Santesson – Reformpolitikens strategier (Atlantis, 2012)

Alldeles utmärkt – beskriver bra förutsättningarna för politisk reformverksamhet.” Lars Tobisson, moderat nestor

Jätterolig läsning … Riktigt intressant … Boken flyttar fram kopplingen mellan statsvetenskapens resultat och det politiskt användbara.” Ursula Berge, Samhällspolitisk chef, Akademikerförbundet SSR

Pressröster om boken
Dagens Industri
Svenska Dagbladet
Svensk Tidskrift

utgående

The end comes when we no longer talk with ourselves. It is the end of genuine thinking and the beginning of the final loneliness. The remarkable thing is that the cessation of the inner dialogue marks also the end of our concern with the world around us. It is as if we noted the world and think about it only when we have to report it to ourselves.

Eric Hoffer 

Sök på inslag.se:

  Vänta…
twitter
politik
popsociologi
fler inslag
onsdag
okt142009

Följetong om Tamas och de apatiska flyktingbarnen (Del 2)

(fortsättning från del 1)

Vad säger egentligen Tamas om orsaken till apatisyndromet? Argumentet för att syndromet skulle vara ett närmast förväntat resultat av barnens trauman och den vidriga svenska asylhanteringen, vilar kort sammanfattat på tre ben:

  1. Syndromet var "väl känt" sedan tidigare, inte alls något udda eller specifikt svenskt som det hävdats.
  2. Behandlande läkare uppfattar syndromet som "äkta vara".
  3. Det finns ingen anledning att misstänka förgiftning eller simulering och finns inga bevis alls som pekar i den riktningen - bara lösa, illvilliga rykten.

Två frågor blandas ofta ihop, både i boken och apatidebatten. Å ena sidan: kan de apatiska flyktingbarnen förklaras med en psykiatriskt välkänd och etablerad diagnos, dvs. en medicinsk förklaring? Å andra sidan: kan man belägga att barnen tvärtom blev förgiftade, på annat sätt manipulerade eller indragna i ett skådespel? Svarar man nej på första frågan betyder inte det nödvändigtvis att man svarar ja på den andra. Det är fullt möjligt att ifrågasätta det psykiatriska kunskapsläget utan att samtidigt hävda att vi vet att barnen blev förgiftade. Det är intellektuellt ohederligt att försöka framställa kunskapsläget som bättre eller mer entydigt än det är, i välmenande syfte att försöka försvaga obehagliga förgiftningsmisstankar. Man måste också hålla i minnet att olika patientfall mycket väl kan olika förklaringar.

1. Var apatisyndromet "väl känt" och utbrett?

Tamas gör en stor sak av att apatiska flyktingbarn ingalunda skulle vara ett nytt fenomen. Det finns en relativt stor erfarenhet av barn med liknande symtom (s. 251), syndromet är varken nytt eller okänt för läkarvetenskapen (s. 325), symtomen må vara ovanliga men de är välkända (s. 328) och välbeskrivna (s. 403). Det är kort sagt "mycket starkt ifrågasatt" att beskriva apatisyndromet som någonting nytt, för Sverige unikt och som skulle kunna förklaras med manipulation (s. 500). Syndromet finns även upptaget i de etablerade diagnoskatalogerna ICD-10 och DSM-IV (s. 330). Om den beskrivningen var korrekt, skulle det förstås minska behovet av att leta efter andra förklaringar (i första hand förgiftningshypotesen).

De svenska barnens tillstånd har fått namnet Depressive Devitalization av barnpsykiatrikern Göran Bodegård, och beskrivs som besläktat med Pervasive Refusal Syndrome, ett tillstånd första gången beskrivet av Bryan Lask år 1991. Det är huvudsakligen PRS som Tamas åsyftar när han talar om den medicinska kunskapen (s. 328-29, 403).

