökande fick uppehållstillstånd pga flyktingstatus enligt Genèvekonventionen, desto fler fick det av humanitära skäl. Läkarnas intyg om livshotande sjukdom blev avgörande för detta, intygsskrivandet eskalerade, det krävdes allt mer avancerade och livshotande symtom och i detta sammanhang uppstod epidemin med de apatiska barnen. Desutom var handläggningstiden för asylsökande oerhört lång, med alla överklaganden så pågick asylprocessen för den enskilde ofta i flera år.

En grogrund för epidemin av apatiska flyktingbarn är att vi i Sverige internationellt sett haft en tämligen generös och human flyktingpolitik. Vi har värnat om flyktingar. Vi har också haft en läkarkår som litat på sina patienter. Vi har varit naiva och godtrogna, i grunden väldigt bra egenskaper, men vi har pga detta utnyttjats i ett politiskt spel. Det har länge i vårt land varit tabu att påstå att en patient inte talar sanning och det har varit ett ännu större tabu att misstro flyktingars uppsåt. Därför har locket i denna fråga lagts på. Det har funnits en rädsla för att om sanningen kommer fram så ökar flyktingfientligheten. Jag tror dock att öppenhet är det bästa sättet att råda bot på flyktingfientlighet.

Jag kan inte hitta någon annan rimlig förklaring till att det fr a åren 2003-05 uppstod en helt unik epidemi med 424 asylsökande barn med uppgivenhetssymtom i vårt lilla land i Norden. Tidigare i litteraturen finns 1-5 fall beskrivna, inget av dessa barn var asylsökande, majoriteten kom från den inhemska majoritetsbefolkningen. Barnen i Sverige hade inte varit sjuka i hemlandet, nästan alla insjuknade efter det andra avslaget på ansökan om uppehållstillstånd. Nästan inget barn blev friskt förrän familjen fick uppehållstillstånd. Av barnen kom 85% från forna Sovjet och Jugoslavien, länder som inte var i krig och därför uppfyllde de asylsökande sällan kriterierna för flyktingstatus. En del av barnen var traumatiserade, men långt ifrån alla. Många barn kom från kulturer med en holistisk människosyn där familjens bästa går före individens, detta är en av förklaringarna till att barn från vissa kulturer är överrepresenterade.

Jag rekommenderar läsning av Lasse Granestrands lysande bok "I Sveriges väntrum" (2007). Den belsyer svensk flytkingpolitik de senaste 20 åren och handlar till stor del om de apatiska flyktingbarnen. En annan källhänvisning är Regeringens rapport "Asylsökande barn med uppgivenhetssymtom". Den är nyanserad och saklig. Pga medias rädsla för att skriva sanningen om detta fenomen, har mycket av innehållet i rapporten inte kommit allmänheten till del. Rapporten finns på http://www.regeringen.se/content/1/c6/06/31/06/81a0a1ea.pdf

De som fr a bär ansvaret för att sanningen om de apatiska barnen inte kommit fram är politikerna, journalistkåren och bland läkarna fr a barnläkarna.

3 november 2009 | Unregistered CommenterBarnpsykiater

@Barnpsykiater: Detta fick mig att sätta sparrisen i halsen:

"Vi har varit naiva och godtrogna, i grunden väldigt bra egenskaper".

I Orwells "1984", definitivt så, men i verkligheten...?

3 november 2009 | Unregistered CommenterFaster Sven

Faster Sven, jag menar att det är bra att vi i möten med andra människor är öppna och tror andra människor om gott. En viss godtrogenhet och naivitet är bra. Men OK, jag skulle nog ha skrivit "Vi har varit för godtrogna och naiva".

3 november 2009 | Unregistered CommenterBarnpsykiater

Barnpsykiater: Intressant och matnyttig kommentar!

