25 januari 2009 ◊ 5 kommentarer De underskattade laserpistolerna
Man kan gott ha en generös inställning när det gäller teknisk prestanda hos vapen och rymdskepp i de populärkulturella framtidsskildringarna. Det är inte så noga varför rymdbesättningen aldrig någonsin behöver besväras av att drycker, prylar, föda och fekalier svävar runt i tyngdlöshet i kabinen. Inga speciallösningar, inget krångel, och till synes ingen särskild teknik för att skapa artificiell gravitation – den bara finns där. Spelar ingen roll, vi vet ju alla att framtiden kommer att vara fylld av fräck teknik som ingen kan förutse idag.
På samma bokföringskonto bortförklarar vi de märkliga interstellära skutten genom hyperrymden. (Hur fasen färdades de tretusen ljusår på fyra timmar? Ah, hyperrymden fattar du väl. Självklart!) Jag finner mig i den entrébiljetten för att kunna konsumera populärkulturell sci-fi. Rimligt och oförargligt. Dock är det svårare att acceptera att en viss framtida teknologi ständigt skildras som synnerligen mycket sämre än den skulle vara i verkligheten. Jag tänker på de baktalade och smått förlöjligade laserpistolerna.
Rymdfilmernas laserpistoler är så undermåliga vapen att deras ägare skulle haft större nytta av en vanlig revolver från 1900-talets början. Skotten färdas, av filmsekvenserna att döma, i en hastighet av uppskattningsvis 50–100 meter per sekund – klart under ljudhastigheten! Även när en pistol avfyras i ett normalstort rum, kan åskådaren se en avgränsad ljuspuls färdas från pistolen till målet. Man måste vara berusad eller ha en manusförfattare emot sig för att inte hinna ducka för ett så söligt skott. Och någon vidare effekt har inte skottet heller. En fet brännskada, förstörda kläder och svedd i skinnet – men ingalunda den organförstörande hästspark som en rejäl konventionell pistol kan leverera. Man frågar sig varför de använder skräpet i den där framtiden.
Verklighetens laserpistoler, om uttrycket tillåts och inte missförstås, skulle förstås vara en helt annan femma.
Det är litet udda att just laservapen underskattas så i framtidsskildringar.
Reader Comments (5)
Hmmm. Intressant iakttagelse.
Jag skulle dock vilja rycka till filmproducenternas undsättning och påstår att laservapnens effektivitet är rimlig i rymdfilmer, det är bara fråga om en förenkling. Visst borde vapnen var effektivare men det borde även finnas effektiva skydd - laserpulssäkra västar och så. Som referens kan nämnas att jag har en släkting som ett tag sysslade med utveckling av anti-anti-anti-anti-antiradarövervakningssystem. Jag föreställer mig en liknande utveckling på laservapenområdet.
Så det är väl rimligt att nettoeffekten av allt detta är litet köttsår, kortvarig medvetslöshet och sånt.
Själv väntar jag fortfarande på den dagen när någon på film skall sparka in en ytterdörr som öppnas utåt. Jag tror Gunvald Larsson gör det i Sjöwall/Wahlöö bok “Brandbilden som försvann” med motiveringen att ‘fästskruvarna var underdimensionerade’ men jag kan inte minns att detta togs med i filmen.
"utveckling av anti-anti-anti-anti-antiradarövervakningssystem"
Jäklar, det måste hänt att någon råkade räknade fel på antalet negationer. Sex månaders produktutveckling åt skogen.
– Är du inte klok!? Vad ska detta föreställa för prototyp som du har tagit fram. Det här är inte en skyddsväst. Det här är ju för fan en burk med tre hekto TNT blandad med grus och småspik!
– Ja. Vi tillverkar ju anti-anti-anti-anti-anti-anti-splittergranater. Den här knäcker allt.
– Nej, nej, nej. Du hörde fel. Vi sysslar med anti-anti-anti-anti-anti-anti-anti-splittergranater.
- Åhhh fy fan!! Det är en ju jävla skillnad. Men då har vi ju å andra sidan de troliga förklaringen till varför vi inte kunde påträffa Ohlsson efter fredagens testförsök.
- Ok, men vad ska vi nu göra med det här? Vi har ju redan en anti-anti-anti-anti-anti-anti-splittergranat. Det var ju därför vi skulle utveckla en anti-anti-anti-anti-anti-anti-anti-splittergranat. Kan vi möjligen använda några av de här idéerna i den händelse vi måste utveckla en anti-anti-anti-anti-anti-anti-anti-anti-splittergranat?
jag har alltid undrat det samma