Vilken forskning finns publicerad om PRS och Depressive Devitalization? Det kan inte hjälpas att jag upprepar mig litet nu. I en internationell forskningsöversikt från 2006, som försökt täcka alla internationellt publicerade vetenskapliga artiklar om PRS från 1991 och framåt återfanns totalt 32 publicerade fallbeskrivningar av barn med apatiska uppgivenhetssymtom (von Volsach & Montgomery 2006: 461). Författarna har garderat sig mot att apatiska barn kan ha beskrivits under andra sjukdomsetiketter genom att söka efter artiklar på nyckelord som "refugee" tillsammans med "children" och leta efter ytterligare artiklar i litteraturlistorna.

Av de totalt 32 fall man hittade var 16 stycken svenska apatibarn. Det vill säga, bortsett från de svenska fallen fann man totalt 16 vetenskapligt publicerade fallbeskrivningar. Det är allt. Inte i något av dessa fall var det drabbade barnet asylsökande, vilket det däremot var i samtliga svenska fall. Bara i ett enda av de 16 icke-svenska fallen uppvisade barnet förlamningssymtom, medan samtliga svenska fall gjorde det.

Hur ska detta värderas? Förekomsten av apatiska barn i Sverige och frånvaron av rapporter från andra länder, beskrivs i forskningsöversikten som "remarkable" och antalet artiklar publicerade om PRS och Depressive Devitalization anser forskarna som så litet att generaliseringar är svåra att göra, och skriver vidare: "none of the studies of either PRS or Depressive Devitalization have employed systematic and validated instruments when assigning diagnosis and exploring aetiological factors" (von Volsach & Montgomery 2006: 462). Vad betyder "aetiological factors", då? Det betyder orsaksfaktorer. Ett "välkänt" fenomen när det tydligen inte finns en enda studie som använder utprovade metoder för att fastställa vare sig diagnos eller orsaksfaktorer? Hm.

Även Bryan Lask själv, forskaren som namngav syndromet 1991, skrev i en uppföljningsartikel 2004 att syndromet fortfarande är:

a disorder identified only recently ... However, there are many unanswered questions: does the syndrome actually exist; are there less severe variants; what are the causes; what constitutes best practice? (Lask 2004: 158)

Att ge sken av att PRS skulle vara vetenskapligt välkänt framstår som tveksamt, för att uttrycka det milt. Gellert Tamas framställer det svenska apatisyndromet som någonting vetenskapligt bekant, medan det i forskningen tvärtom beskrivits som "remarkable". Och om apativågen bland svenska flyktingbarn skulle ha motsvarigheter i andra länder, tycks man där av någon mycket oklar anledning ha låtit bli att publicera en enda internationell vetenskaplig artikel om fenomenet de senaste 18 åren.

(Del 3)

Reader Comments (21)

Jag köper det du säger om att syndromet inte är välkänt. Inte helt okänt vore väl en bättre beskrivinng. En kommentar bara om Lasks fråga "does the syndrom actually exist?" Detta är givetvis inte ett ifrågasättande av de aktuella barnens symptom eller en antydan om att Lask tror på manipulering eller simulering; vad Lask frågar sig är väl om syndromet, så som han och andra har beskrivit det, borde utgöra en egen psykiatrisk diagnos. Bara så att vi inte hamnar i Eva Kärfves felslut om ADHD och DAMP.

15 oktober 2009 | Unregistered CommenterStardust

Jag antar att du noterade dagens huvudnyhet på SVT Text, förresten?

15 oktober 2009 | Unregistered CommenterStardust

Stardust: Kort svar, ja och ja! Alltså, ingen vad jag förstår ifrågasätter en sekund att de där barnen skulle må fruktansvärt dåligt och ingen vad jag vet tror att de simulerar. Men frågan är vad sjutton som förklarar den svenska epidemin och vad som förklarar att den inte uppträtt någon annanstans. Det finns faktiskt en ledtråd som Tamas måste ha sett men struntat i att diskutera. Jag kommer in på den i nästa del. Men som sagt: att ungarna är sjuka, no doubt. Att det rakt av skulle kunna förklaras med trauman från hemlandet och på det sättet passa in i ett befintligt syndrom. Nja, det undrar jag.