Visst förstår jag vad du menar med att grundförklaringen till syndromet så att säga ligger på systemnivå. Det är lätt att förstå familjernas hemska och hopplösa situation, osv osv. Men hur man än vrider på den saken måste det ju ändå dessutom finnas någon omedelbar orsak/mekanism hos det enskilda barnet som är den direkta förklaringen till symtomen. (Och rimligen skiftande mekanismer.) Och om den vanligaste mekanismen skulle vara malingering by proxy så funderar jag på hur den skulle gå till. Om förgiftning inte förekommit mer än undantagsvis, vad är det då i så fall? Tvångssimulering, men hur då? Är inte de svåraste fallen liggande i månader, inlagda på sjukhus? Kan man verkligen förmå ett barn att simulera så extrema symtom så övertygande och under så lång tid? Barn brukar ju vara rätt benägna att säga fel saker vid fel tillfälle.

Beklagar att jag biter mig fast i det där, men det är ett mysterium för mig som inte sett fallen med egna ögon.

4 november 2009 | Registered CommenterPeter Santesson

Bra frågor. Det är delvis ett mysterium även för mig, men jag ska försöka mig på en förklaring.

Jag tror en förklaring till detta kan vara den holistiska kultur barnen kom ifrån. I regeringens andra delrapport "Asylsökande barn med uppgivenhetssymtom - trauma, kultur, asylprocess" (utgiven våren 2006, http://svt.se/content/1/c6/66/33/29/Utredningen_del2.pdf) skriver de om den kulturella bakgrunden (sid. 94-5)

"I holistiska kulturer ”fungerar familjen … som en sluten enhet som har till uppgift att skydda sina medlemmar inför utomstående” samtidigt som gruppen ”ser till att varje individ underordnar sig gruppens föreskrifter och outtalade bestämmelser” (Ahmadi 2003 sid. 68). Det har ofta varit det första barnet i familjen som utvecklat uppgivenhetstillståndet – ett barn som dessutom varit tillräckligt gammalt (mellan 10 och 18 år) för att ha införlivat det holistiska tänkesättet. Detta kan i en del fall förklaras med hjälp av ovanstående perspektiv. Barn kan få för sig att de genom att offra sig räddar sin familj och sina syskon. Även om ingen direkt uppmaning eller inget direktiv kommer från familjen kan många barn som är uppfostrade i det holistiska tänkandet ändå agera enligt gruppens ”outtalade” regler. Barn kan därför vara aktörer som agerar som beskyddare för kollektivet (t.ex. familjen) och som använder de medel som finns till buds för kollektivets överlevnad och bevakandet av dess intressen. Att de flesta asylsökande barn med uppgivenhetssymtom återhämtar sig efter ett positivt beslut om uppehållstillstånd kan delvis förklaras med hjälp av det holistiska tänkandet, särskilt när det handlar om barn som är tillräckligt gamla för att ha införlivat detta tänkesätt. Kollektivet har kunnat skydda sig mot yttre hot och klarat av den kris som drabbat det, därför finns det inte längre något behov av extrema uppoffringar från medlemmarnas sida för att beskydda kollektivet."

Rapportens författare menar att barnen ibland även kan bli aktiva aktörer. De kan också kopiera andra barns beteende när de förstår att det kan innebära att familjen får stanna.

”Det ska heller inte glömmas bort att barn också är aktörer som är medvetna om sina intressen. Många bland de asylsökande som visar uppgivenhetssymtom är långtifrån passiva offer (i motsats till vad som har dominerat den svenska debatten om dessa barn). De är fullt kapabla att göra aktiva val för att maximera sina chanser i livet. Barn som beter sig självdestruktivt eller använder sin hälsa/ohälsa som ett maktmedel för att driva igenom sin vilja är aktiva aktörer snarare än traumatiserade offer, förlamade av sin hopplöshetskänsla. Detta kan delvis förklara den stora spridningen av problemet under de senaste åren. Solvig Ekblad och Magne Raundalen (2005) betonar att ”när bottenlöst förtvivlade, självmordsnära flyktingbarn får vetskap om andra barn som lagt sig ned i veckor och månader, kan de kopiera detta som en lösning för sin egen situation”. Citatet visar tydligt att författarna betraktar barnen som aktiva aktörer såväl när de ”lägger sig ned” som när de ”kopierar” en viss handling som ett svar på sina egna behov.”

