Santesson – Reformpolitikens strategier (Atlantis, 2012)

Alldeles utmärkt – beskriver bra förutsättningarna för politisk reformverksamhet.” Lars Tobisson, moderat nestor

Jätterolig läsning … Riktigt intressant … Boken flyttar fram kopplingen mellan statsvetenskapens resultat och det politiskt användbara.” Ursula Berge, Samhällspolitisk chef, Akademikerförbundet SSR

Pressröster om boken
Dagens Industri
Svenska Dagbladet
Svensk Tidskrift

utgående

The end comes when we no longer talk with ourselves. It is the end of genuine thinking and the beginning of the final loneliness. The remarkable thing is that the cessation of the inner dialogue marks also the end of our concern with the world around us. It is as if we noted the world and think about it only when we have to report it to ourselves.

Eric Hoffer 

Sök på inslag.se:

  Vänta…
twitter
politik
popsociologi
fler inslag
lördag
sep132008

Samhällslivet med och utan tillit – en praktisk jämförelse

Samhällsvetare pratar mycket om vikten av tillit i samhället. Varför är det så bra att ha? För två månader sedan upplevde jag fördelen med att leva i ett samhälle med hög tillit. Snabb sammanfattning: jag besökte en pizzeria för första gången. De tog inte kort och jag hade inga kontanter. Äh, kom tillbaka och betala när du har tid, tyckte pizzabagaren. Han frågade inte ens vad jag hette.

>>Det var en helt annan femma. Nu förklarade han att han litade just på mig. Det var bara folk i höghusområdet som var hopplösa. Hyr man ut filmer till dem slutar det ofta med kronofogden. Därför måste han sila bland kunderna.<<

Den upplevelsen levde jag på resten av sommaren. Vi bor trots allt i ett anständigt samhälle där livet är enkelt. Visst, det är en bild, men det finns fler. Det smärtar mig, men jag måste nu berätta om en erfarenhet som pekar i motsatt riktning.

Jag bor i en ganska idyllisk förort, ett sådant där ställe där barnen säljer pandaprylar för Världsnaturfonden och har loppmarknad för fotbollslaget utanför Konsum. På andra sidan vägen ligger miljonprogrammet. Den där vägen är som en socioekonomisk Berlinmur. Men eftersom serviceutbudet på den andra sidan är bättre (högre befolkningstäthet), priserna är lägre och parkeringsplatserna aldrig tar slut, så brukar jag handla där.

Ikväll gick jag in i videobutiken medan jag väntade på mina pizzor (jag bjuder på den bekännelsen).

  – Är det första gången du hyr här? frågade ägaren.

Jo, det var det.

  – Då måste du lämna en pant. Du måste lämna ditt legg. Får tillbaka det imorgon.

Jag svarade chockerad att det inte skulle bli något med den saken. Jag hade bara mitt körkort med mig, och det behövde jag för att köra hem igen. Och ärligt talat, jag skulle aldrig låna ut min legitimation till en främling i en videobutik.

  – Då måste du lämna 500 kronor i pant. Det måste alla göra första gången. Bara första gången.

  – Det är orimligt. Jag har tappat intresset för att hyra något.

Nu hörde han att jag, till skillnad från honom, inte var invandrare (jag ser rätt sydländsk ut) och att jag uttryckte mig som någon som har fullständiga avgångsbetyg från gymnasiet. Jag var klädd i kontorskläder. Han omprövade sin riskbedömning:

  – Vänta. Bor du här i [Miljonprogramsområdet]?

  – Nej, jag bor i [Det bra området].

Det var en helt annan femma. Nu förklarade han att han litade just på mig. Det var bara folk i höghusområdet som var hopplösa. Hyr man ut filmer till dem slutar det ofta med kronofogden. Därför måste han sila bland kunderna. Vi förbrödrades, utbytte obligatoriska retoriska frågor om vart samhället är på väg och hur bedrövligt det är att man inte kan lita på folk. Han önskade att alla var som jag, och jag vågade inte annat än instämma.