Hörde om den nya studien på morgonekot. Jag ska förstås titta på den och se om vi får något nytt kött där. Spännande att det råkar hända saker just nu när ämnet är uppe här på bloggen.

15 oktober 2009 | Unregistered CommenterPeter S-W

Update: Ok, nu har jag läst den nya studien. Nja, det gav väl inte så mycket nytt. Förgiftningsförklaringen - som redan var rätt tveksam - undergrävs ytterligare. Däremot finns inget som underbygger en alternativ förklaring.

Det är mycket plågsam läsning. Fy fan vad de barnen mår dåligt. Under "recovery" gör de sådana framsteg som att t.ex. lyckas trycka en hand och öppna ögonen. Jag sitter och vrider mig när jag läser.

15 oktober 2009 | Unregistered CommenterPeter S-W

Har du en länk?

15 oktober 2009 | Unregistered CommenterStardust
15 oktober 2009 | Registered CommenterPeter Santesson

Förresten, har du sett UNT:s ledarblogg idag. De är förbannade för att man dristat sig till att tala om "förgiftningsteorin" och påstår:

"Att de sjuka barnen förgiftats av sina föräldrar - det handlade om ungefär 400 föräldrapar då Marie Hessles skandalutredning var på tapeten - saknade ju helt sin teoretiska grund." Länk

En stillsam motfråga. Om förgiftningshypotesen skulle vara så uppenbart absurd och helt sakna teoretisk grund frågar man sig varför i hela friden ett läkarteam brytt sig om att göra en flera år lång studie som prövar denna så absurda och teoretiskt orimliga hypotes. Det framstår som ett oaktsamt sätt att handskas med forskningsmedel. Minst sagt...

I själva verket har förstås förgiftningshypotesen varit rimlig och därför viktig att pröva vetenskapligt. Att den sedan, tack och lov, tycks vara felaktig är en annan femma. Jag återkommer till det där.

15 oktober 2009 | Registered CommenterPeter Santesson

Tack för länken!

Jag tycker nog ändå att förgiftningshypotesen på förhand förefaller väldigt orimlig, just på grund av antalet fall. Visst kan man väl tänka sig några enstaka föräldrar som skulle förgifta sina egna barn med märkliga droger (jag har aldrig hört talas om någon drog med liknande effekter), men över 100 par föräldrar? Nej, det verkar helt orimligt. Men självklart var man tvungna att utreda misstankarna, oavsett hur grundlösa de var.

Det som jag tycker är det mest uppseendeväckande i hela historien är dock hur myndigheter och politiker reagerade på ryktena. Att man fortsatte med avvisningarna. Borde inte försiktighetsprincipen ha indikerat att man skulle avbryta? Hur vettigt är det att utvisa barn som borde omhändertas enligt LVU (om förgiftningstesen hade stämt)?

Nej, för mig är inte orsakerna till syndromet det mest intressanta. Eftersom vi ju är överens om att det handlade om svårt sjuka barn är det myndigheternas agerande som bör stå i fokus, och särskilt den roll enskilda "ruttna äpplen" kan spela i en regelstyrd byråkrati av den typ Migrationsverket tycks utgöra.

15 oktober 2009 | Unregistered CommenterStardust

Rakel Chukri formulerade det bra i Sydsvenskan:

"Många kommer att anmärka på att Gellert Tamas fokuserar för mycket på enskilda individer inom Migrationsverket, att han därmed svart­målar en hel kår. Journalisten Lasse Granestrand kritiserade Tamas för just det i sin bok ”I Sveriges väntrum” för två år sedan.

Men allt annat hade gett bilden av ett ansiktslöst system där ansvaret är allas och ingens. Gellert Tamas går särskilt hårt åt den chef på Migrationsverket som bjöd in till det ökända champagne­kalaset för att fira utvisningen av pojken Vlad. Det beskrivs hur hon skojade om ”den slutgiltiga lösningen” av problematiken kring de apatiska barnen. Med den typen av avslöjanden beskriver Gellert Tamas hur ett fåtal personer på fel plats kan ställa till med en orimligt stor skada. Och domen mot medierna är med rätta hård: Vi måste ta itu med vår auktoritetstro."