Detta kanske ändå inte förklarar hur barnen kan ligga i månader passiva på sjukhus. Men många av barnen kunde inte heller detta. Många protesterade vilt, tex den tonårspojke som jag själv var med om att behandla. Det krävdes 5-6 personer för att hålla honom vid varje sondmatning. I andra ärenden fanns det misstankar om att barnen var uppe och gick/rörde sig på nätterna.

En förklaring till de allvarligaste fallen kan vara att dessa barn faktiskt tog skada av att under en längre tid ligga stilla, det spelade beteendet skapade ett sjukdomstillstånd. Det går att jämföra med hur sjukdomsförloppet för en anorektiker progredierar, även om anorexi inte är ett spelat tillstånd. När svälten gått tillräckligt långt får personen betydligt lägre ämnesomsättning, lägre puls och blodtryck, långsammare tankeförmåga ("slow cerebration"), svagare muskulatur och eftersom personen fortfarande anser sig vara för tjock och behöver gå ner i vikt så har han/hon även en grav vanföreställning, alltså ett psykotisk symtom. På samma sätt så kan alltså ett långvarigt, alltför passivt tillstånd framkalla symtom. Kanske förklarar det i viss mån de allvarligaste fallen, de som vårdades månader på sjukhus.

När uppehållstillståndet beviljades tillfrisknade en del barn redan efter några dagar eller veckor, men ett fåtal var fortfarande inte friska ett år efter PUT. Kanske var det hos just dessa barn, de som blivit sjuka av det mer eller mindre påtvingade beteendet, som tillfrisknandet tog längst tid.

En annan intressant aspekt är den regionala fördelningen av fenomenet. I regeringens slutrapport från december 2006 står (sid 49-50):

"Till exempel har Uppsala aldrig haft några fall, i Göteborg avtog förekomsten av problemet mycket snabbt och återkom aldrig samt i Norra Sverige lyckades vården tillsammans med andra aktörer att förebygga förekomsten av nya fall. Å andra sidan kunde man konstatera att i andra regioner, särskilt i Stockholm, har antalet
asylsökande barn med uppgivenhetssymtom varit konstant högt."

I Stockholm har som Göran Bodegård arbetat. Han är barnpsykiatern och barnläkaren som hela tiden starkt förordat slutenvårdsinläggning av dessa barn, stick i stäv med vad alla chefer inom BUP i Sverige småningom kom överens om. Enligt min mening är Göran Bodegårds egna aktiva verksamhet och konsultverksamhet åt många barnläkare i Stockholms län starkt bidragande orsaker till det konstant höga talet av apatiska barn där. Dessutom har hans arbetssätt inte gjort barnen sjukare, och flera av de allvarligaste fallen härstammar just från denna region.

4 november 2009 | Unregistered CommenterBarnpsykiater

Stort tack för svaret! Dina kommentarer är ett tip-top exempel på varför det är en bra idé att ha ett kommentarsfält.

Jag hade inte tänkt på att barnen naturligtvis påverkas av effekten av sitt eget beteende - det som eventuellt börjar som simulering kan steg för steg övergå i äkta vara. Japp, det låter högst rimligt.

Nu kommer krav på att apatisymtom ska leda till uppehållstillstånd. Om sjukdomsvinst, medvetet eller omedvetet, spelar en roll för barnen som insjuknar kan man fundera på vad den policyn skulle få för effekter på en ev ny apativåg.

Jag skulle verkligen uppskatta om du kunde höra av dig direkt till mig via kontaktformuläret, förstås anonymt om du vill. Jag umgås med planer på en mer genomarbetad artikel om det här och det vore guld värt om jag kunde ställa frågor direkt till dig.

