Asus Eee PC 900 som resedator – en recension och rafflande berättelse från verkligheten

(Uppföljning till Asus Eee PC 900 – första intryck)
[OBS: Se även avslutande follow up i slutet av detta inlägg]

Sammanfattning: Asus Eee PC 900 är en utmärkt resedator. Batteriet är klent och den har sina små egenheter, men den minimala storleken gör att man med nöje drar fram och tar med datorn var som helst. En Eee är som en schweizisk fällkniv. Den är alltid sämre än äkta vara, men poängen är att man man kan ta den med sig utan besvär. Tummen upp.

Hur fungerar en Asus Eee PC 900 som arbetsredskap och resesällskap? Att recensera datorn hemma vid skrivbordet är orättvist. Det här är en lättviktsdator som ska bo i ryggsäcken och följa med ut i världen. Den ska recenseras på kaféer, i väntrum och flygplanskabiner. Jag tog med en Eee 900 för att förgylla och produktivitetsoptimera en tråkig dussinresa Stockholm – Malmö – Stockholm. Hur är datorn i praktiken, bortom tekniska specifikationer?

Packningen

De här resorna börjar alltid på samma sätt. Man stiger upp klockan fy-fan-mitt-i-natten. Fram med ryggsäcken, ned med dator, viktiga papper, adapter, underkläder, tandborste och rakapparat, och sedan iväg. Standardpackning för lättviktsresenären – om man inte nått den mognadsgrad då man börjar skippa adaptern. När jag tar på ryggsäcken märker jag skillnaden. Jag har gjort den här morgonrutinen fler gånger än jag vill tänka på. Och väskan brukar vara tung – alltså tung så att man tänker ”jävlar, den här väskan är tung”. Den är inte viktlös nu heller, men det är papperens fel. Fy fan-känslan som alltid kom när jag gick till flygbussen dyker inte upp nu.

Det klena batteriet

I hit the road, och på tåget till flygplatsen plockar jag upp Eee:n och öppnar upp artikelarkivet. Nu jävlar ska här jobbas! Uppstarttiden ligger på dryga 30 sekunder. Datorn stod nätansluten dagen innan, exemplarisk förberedelse för äventyret. Men när den nu vaknade till liv stod batteriet likafullt på 90 %. Inte bra. När man ska ut på fältet vill man ha fyllda vattenflaskor. En starta-viloläge-starta-cykel senare, och med inte alltför många arbetade minuter bakom mig, stod batterimätaren redan på 80 %. Uj, uj. Kommer burken att dö i mina händer på planet?

Korkad sökfunktion

Det första jag upptäcker är att sökfunktionen inte fungerar optimalt. En sökning på ”rationality” ger 0 träffar. ”Evolution”: 0 träffar. Det låter inte som mitt artikelarkiv. Är kikaren trasig? Jag upptäcker att alla sökningar måste trunkeras för att ge träffar. Och då handla det inte om att ”rödbet*” trunkeras för att ge träff på ”rödbetspudding” utan en vansinnig inställning som gör att ”Dawkins” inte ger träff på ”Dawkins – Selfish Gene” om man inte trunkerar. Kom igen! Vad är det för sökfunktion? Lynnig som en pubertetsunge är den också. Ibland bestämmer sig söken för att inte hitta något alls. När jag prövar en stund senare är den på bättre humör. Anledning? Okänd. Skulle en windowsburk bete sig på samma sätt skulle man genast ropa ut sitt hat mot imperiets usla produkter. Men med charmiga gratislinux brukar attityden genast vara mycket mer förlåtande. Nix, inte hos den här skribenten. Korkad och människofientlig design gör mig sur, och den här lådan har jag betalat för. Egenheten är inte en dealbreaker, men nog är det irriterande. Fult gränssnitt också. Fult, fult.

På flygplanet – Eee kommer till sin rätt

Dags för säkerhetskontroll, och datorn åker ned i väskan. Vid gaten drar jag upp den igen. Starttid från sovande dator till upp-och-hoppa är fem sekunder. Det är märkbart längre än på en ordinär laptop. Jag skulle inte fått annat gjort på den tiden, känner inte direkt att livet förslösas, men nog är det en pytteliten sten i skon. Hm... Jag antecknar.