15 oktober 2009 | Unregistered CommenterStardust

Generositet är ett symaptiskt karaktärsdrag, men drar du det inte lite väl långt nu? Tamas framställning bygger på en direkt felaktig beskrivning. Effekten, avsedd gissar jag, blir att alla som så mycket som andades att de där barnen skulle kunna vara förgiftade måtte vara drivna av rasism och skvaller - för lyssnar man till vetenskapen skulle man genast insett att det handlade om en förväntad, högst naturlig reaktion på ett trauma. Och det stämmer verkligen inte.

Behandlande läkare misstänkte direkt att barnen kunde varit förgiftade och resonerade länge och väl, påstås det, kring möjligheten. En annan psykiatriker som Tamas framställer som prima auktoritet har - upptäckte jag - skrivit att man BÖR överväga förgiftningsmöjligheten när man ställer diagnos. (Det säger Tamas inte pip om, men man får ju inte plats med allt på 600 sidor...) Endast tre barn i Sverige hade testats ordentligt för förgiftning före den senaste undersökningen. Det fanns all anledning att ta den teorin på allvar och undersöka den - och det handlade verkligen inte bara om tokfransteorier och dumt skvaller.

Och, nej, man skulle faktiskt inte göra en omfattande vetenskaplig undersökning av en orimlig teori - och än mindre få den publicerad i en internationell tidskrift. Det vore ju som att vetenskapligt testa om invandrare bryter upp parketten och odlar potatis, bara för att ryktet går och är obehagligt.

Tamas bok dryper av grova, obehagliga personangrepp som är vilt psykologiserande och bara syftar till att misstänkliggöra pesoner om i fall att argumenten och beläggen inte skulle räcka till. Det enda förgiftningsfall som han inte misstänkliggör är t.ex. att en slem överläkare sägs ha förgiftat en hibiskus (!). Där ser man ju vad det är för en typ. Beviset? Bodegård är "övertygad" om att det gick till så. Vad tyckte du om den passagen?

15 oktober 2009 | Registered CommenterPeter Santesson

Den tyckte jag gott att han kunde ha strukit, av flera goda skäl :-)

Nu handlade väl i och för sig studien inte enbart om förgiftningshypotesen, eller hur? Kanske med tanke på hur debatten varit, det verkar rätt troligt, tycker jag.

I övrigt tycker jag att det är utmärkt att du granskar Tamas bok så ingående. Du har ju onektligen hittat en del märkligheter. Fast - som jag skrev ovan - det mest centrala tycker jag är Migrationsverkets och ansvariga politikers agerande. Hessles och Rings agerande beskrivs ju ingående och med goda belägg. Att Tamas sen kunde ha avstått från en del personagrepp håller jag helt med om, och det har ju även påpekats av flera i övrigt positiva recensenter.

15 oktober 2009 | Unregistered CommenterStardust

@Stardust: Trovärdigheten i Tamas redogörelse för ansvariga politikers agerande var okänd för mig, innan jag började följa denna bloggföljetong, men jag kan inte låta bli att koppla den till hans trovärdighet i redogörelsen för forskningsläget på området, som nu nätt och jämt är vatten värd. Vi får se var den landar efter del 4 eller 5.
Ett karaktärssjälvmord är begånget; nu ställer PSW till med lit de parade.

15 oktober 2009 | Unregistered CommenterFaster Sven

Självklart uppträder detta över hela jorden, men det uppmärksammas inte och ingen bryr sig. I italien försöker ett borgerligt parti få igenom en lag som tillåter flygvapnet att bomba flyktingbåtar. I det klimatet finns liksom inte mkt till övers för att undersöka om barnen mår så dåligt att dom totalt tappat livsgnistan.

Denna diskussion kommer en vacker dag falla lika platt som hetsen mot Mehdi Ghezali, som enligt denna blogg till 90 procent var terrorist. Nu är han fri, alla misstankar är släppta.