4 november 2009 | Registered CommenterPeter Santesson

Personligen tycker jag att det där inlägget låter precis som den anonyma ryktesspridning som Tamas beskriver i sin bok. Du talar om "misstankar" om att barn var uppe och rörde sig på nätterna och nämner att många barn "tillfrisknade inom några dagar". Har du belägg för detta så borde du gå ut offentligt med det, istället för att skriva anonyma inlägg på bloggar.

Mvh Björn Johnson

5 november 2009 | Unregistered CommenterStardust

Det finns skäl till att jag är anonym, jag vågar helt enkelt inte gå ut med mitt namn pga den infekterade debatten. Det är möjligt att jag kommer att gå ut offentligt.

Jag har väldigt mycket belägg för det jag säger. Jag har egna erfarenheter av arbete med dessa barn och jag har har haft diskussioner med otaliga läkarkollegor, psykologer och kuratorer inom BUP som alla har samma syn på detta fenomen som jag. Jag har också andra mycket vederhäftiga källor.

Ett av de ärenden som jag var inblandad i handlade om en tonårspojke. Föräldrarna sa att han varken åt eller drack och hade legat till sängs i månader. Efter två dygn utan dryck dör en människa. Redan efter någon veckas sängliggande så minskar muskelmassan påtagligt, alla som varit gipsade vet hur liten den gipsade armen/benet är när gipset tas bort. Trots förldrarnas utsaga så krävdes det 5-6 personer att hålla denna tonåring för att sondmata honom.

Angående hur snabbt barnen blev friska citerar jag gärna ur Regeringens utmärkta rapport "Asylsökande barn med uppgivenhetssymtom". De redogör för svaren i den enkät som skickades ut till samtliga barn- och ungdomspsykiatriska enheter i Sverige januari - april 2005. På sid. 35 i rappporten står:

"En del barn tillfrisknar i direkt anslutning till beskedet om beviljat uppehållstillstånd (från en dag till några veckor), medan det för en del andra kunde ta upp till flera månader att rehabiliteras helt. Det har också funnits uppgifter om fall där ingen väsentlig förändring i barnets tillstånd hade skett cirka ett år efter permanent uppehållstillstånd."

Rapporten: http://www.regeringen.se/content/1/c6/07/43/98/9b718606.pdf

5 november 2009 | Unregistered CommenterBarnpsykiater

Om det nu är så att "otaliga" av dina kolleger har samma syn som du så borde det inte vara några problem att gå ut offentligt, tycker jag. Till dess tar jag min rätten att förhålla mig skeptisk till det du skriver.

5 november 2009 | Unregistered CommenterStardust

Man bör nog hålla sig avvakande skeptisk till det mesta i den här frågan - i alla riktningar. (Såg ni Tamas svar till åklagarna i DN? Vem vet ut eller in? Och hur påverkar det där kärnfrågan egentligen?) Hur som helst, det är klart att hörsägen bland kollegor kan blåsas upp i samtalen. Sådant där behöver dokumenteras. Men samtidigt Stardust, kom igen, det är väl ändå rätt lätt att förstå varför barnpsykiatrer som misstänker manipulation skulle dra sig för att ge sig in i den debatt som pågår nu? Det talande-tystnads-argumentet tycker jag inte är speciellt övertygande. Alla är inte lika glada i offentliga konflikter, och debatten där ute är väldigt ful i den här frågan.

5 november 2009 | Registered CommenterPeter Santesson

Nå, jag är kanske inte representativ, med tanke på vilken fråga jag specialiserat mig på. Men jag tycker nog ändå att det är bättre att ge sig till känna och tala öppet, även om frågan är kontroversiell. I alla händelser om man har den typ av uppfattningar och information som "Barnpsykiater" säger sig ha. Jag hade inte tvekat om jag var säker på min sak, den kan jag garantera.

5 november 2009 | Unregistered CommenterStardust

Och hade jag tvekat så hade jag fanimej inte fört fram mitt budskap anonymt på diverse nätsidor - det kan jag också garantera. Antingen tar man konsekvenserna, rakryggat, eller så låter man bli. Så tycker jag.