Ombord på planet känns det naturligt att sticka ned datorn i stolsfickan framför mig när jag inte använder den. Så liten och nätt är en Eee. Mina medpassagerares fullstora laptops ser ut som ladugårdsdörrar bredvid min digitala kolibri. När jag flyger med en vanlig laptop i väskan tar jag bara fram den om det är akut. Det känns underligt och fläskigt att skriva på en 14-tummare när man sitter i en trång flygplansstol. Med en Eee är det annorlunda. Det här är datorns rätta element. Mot den minimala bordsytan ser datorn helt proportionerlig ut, upplevelsen är klart positiv. På med hörlurar och lite bakgrundsmusik. Jag skriver några rader. Datorn är ett mycket trevligt resesällskap. Men hur är det med batteritiden? Nu står visaren på 60 % och jag har långt kvar till närmaste vägguttag. Ändå har jag elransonerat så gott det går. Skärmens ljusstyrka är neddragen till botten och Wifi:n har jag inte använt mig av ännu. Ska du svika mig halvvägs, Eee?

Arbetssituationen på flygplanet är Eee:s hemmadomän. Fungerar den inte fint här, kan man lika gärna vara utan datorn. Jag har några dokument öppna i bakgrunden, någon större pdf, lyssnar på musik i lurarna och skriver på ett ordbehandlingsdokument som sträcker sig över ett par sidor. Känns datorn smidig och rapp? Hm, både ja och nej. Som jag redan nämnt är den läcker och nätt i den här miljön. Man tar faktiskt fram den, kan lätt stoppa ned den i stolsfickan en stund, spisar lite musik och får lite gjort. Det känns bra.

Som en promenad med en fyraåring

Men att jobba på en Eee är som att ta en promenad med en fyraåring. Ungen kommer att göra oväntade pauser därför att han har hittat världens bästa pinne eller sett en spännande sten på trottoaren. Man kan skälla och banna, men man kan inte förändra. Det är lika bra att vänja sig och anpassa sina förväntningar och sin planering. Med en Eee får man acceptera tankepauser på flera sekunder, även när det handlar om småsaker som att öppna filhanteraren. När ordbehandlaren skärmrullar texten ”hickar” den till ibland, som om det skulle krävas seriös processorkraft för att rulla ett dokument på tre- fyratusen tecken. Om man lider av datorstress kommer man inte trivas med en Eee. Å andra sidan är det en sådan trivselsänkande attityd att man hellre bör bekämpa den än ge vika. Är man bara lite överseende med sin skitbilliga lilla datorkompis upptäcker man att den är väldigt charmig och bra att ha, trots sina narkolepsiattacker.

Väl framme i Malmö har jag en stunds väntan på transport från flygplatsen. Med ändalykten placerad på en parkbänk drar jag fram datorn igen. Tre snabba reflektioner. 1. En 14-tummare skulle jag aldrig dragit fram. Den är för otymplig. Men en Eee åker snabbt upp ur väskan och lika snabbt tillbaka. Man tar faktiskt fram den. 2. Batterimätaren visar nu 50 %. Hälften av ammunitionen är bortskjuten och jag har just nått vildmarken. Nu börjar jag fundera på hur långt det är till nästa väggkontakt. Och glöm att jobba med ljusstyrkan i botten i utomhusmiljö. Här krävs full styrka för att se något. Det drar batterisoppa. 3. När jag slog ihop datorn på planet gick musikspelaren för fullt och lurarna var inkopplade. När jag nu öppnar datorn, med lurarna utdragna, börjar musiken strömma ur högtalarna. Hoppsan.

Halvtrångt och småkorkat

När jag väl är framme i vänlig inomhusmiljö och ska ansluta till trådlöst nätverk upptäcker jag en egenhet med designen av nätverksgränssnittet. Hittills har Wifi varit avslaget. Jag ska nu ansluta till ett skyddat nät som jag sedan tidigare har en lagrad nyckel till. Jag trycker därför upp panelen för lagrade nätverksanslutningar (tre sekunders väntan, zzz...) och markerar nätverket jag vill ha. Anslut. *Klick* Nähäpp, ingenting händer... Tydligen måste jag först sätta igång wifi manuellt igen. Varför ska det vara nödvändigt? Om jag vill ansluta till ett lagrat trådlöst nätverk borde datorn själv räkna ut att wifi givetvis ska slås på. Sådana här små ointelligenser i gränssnittet och designen hittar man här och där på en Eee. Det är som sagt mer Sovjetunionen än San Fransisco – inte 100 % genomtänkt och smart. Omständligt, men återigen: det är ingen dealbreaker. Nätverket fungerar trots allt utan problem. Firefox fungerar också bra och jag kan se sajterna i full skärmbredd. Nemas problemas.

