Santesson – Reformpolitikens strategier (Atlantis, 2012)

Alldeles utmärkt – beskriver bra förutsättningarna för politisk reformverksamhet.” Lars Tobisson, moderat nestor

Jätterolig läsning … Riktigt intressant … Boken flyttar fram kopplingen mellan statsvetenskapens resultat och det politiskt användbara.” Ursula Berge, Samhällspolitisk chef, Akademikerförbundet SSR

Pressröster om boken
Dagens Industri
Svenska Dagbladet
Svensk Tidskrift

utgående

The end comes when we no longer talk with ourselves. It is the end of genuine thinking and the beginning of the final loneliness. The remarkable thing is that the cessation of the inner dialogue marks also the end of our concern with the world around us. It is as if we noted the world and think about it only when we have to report it to ourselves.

Eric Hoffer 

Sök på inslag.se:

  Vänta…
twitter
politik
popsociologi
fler inslag
lördag
okt172009

Följetong om Tamas och de apatiska flyktingbarnen (Del 3)

(fortsättning från del 2)

Forts. Är apatisyndromet "väl känt" och utbrett?

Tamas ger intryck av att vilja tona ned den speciella geografiska profilen på de barn som drabbades i Sverige - läsaren får en bild av att de skulle komma från världens alla hörn (s. 325). Effekten blir densamma som Tamas felaktiga bild av forskningsläget. Om fenomenet är både välkänt och utbrett finns ingenting mystiskt att förklara med de svenska apatifallen. Apatiska barn är bara att förvänta sig med tanke på vad barnen varit med om.

Om vi fortfarande håller oss till forskningsöversikten får vi en annan bild. Där står att läsa att samtliga fall som beskrivits av Bodegård härrörde sig från forna Sovjetunionen. De totala siffrorna för Sverige är oklara på grund av skiftande klassificering (vad krävs för att räknas som apatisk?), men klart är att forna Sovjetunionen och Jugoslavien är överrepresenterade i förhållande till profilen på den totala populationen asylsökande barn i Sverige (von Volsach & Montgomery 2006: 464). I den senaste studien av 29 apatiska barn i Aronsson et al. (2009) kom 14 av dem från Centralasien och 6 från Kaukasus, vilket passar in i mönstret (försiktigt tolkat, eftersom vi inte vet om urvalet var representativt).

Hur har Tamas fått uppfattningen att apatisyndromet skulle vara så välkänt? Jag frågar mig om problemet kan vara att begreppet "apati" tycks användas flytande för olika grader av slutenhet. Att apati i mer allmän mening kan förekomma tycks vara oomtvistat. Här finns beskrivningar av exempelvis "kontaktstörningar med apatisk slutenhet … aptitlöshet, matvägran och viktminskning, sängvätning, olika smärttillstånd, tremor mm". Tamas citerar en gammal lärobok samt professor Per-Anders Rydelius, överläkare vid barn- och ungdomspsykiatrin i Stockholm, som stöd för att detta är välkänt (s. 330). Rydelius skriver i en rapport att det redan på 1950-talet beskrevs hur barn i kris kan reagera med "sängläge, kronisk trötthet och apati" (2006: 9). Och det verkar förstås högst rimligt.

Men vi måste vara noga med orden. De svårast sjuka barnen som flyktinghistorien handlar om befinner sig i ett utomordentligt allvarligt tillstånd. Vi pratar här minsann inte om apati i denna mer odramatiska och egentliga användning av ordet - tyst, stilla, inåtvänd, sluten - utan om barn som är i det närmaste medvetslösa. De svåraste fallen är gravt katatoniska, förlamade och sondmatas. Till och med kroppens metabolism har uppmätts som abnormt låg (som en "björnunge i dvala", s. 247) och kroppen drabbas av nedsatt känsel (von Volsach & Montgomery 2006: 462).

Av de 29 barnen i Aronsson et al. (2009) sondmatades 22 barn när de var som sjukast. De första stegen till tillfrisknande skedde genom att barnen öppnade ögonen eller tryckte en hand. Den förändringen räknades alltså som tillfrisknande. Är det rimligt att beskriva ett orörligt barn med slutna ögon som apatiskt? Jag frågar mig om dessa svåra fall verkligen kan vara samma "välkända" apatiska tillstånd som Rydelius uttalar sig om i mer allmänna ordalag och som beskrivs i långt mindre tillspetsade termer i den citerade litteraturen? Varför skulle man inte nämna det mest särpräglade symtomet, den katatoniska förlamningen, det närmast medvetslösa tillståndet, om det nu verkligen är detta extrema tillstånd som man menar?

Sammanfattningsvis är min bild av forskningsläget att syndromet var illa utforskat, orsakerna okända, att den svenska epidemin tycks sakna motsvarighet i andra länder, att syndromet tycks samvariera med barnens ursprung på ett märkligt sätt, och att det är ett konstigt och försiktigt ordval att beskriva de svåraste fallen som "apatiska".

I nästa del kommer jag att diskutera de behandlande läkarnas uppfattning och situation.

(Del 4)

Reader Comments (4)

Men Mona Sahlin ser ut att intyga Gellert Tamas tes om en nedlåtande attityd inom regeringskansliet gentemot flyktingbarnen – Jag kan känna en stor skam över hur delar av den egna rörelsen kom att resonera. Det är inte ett kapitel av svensk flykting- och integrationspolitik som jag är stolt över.

http://www.sr.se/ekot/artikel.asp?artikel=3174631

17 oktober 2009 | Unregistered CommenterPatrik

Ja, om MONA bekräftar Tamas framställning så måste den ju stämma...

Otäck bild, förresten. Jag hoppas att den är arrangerad..?

17 oktober 2009 | Unregistered CommenterCamilla

@Camilla: Det är den. Jag fick dock ligga så där i en halv dag innan fotografslusken var nöjd med ljuset. Ont överallt. Min modellkarriär är slut.

18 oktober 2009 | Unregistered CommenterFaster Sven

Men det är roligt att få en bild av sina läsare!

18 oktober 2009 | Registered CommenterPeter Santesson

PostPost a New Comment

Enter your information below to add a new comment.

My response is on my own website »
Author Email (optional):
Author URL (optional):
Post:
 
Some HTML allowed: <a href="" title=""> <abbr title=""> <acronym title=""> <b> <blockquote cite=""> <code> <em> <i> <strike> <strong>