5 november 2009 | Unregistered CommenterStardust

Jag läste just Tamas svar och intervjuutdraget på www.nok.se. Du har rätt, det är fan inte lätt att veta vad man ska tro. Missförstånd om vilken intervju det handlade om, Tamas som väljer det som passar honom (han hade ju kunnat citera ur den senare intervjun också) eller en åklagare som ljuger medvetet. Eller en kombination kanske. Det verkar finnas mycket gravade hundar kvar i den här soppan.

5 november 2009 | Unregistered CommenterStardust

När det gäller själva grälet tycker jag att man kan göra en generös tolkning. Åklagarna gjorde rimligen ett uppriktigt misstag, och Tamas kände sig orättfärdigt beskylld (va fan, han hade bevisligen citerat korrekt, tyckte han). Men samtidigt, jo, jag tänkte som du där: hoppsan, fanns det tvåintervjuer med motstridiga svar, och han "använder" bara den ena intervjun. Hm? Ja, det är mycket att reda ut, och samtidigt finns det så mycket misstro, misstankar om dolda agendor, so on and so forth, att det inte leder någon vart.

Den s.k. "debatten" i DN blev bara ett konstigt stickspår om flyktingfrågan i stort. Varför måste vi börja ta hela den frågan nu? Det blir ju aningen enklare att komma någon vart om vi först kan försöka reda ut vad som egentligen är känt och inte om apatibarnen, liksom.

5 november 2009 | Registered CommenterPeter Santesson

En annan sak också: det där med anonymitet hit och dit är bara ett sidospår. Du vill ju också skriva under signatur här, Stardust, men jag känner dig ändå som en mycket intellektuellt hederlig och bra person på alla sätt - även om vi tycker olika nästan lika ofta som vi tycker lika. Jag har själv också skrivit under pseudonym tidigare eftersom det behövdes då. Jag tycker att det är mer intressant vad som kan beläggas, än vad skribenterna heter på riktigt. (En av de saker jag retade mig på i Tamas bok - det blev rätt mycket titelsjuka och räknande av antalet artiklar i PubMed istället för att granska data.)

5 november 2009 | Registered CommenterPeter Santesson

Jo, det är väl bäst att göra den mest generösa tolkningen. Och dessutom rätt förståeligt att Tamas väljer att citera ut den första intervjun, om han nu uppfattade svaren i den andra intervjun som tillrättalagda. Men det kunde han ju ha nämnt i så fall.

5 november 2009 | Unregistered CommenterStardust

Jag noterar för övrigt att "barnpsykiater" förekommer ymnigt på diverse sidor som kritiserar Tamas bok. Inläggen luktar lite rättshaveri också, men jag kan förstås ta fel,

5 november 2009 | Unregistered CommenterStardust

Det andra svaret var kanske tillrättalagt, jag vet inte riktigt. Men där har vi det eviga dilemmat när det gäller fallstudier. Det blir lite guidad tur genom materialet - visa upp sevärdheterna. Och allt det andra då? Hur vet man vad som utelämnas och varför? Visst, det finns ju alltid möjligheten för någon annan att göra om studien och peka på luckorna. Men det sker sällan. Det blir väldigt viktigt att kunna lita på att den som lägger upp slingan verkligen är hederlig och visar upp det som talar emot favoritförklaringen också. Och det är ju där någonstans jag börjar bli rätt fundersam.

5 november 2009 | Registered CommenterPeter Santesson

Stardust: jag är rätt säker på att du tar fel där. Jag tänker i varje fall inte göra en inverterad Tamas och plötsligt slå av det kritiska tänkandet i andra riktningen. Men det tror jag inte att du misstänker heller.