Det blev ett oväntat smakprov på hur omständligt samhällslivet är för människor som lever i miljöer där det saknas tillit. Men märk väl: den videohandlarens grundproblem var inte att han inte litade på folk. Problemet var att folk helt enkelt inte var pålitliga. Snäppet värre. Jag begav mig hem till rätt sida av vägen, och just nu känner jag mig ganska nedslagen. Filmen då? Falskmyntarna. 93 minuter. Lagom längd.

Reader Comments (4)

Du behöver inte vara nedslagen. Jag har stött på ett hoppingivande fenomen; den lurade säljaren som struntar i att han blir lurad och bara vill vara snäll.

För ett tag sedan blev jag tvungen att ta taxi till dagis, jag var otroligt sen. Eftersom jag var i sådan total tidsnöd ägnade jag inte en tanke åt hururvida jag hade kontanter eller huruvida taxichauffören tog kort.

Japps, när vi kom fram hade jag inga pengar och han tog inte kort. Jag lämnade mitt namn och telefonnummer och sa att jag skulle betala senare. Men han föreföll faktiskt strunta i betalningen och manade på mig att skynda mig till barnet.

Dagen efter letade jag upp en kollega till honom framför järnvägsstationen. Han såg ytterst häpen ut när jag förklarade mitt ärende, men tog emot mina pengar. När jag bad om kvitto bara skrattade han, men jag insisterade. Då tog han fram ett kom-ihåg-block från Golvpoolen och textade "Damen har betalat till Taxi 21 Sadik". Det mest originella kvitto jag fått, helt klart.

På kvällen ringer taxichauffören som jag åkte med dagen innan och tackar alldeles översvallande. Han har fått pengarna och verkar uppriktigt förvånad och glad. Han trodde mao att jag blåst honom på en resa, men struntade i det för att han tyckte att det var viktigare att jag kom i tid till min unge (sist på dagis).

Nästan Hollywoodslut. Jag tror visst att det finns hopp om livet.

13 september 2008 | Unregistered CommenterSyster R

"Han önskade att alla var som jag, och jag vågade inte annat än instämma."

Där satt den!

13 september 2008 | Unregistered Commenterpontus

En omvänd historia, från förra julen.

Jag och min bror storhandlar på Willys, Kungens Kurva. Före oss i kön: en invandrarpappa i 50-årsåldern med sina två barn och en rätt välfylld vagn.

När han ska betala, blir det blatantly obvious att killens kort inte har pengar som täcker de 392 kronorna. Han har inga cash heller. Stämningen blir minst sagt jobbig. Barnen, typ 6 och 9, ser mycket sorgsna ut, och pappan ser förtvivlad ut.

Enter jag. Drabbad av julstämningen säger jag: "jag kan ta det", drar mitt kort innan han hinner protestera, och betalar. Mannen blir paff, kassörskan blir paff, min bror slår mig hårt i njuren och viskar "vad fan sysslar du med". Mannens ögon vattnas, han ger mig en hård kram och insisterar på att jag ska ge honom mitt nummer så han kan återgälda. Jag ger honom numret, han försvinner lyckligt iväg med två leende barn.

Om jag hörde av killen igen? Nej. Men det är lätt värt 392 spänn att få berätta denna story på partyn, storyn då gummo översköljdes av julstämningen och samtidigt lärde sig att ALDRIG låta det hända igen.

14 september 2008 | Unregistered Commentergummo

Du är en pärla, mannen.

14 september 2008 | Unregistered CommenterPeter S-W

PostPost a New Comment

Enter your information below to add a new comment.

My response is on my own website »
Author Email (optional):
Author URL (optional):
Post:
 
Some HTML allowed: <a href="" title=""> <abbr title=""> <acronym title=""> <b> <blockquote cite=""> <code> <em> <i> <strike> <strong>