16 oktober 2009 | Unregistered Commentergustav

En annan sak som inte verkar ha kommit fram i debatten (jag har inte läst Tamas bok och vet därför inte om han tar upp det) är den egentliga frågan när det gäller avvisningarna av de apatiska barnen, nämligen: Ger hälsotillståndet i sig rätt till uppehållstillstånd?

Om utgångspunkten är att barnens hälsotillstånd, s.k. uppgivenhetssyndrom, inte är simulerat och därmed reellt är frågan om det i sig innebär att barnen har rätt till uppehållstillstånd och följaktligen inte skall avvisas till sina hemländer. Frågan regleras i 5 kap. 6 § utlänningslagen, som handlar om "synnerligen ömmande omständigheter". När det gäller medicinska skäl för uppehållstillstånd enligt bestämmelsen i utlänningslagen finns en omfattande praxis från regeringen och Migrationsöverdomstolen. Sammanfattningsvis kan den sammanfattas enligt följande.

Uppehållstillstånd på grund av medicinska orsaker bör endast ges om 1. utlänningens hälsotillstånd är livshotande 2. medicinsk behandling för hälsotillståndet saknas i utlänningens hemland men finns i Sverige 3. Att vården i Sverige kan ha en högre kvalité än i utlänningens hemland saknar betydelse 4. Att det vid en ekonomisk övervägning är rimligt att utlänningen beviljas uppehållstillstånd. Av praxis framkommer också att det saknar betydelse om utlänningen i fråga inte har råd med den vård som finns i hemlandet, dvs. det är en fråga för utlänningens hemland, och inte för Sverige, att bereda deras egna medborgare vård om vården finns tillgänglig i hemlandet.

Jag har läst utdrag från Tamas bok, var bl.a. en verkställighet av ett apatiskt barn beskrivs. Det barnet verkställdes till Tyskland (barnet var förmodligen inte tysk medborgare men av någon anledning hade Tyskland att ta hand om barnet och hans familj, kanske den s.k Dublinförordningen om samarbete mellan EU-länderna vad gäller asysökande). Tyskland kan ju förutsättas ha samma vårdmöjligheter för psykiskt sjuka barn som Sverige. Alltså hade barnet, även om barnets hälsotillstånd var äkta, ändå ingen rätt till uppehållstillstånd i Sverige.

När det gäller apatiska barn som avvisats till bl.a. Ryssland (jag minns att DN hade en artikel om detta) så måste man också ställa sig frågan - finns det ingen psykvård för barn i Ryssland? Givetvis måste det ju finnas det. Att vården inte är lika bra som i Sverige saknar betydelse enligt lagstiftaren. Om det finns privat vård som utlänningen inte har råd med, saknar det också betydelse enligt lagstiftaren.

Jag undrar varför denna del av saken glöms bort, nämligen att oavsett om barnens hälsotillstånd är äkta eller inte så finns ingen rätt till uppehållstillstånd i Sverige.

16 oktober 2009 | Unregistered CommenterValentin

@gustaf: Det är ny och djupt chockerande kunskap om den internationella barnläkarkåren som du sitter inne på. Jag måste erkänna att jag var okunnig om att alla barnläkare och psykiatriker i till synes rätt vardagliga länder som Tyskland, Frankrike, Danmark, Norge, Storbritannien och Nederländerna var sådana rasistiska monster att de är komplett likgiltiga inför oförklarligt medvetslösa, sondmatade barn, bara därför att barnen är flyktingar. Inte heller Tamas verkar känna till att hela läkarkåren utanför Sveriges gränser är så genomrutten. Hur har du fått veta denna "självklarhet"? Som sagt, det var en ren nyhet för mig. Man kan inte låta bli att fråga sig varför svenska läkare alls bryr sig om att hålla kontakt med sina kollegor i andra länder, som totalt tycks strunta i normal läkaretik. Jag studsar av förväntan på att få ta del av dina säkerligen mycket övertygande belägg.

Diskussioner om den "90-procentige terroristen" (please...) kan vi väl hålla till den kommentarstråden?