5 november 2009 | Registered CommenterPeter Santesson

Nej, det misstänker jag såklart inte, jag känner dig alldeles för bra för det :-)

Men jag tycker fortfarande att "barnpsykiater" ska gå ut offentligt med sin och sina kollegers historia, om den nu kan beläggas. Det går alldeles säkert att hitta ett medium som är berett att upplåta plats åt ett oredigerat inlägg eller en direktsändning. Att skriva saker anonymt på bloggar är inte seriöst.

5 november 2009 | Unregistered CommenterStardust

Stardust, min rädsla gäller inte mina läkarkollegor eller chefer inom BUP, utan den behandling som jag riskerar att utsättas för av media. Jag känner flera av de personer som blivit mycket illa behandlade i pressen och målats ut som främlingsfientliga. Jag kan garantera att de inte på något sätt hyser sådana åsikter. De barnpsykiatrer som uttalat sig i media har varit mycket modiga, men det finns åtskilliga fler med liknande erfarenheter och som liksom jag inte vågat gå ut offentligt.

Vi barnpsykiatriker ska ju fortsätta träffa barn med psykisk ohälsa och är måna om att allmänheten då känner förtroende för oss. Om media har stämplat oss som främlingsfientliga försvåras vårt läkararbete då en av hörnstenarna i behandlingsarbetet är alliansen mellan barnet/familjen och läkaren.

11 november 2009 | Unregistered CommenterBarnpsykiater

Jo, det kan jag gott förstå. Men media gillar polarisering, och det du kan berätta går ju emot viktiga delar av Tamas bok. Ett alternativ kan vara att vända sig till Medierna i P1, som ju redan börjat granska boken. Det är ett program med stort genomslag bland journalister.

Jag tycker fortfarande att man får välja, att det är det mest rakryggade. Antingen går man ut offentligt, med allt vad det innebär. Eller så låter man bli, vilket då inkluderar att skriva en massa anonyma inlägg.

12 november 2009 | Unregistered CommenterStardust

Jag menar så här också: så länge som du är anonym kan vi inte veta om de du hävdar har någon som helst substans. Vi vet inte ens om du är psykiater, även om det verkar troligt. Du skulle ju kunna vara exempelvis Thomas Eriksson, som försöker stödja sig själv (knappas dock Thomas Jackson, hans knäpphet skulle ju lysa igenom rätt snabbt ;-). Det du säger kan hela tiden ifrågasättas som ryktesspridning och vandringssägner.

12 november 2009 | Unregistered CommenterStardust

Jag håller med om att det går att avfärda det jag säger i och med att jag använder en signatur. De som läser mina inlägg finner samtidigt att jag ofta både citerar ur källor och hänvisar till källor.

Men visst, jag blir mer trovärdig om jag skriver under med eget namn, och detta kommer troligen att ske.

12 november 2009 | Unregistered CommenterBarnpsykiater

Jag håller med stardust. När jag först läste ditt inlägg Barnpsykiater så läste jag det med intresse. Men ju mer du talade om att du var en av många (jag och många med mig...ser aldrig seriöst ut), talade om vaga misstankar, börjar prata om naiva svenskar, "holistiska" kulturer etc så föll ditt inlägg till just den typ av grundlösa rykten Tamas beskriver florerar. Du säger att du har misstänkt förgiftning ett ett fall du själv har behandlat, men du nämner inte varför du misstänkte förgiftning. Inte heller beskriver du vilket gift du misstänkte. Jag kan respektera att du ärligt misstänkte förgiftning. Men hade du grund för det? Var det mer än gissningar? När du sedan går in och jämför med doping och att det går att dölja gifter så känns det haltande. Att göra analogier är alltid farligt och kan leda tanken fel. Det är väl en rätt stor skillnad på fysiologiska förlopp mellan doping och att under månader med gift skapa ett djupt apatiskt tillstånd som liknar förlamning där man påverkar ämnesomsättningen. När det gäller att dölja doping handlar det ju om att dölja kända preparat. De dopade har för övrigt en infrastruktur king sig med duktiga läkare. Om det hypotetiskt skulle röra sig om förgiftning som förklaring i de fall du beskriver så rör det ju sig om något gift som ingen toxikolog känner till (med den intensiva debatt som har varit under flera år borde det ju rimligen ha kommit fram trovärdiga kandidater till gifter) och som inte lämnar någa spår efter sig (undersökningar har ju gjorts av både läkare och kriminaltekniska labb). Dessutom skall detta gift ges av icke medicinskt kunniga människor som befinner sig i en främande miljö utan tillgång till sin normala infrastruktur. Jag avfärdar inte förgiftningshypotesen för att jag nödvändigtvis tror att föräldrar inte skulle vara kapabla till detta. Med den naturvetenskapliga skolning jag har tror jag det inte är möjligt, inte ens i något enstaka fall. Att fösätta en varelse i ett tillstånd där knappt grundmetabolismen fungerar under månader utan att någon gång göra det fatala misstaget och ge en dödlig överdos. Kan det vara möjligt? Om du vill vara anonym respekterar jag Barnpsykiater men ge mig i alla fall en djupare naturvetenskaplig förklaring till förgiftningshypotesen. Jag lyssnar öppet.