Den som fått upp en överfull inbox på en handdator känner till att man blir småstressad. Jäklar, här är en väldig massa att göra, men med den lilla skärm jag sitter på nu kommer det bli en lång pina att göra det. Skillnaden mellan arbetsuppgift och diminutivt verktyg frestar på tålamodet. Är det likadant på en Eee? Känner man handlingskraft när man ska ta sig an inboxen eller är det panik som kommer? Nja, visst tusan är det en skillnad mot att sitta vid sin vanliga burk. Det är som att vandra med tyngder på fötterna och se på världen genom ett rör: långsammare, tyngre och trängre. Det lilla tangentbordet gör sig påmint, eftersom jag försöker skriva med korrekt fingersättning – kan knappt skriva på annat sätt längre. Jag blir spänd i tummarna och blir lite irriterad. Jag skulle inte vilja skriva en hel dag på det här tangentbordet. Emellanåt kommer vänstertummen åt styrplattan när jag skriver och markören teleporteras till fel rad i dokumentet. Lillfingret träffar ä-tangenten. I den vinkel där ä skulle funnits på ett normalstort tangentbord hittar man returknappen på en Eee. Oönskad radmatning följer. Man blir litet trött.

Men den relevanta frågan är om jag nu önskar att jag tog med mig 14-tumsdatorn istället. Inte en chans. Lite spända tummar är småpotatis jämfört med ryggsmärtor från att släpa på trekilosdatorer dagar i ända. Och skulle tangentbordet på en Vaio för femtontusen vara så mycket bekvämare? Det tvivlar jag starkt på. Trängseln beror på datorns formfaktor, och det är den jag vill åt.

Sammanfattning

Jag ser bara två skäl att vilja använda en Eee som sin ordinarie arbetsdator. Antingen har man väldigt ont om pengar, eller så tilltalas man av utmaningen att få mycket gjort med minimal hårdvara. Som resesällskap är en Eee däremot helt utmärkt. Batteritiden är ett problem. Batteriet räcker till att jobba i vänthallen, på planet och på väg till och från flygplatsen. Men det blir något av att vandra från ett vägguttag till ett annat. Efter två timmars skrivande utan laddning börjar man få problem. Gränssnittet är fult, datorn är småseg, och vissa funktioner är illa formgivna. Men en Eee förhåller sig till en fullstor laptop som en fällkniv förhåller sig till en verktygslåda. Självklart är äkta vara mer behagligt. Tidigare var man tvungen att välja mellan knäckt rygg och spräckt budget om man ville ha en dator i bagaget. Eee är ett finfint tredje alternativ.

Update on 8 augusti 2008 by Peter Santesson

Jag såg att någon fick fel intryck av min recension (att jag skulle bedömt Eeen som ordinarie arbetsdator och sågat den). Så kan det går när man skriver långt och babbligt. Därför lade jag till en förtydligande sammanfattning överst.

Update on 14 oktober 2008 by Peter Santesson

Jag har gradvis blivit mer och mer positivt inställd till min Eee 900. Den fungerar faktiskt helt ok som stationär arbetsdator också - förutsatt att man pluggar in en extern skärm och ett externt USB-tangentbord+mus samt slår på s.k. advanced mode. I advanced mode tar man sig ut ur det stympade gränssnitt som datorn levereras med och får ett vanligt linux-gränssnitt. Plötsligt blir det en riktig dator, inte bara en leksak. Nu skriver jag med en extern 17"-skärm inpluggad. För att få rätt upplösning på skärmen måste den vara inpluggad innan man startar datorn.

Att ta sig ut i advanced mode krävdes lite hackande:

http://forum.eeeuser.com/viewtopic.php?pid=250488#p250488

eller:

http://forum.eeeuser.com/viewtopic.php?pid=259191#p259191

I advanced mode har jag också kunnat ansluta till min mobiltelefon, om den står i massöverföringsläge. Mycket imponerande vilken användbar liten maskin man får för en spottstyver. Jag har enkelt kunnat ansluta kontorets båda nätverksskrivare - och den ena av dem hade jag svårt att ansluta på min vanliga windowsburk.

Har man små behov, en externskärm liggande och något usb-tangentbord att avvara - samt inte är rädd för att googla och konfigurera linux en smula, så kan man faktiskt klara sig väldigt långt med en eee 900.

Update on 14 oktober 2008 by Peter Santesson

Den tydligaste, och av mig använda, instruktionen för att gå till Advanced mode finns här