@fastersven, stardust: Alltså, någon temperamentsfull Tamas-bashing vill jag inte ägna mig åt här. Naturligtvis finns det kvalitéer i den där boken också. Men den tveksamma presentationen av forskningen tycker jag innebär ett grundskott i hans argumentation. Två anledningar. Dels förändras tolkningen av vad en Barbro Holmberg har för sig, när man kan visa att fenomenet faktiskt var mycket mystiskt och att förgiftningsmisstankar inte var helt gripna ur luften. (Sedan förekom säkerligen en massa annat som är värt att kritisera.) Bilden blir mycket mer nyanserad än Tamas gör den. Dels förändras, för mig i varje fall, Tamas trovärdighet i den övriga materialhanteringen. Jag kommer att visa att Tamas valt att mörka material som han bevisligen har läst och som talat emot hans favoritförklaring. Hur har han då hanterat övrigt material? Vem vet? Man börjar undra.

@valentin: Bra frågor. Jag har inte riktigt det där klart för mig. Hoppas att någon här har bättre koll.

16 oktober 2009 | Registered CommenterPeter Santesson

Ok. Men att slänga ut på en blogg som denna att han till 90% sannolikhet är terrorist är under all kritik, det hoppas jag att du också tycker nu i efterhand.

Angående läkare etc så har du självklart starka poänger, och självklart har du den allmänna uppfattningen på din sida. Problematiken har inte redits ut än, men jag är övertygad om att det kommer att ske. (och egentligen kan vi väl egentligen fråga oss varför det är sån hets på att försöka bevisa att det bara sker här--->filmning) Det andra alternativet, om detta inte är ett allmänmänskligt beteende, har självklart dom med uppfattningen att dom spelar, rätt.

16 oktober 2009 | Unregistered Commentergustav

Nja, Gustav, jag tror nog att det teoretiskt sett kan finnas fler alternativ än välkänd, oproblematisk sjukdom, simulering och förgiftning. Psykiatriska tillstånd växelverkar ofta med sociala omständigheter som kan vara väldigt tids- och platsberoende. Läs t.ex. Ian Hackings intressanta bok Mad Travelers för exempel.

16 oktober 2009 | Unregistered CommenterStardust

@gustav Hå hå ja ja. Är det jag som läser slarvigt, eller glömde du bort att ge något belägg på att läkarkåren är rutten i våra grannländer? Eller... nä, strunta i det. Jag ser inget underhållningsvärde i det där.

Så det hoppas du minsann? Du kan vifta med ditt fisförnäma pekfinger någon annanstans. Kunde vi, pretty please, hålla diskussioner om det alldeles förträffliga inlägget om Ghezali till den kommentarstråden?

16 oktober 2009 | Registered CommenterPeter Santesson

Jag har idag samtalat med Gellert Tamas om hans bok och även en hel del om de "karaktärsmord" som han begår i boken (han håller inte med om den beskrivningen). Han har spelat in alla intervjuer han har gjort och sparat allt material han använt så han menar att han inte har några problem att avfärda kritiken. Det är inte heller någon som kunnat beslå honom med fel. Om det finns apatiska flyktingbarn i andra länder fick jag dock inget bra svar på. Undrar hur stort problemet är?

6 november 2009 | Unregistered CommenterPer

”Det är inte heller någon som kunnat beslå honom med fel.”

Menar du felciterade intervjuer? Jag vill nog påstå att jag visat att hans beskrivning av forskningsläget är fel – och att det i sin tur förändrar hur man tolkar annat som hänt och gjorts.

6 november 2009 | Unregistered CommenterPSW

Tänkte bara påminna Gustav om hans uttalanden om Mehdi Ghezali. Nu är det påmint!

7 oktober 2013 | Unregistered Commenterlg skriver

PostPost a New Comment

Enter your information below to add a new comment.

My response is on my own website »
Author Email (optional):
Author URL (optional):
Post:
 
Some HTML allowed: <a href="" title=""> <abbr title=""> <acronym title=""> <b> <blockquote cite=""> <code> <em> <i> <strike> <strong>