I senare inlägg tar du i och för sig tillbaka förgiftning som huvudorsak men det är ändå "förgiftningsfallet" som är den egenupplevda fallstudie som du beskriber tydligas. Jag får inte ihop logiken i resonemanget. Du börjar i argumentationen citera rapporter som talar om "holistiska kulturer". Jag har inte gjort en fullständig sökning men den snabba sökning jag gjorde visade att den enda skrift som använder detta begrepp i den mening som beskriver är statens utredning om apatiska flyktingbarn. Ge mig en annan mer vetenskapsteoretisk källa så lyssnar jag gärna. Gärna även empirska studier på att holistiska kulturer finnns och vilka dessa anses vara. Tills dess ställer jag mig tvivlande. I min värld så kan man inte klumpa ihop så vitt skilda kulturer som de i de forna Jugoslavien och de i Kaukasus hur som helst. Man kan inte heller inom dessa länder klumpa ihop landsbyggdsbefolkning och stadsbefolkning (som i dessa länder i högre grad lever under skilda förutsättningar än vad stads- och landsbyggdsbefolkning gör i Nordvästeuropeiska länder). Framförallt är de individuella skillnaderna nästan alltid mer uttalde än de kulturella. Jag har förmodligen mer gemensamt i mitt sätt att fungera fysiskt och psykiskt med vissa från Kaukasus än vad jag har med vissa svenskar.

Skall vi överhuvudtaget finna någon kulturell gemensam nämnare mellan Kaukasus och Jugoslavien är det att de båda har haft planeekonomier och har rasat från ett rellativt välordnat och modernt industrisamhälle, med fungerande skola och sjukvård, till ettt kaos av etniska konflikter.

Snälla Barnpsykolog. Jag lyssnar gärna på dig men gör en djupare analys utan schabloner.

29 december 2009 | Unregistered CommenterAndreas

Andreas, det är alldeles riktigt att min källa är Statens offentliga utredning. De beskriver hur bl a den romska och uiguriska kulturen är holistisk jämfört med den västerländska, mer individualistiska kulturen. Det är f ö docent Nader Ahmadi som var forskningsledare för utredningen och som står bakom dess slutsatser.

Det är också helt riktigt att jag själv bara varit inblandad i ett ärende där vi misstänkte förgiftning. Men jag har också diskuterat med åtskilliga kollegor över hela landet och fått många vittnesmål från dessa och även från andra trovärdiga personer om både misstankar om förgiftning och direkta utsagor från föräldrar om att de gett sina barn medicin. Frågan är dock så känslig att jag inte kan gå ut med några namn.

De utredningar som gjorts angående om barnen blivit förgiftade har sannolikt inte varit vederhäftiga. Läs gärna kommentaren av "biomedicinare sthlm" till artikeln "Forskare avfärdar rykten om förgiftning av flyktingbarn" på Dagens Medicin (http://www.dagensmedicin.se/nyheter/2009/10/15/apatiska-barn-var-inte-for/index.xml). Denne skriver:

"Endast fyra (4) barn av 29 undersöktes för bromid-intox! Vad gäller hyperkloridemi hos personer med bromid-intox, gäller det bara för vissa analysinstrument och man har i artikeln i Acta Pediatrica icke angivit typen av instrument som använts i analyserna, som man hänvisar till. Så, alltså - frågan om barnen blivit förgiftade är ännu olöst! Symtomen som barnen visade är ju onekligen mycket lika de som visar sig vid bromidförgiftning."

Jag vill poängtera att jag tror att det bara är i en minoritet av fallen med asylsökande barn med uppgivenhetssymtom där föräldrar har gett barnen någon form av medicin.

31 december 2009 | Unregistered CommenterBarnpsykiater

Andreas, jag vill gärna ge lite fler exempel angående hypotesen om förgiftning. Som jag angav i mitt förra inlägg så är det mycket möjligt att brister har skett vid utredningen angående om barnen fått i sig medicinska substanser. Det är också viktigt att komma ihåg att de barnläkare som uttalat sig i media angående de asylsökande barnen med uppgivenhetssymtom konsekvent har avfärdat förgiftning som en möjlig orsak. Min erfarenhet är att just barnläkarna haft oerhört svårt att kunna tänka sig att barnen verkligen inte är sjuka på riktigt. Dessa läkare är således inte särskilt intresserade av att finna att barnen skulle ha orimligt höga medicinska substanser i blodet.

"biomedincinare sthlm" nämner bromid som en kandidat, detta ämne har nämnts även av andra läkare. De asylsökande barnen med uppgivenhetssymtom har även av den svenska läkarkåren fått mediciner utskrivna, t ex lugnande medicin, neuroleptika, antidepressivum m m. Dessa mediciner är mycket potenta. Det räcker att ta några extra tabletter för att kraftigt påverka medvetandet. Samtidigt är halveringstiden för vissa av dessa substanser låg, därav bl a min analogi med dopning: det gäller att ta prover oannonserat och utan medgivande från den som ska provtas. Att som i det fall jag var inblandad i fråga föräldrarna om tillstånd kan aldrig leda till att man finner onormalt höga doser av medicinska substanser.

Jag hänvisar även till Jesús Alcalás artikel "När kameran har slocknat", Arena 080403 (http://www.tidskriftenarena.se/text/2008/04/nar-kameran-har-slocknat). Alcalá skriver bl a om förundersöknings-protokollen angående de polisanmälningar om vanvård som gjordes mot föräldrar till ett 10-tal asylsökande barn med uppgivenhetssymtom. Utdrag ur protokollen visar att det med stor sannolikhet finns fall där föräldrar givit sina barn medicinska substanser. Jag citerar ur artikeln:

"Vårdpersonal möter dottern i en azerisk familj (från Azerbajdzjan) helt medvetslös. Modern erkänner för personalen att hon givit dottern en stark och stor dos av psykofarmaka så att flickan skulle ”bli apatisk”. Flickan är mycket nära döden. Personal som tar hand om en apatisk och rullstolsburen flicka ser när flickans far häller ut sondmaten. Pappan hotar att döda personalen. En tid senare faller flickan plötsligt i koma. Det finns misstankar om att flickan drogas. Pappan erkänner att han givit dottern ”ryskt penicillin”." ... "Vårdpersonal på Huddinge sjukhus kommer fram till att pappan i en asylsökande familj sett till att få dottern ”apatisk”. Personalen konfronterar honom med misstankarna. Han hotar då personalen."

1 januari 2010 | Unregistered CommenterBarnpsykiater

PostPost a New Comment

Enter your information below to add a new comment.

My response is on my own website »
Author Email (optional):
Author URL (optional):
Post:
 
Some HTML allowed: <a href="" title=""> <abbr title=""> <acronym title=""> <b> <blockquote cite=""> <code> <em> <i> <strike> <strong>