19 augusti 2008 · 16 svar Att förklara motviljan inför valfrihet
Sammanfattning: Varför känner så många obehag inför valfrihet? Varför nöjer man sig inte med att själv låta bli att välja, utan vill dessutom beröva grannen denna möjlighet? Jag diskuterar tre förklaringar: (1) förmynderi som ersättning för Gud, (2) förmynderi för att inte förlora sin relativa samhällsposition, (3) förmynderi som ersättning för det förlorade bysamhället. Jag lutar åt att bysamhället är den viktigaste förklaringen.
När allt fler föräldrar hittar bra utbildning åt barnen på friskolemarknaden blir arbetarpressen indignerad. De går till elitskolor, klagar man. Undertexten är att det är styggt att inte uthärda det kommunala skolmoraset tillsammans med alla de andra missnöjda-men-overksamma föräldrarna. Välja något bättre åt sin egen Pelle? Så egoistiskt. Vad ska hända med solidariteten?
Jag minns ett samtal jag hade med en löntagare som var missnöjd med valfriheten i det reformerade pensionssystemet. Blotta möjligheten att påverka hur premiepensionen placerades stressade henne. Vad leder det till för samhälle? Fixande och trixande och allt ska visst handla om pengar. Det borde vara samma för alla. Vi lever ju ändå tillsammans i ett gemensamt samhälle, gör vi inte? Ska ju ta hand om varandra.
Sådan skoskav botas inte genom att påpeka att ingenting förändras för den som struntar i att välja, att pengarna då ligger kvar i sin AP-fond som för övrigt är rimligt välskött. Nej, den här ångesten inför valfrihet har en djupare grund. Sin egen valfrihet kan man ju strunta i att utnyttja, men grannarnas valfrihet är det värre med. Det är inte jag som ska slippa välja. Poängen är att ingen ska välja.
Vad är grunden för denna utbredda motvilja? Vad är det egentligen för nerv som darrar hos dem som söker ofrihet? Jag ska diskutera tre förklaringar, först två skakiga och därefter en tredje som är mer fundamental.
Saknaden efter Gud
På ett Liberty Fund-kollokvium i helgen diskuterade vi James Buchanans försök att svara på frågan (se Nonicoclolasos, Punditokraterne). Buchanans tes är att socialismens dragningskraft i växande utsträckning består i en s.k. parental socialism.
With paternalism, we refer to the attitudes of elitists who seek to impose their own preferred values on others. With parentalism, in contrast, we refer to the attitudes of persons who seek to have values imposed upon them by other persons, by the state or by transcendental forces (Buchanan 2005: 23).
Parental socialism är en bottom up-förklaring till förmynderiet: folk ber om det. Varför skulle de göra det? Därför att med frihet följer ansvar. I det pre-sekulära samhället fungerade Gud som en krycka och garant för det yttersta ansvaret. När Gud är död blir det sekulära, liberala samhällslivet skrämmande. Människor vill slippa välja därför att de är rädda för frihet.
The individual who sought family-like protection, but who no longer sensed the presence of such protection in the church, or in God so embodied, found a substitute in the collectivity. ... The death of God and the birth of the national state, and especially in its latter-day welfare state form, are the two sides of the coin of history in this respect (Buchanan 2005: 25).
Buchanan omformulerar frågan på ett intressant sätt: varför är så många rädda för friheten? Jo, rädsla är nog vad det handlar om. Men svaret tycker jag däremot ser skakigare ut. Hittar man verkligen ett negativt samband mellan religiositet och stöd för offentliga välfärdsinstitutioner? Visst har vi Göran Skytte, men vi har också Broderskapsrörelsen. (De senare kanske behöver dubbel trygghetsdos?)
Rationell avund
Man ska inte psykologisera det som kan förklaras rationellt. Har den enskilde något skäl att vara rädd för hur grannarna utnyttjar den valfrihet man själv är ointresserad eller oförmögen att dra nytta av? Robert Frank skulle genast svara att vi alla har smak för att konsumera status. Och eftersom status är relativ, kommer jag att våndas när grannen får det bättre. Om jag och min granne inte har exakt samma förmåga att omsätta friheten till social status, så har en av oss anledning att önska att vi båda berövades rörelsefriheten.
Men finns det inget mer påtaglig problem än allmän missunnsamhet? Jo, även en psykologisk solitär har faktiskt viss anledning att ogilla omgivningens välståndsökning.
- Ekonomiska skillnader kan omsättas i politiskt inflytande.
- Vissa varor har mer eller mindre fixerat utbud (alltifrån strandtomter till väldigt vackra kvinnor). När omgivningens välstånd ökar stiger priset.
Massmänniskan
Trygghetsförklaringen kan göras mer övertygande om vi släpper gudstron som förklaringsfaktor. Vad ska vi sätta i dess ställe? Vad är det för trygghetskälla människan hade förr, som hon idag har berövats, och som så många desperat försöker ersätta genom att strukturera samhällslivet genom politik? Jag lutar åt att den klassiska distinktionen mellan det slutna och det öppna samhället är central här.
Individen, idén om den enskilda människan som beslutsfattare med en egen uppfattning, ett eget liv där hennes egna drömmar och ambitioner kan förverkligas eller förkvävas, är en relativt färsk uppfinning. Dessförinnan levde vi i slutna samhällen.
A closed society at its best can be justly compared to an organism. The so-called organic or biological theory of the state can be applied to it to a considerable extent. A closed society resembles a herd or a tribe in being a semi-organic unit whose members are helt together by semi-biological ties – kinship, living together, sharing common efforts, common dangers, common joys and common distress (Popper 1966: 173).
Det slutna samhället gav människan en given plats i världen. Det öppna samhället, där varje människa själv måste välja sina relationer och bevisa sitt värde rycker undan den tryggheten.
The man whose situation was in a closed network had a clear and concrete idea of the society to which he belonged. It was the well-defined microcosm within which all his relations with others occurred. Not to love the microcosm would be not to love the conditions which made possible his own life. Let us now put Primus back in an open network; the society to which he belongs becomes at once an abstract and indefinite idea. The whole of the Spartan society could be seen at its banquets: we could not so see our ”society” and could not even say what the word specifically means (de Jouvenel 1957: 165).
Den moderna, individuella människan skapade det öppna, abstrakta samhället där hon själv valde sina sociala relationer – samhället som en duk att måla sina självporträtt på. En sådan transformation är förstås bara attraktiv för den som har resning nog att dra nytta av den, personer som har några porträtt att måla och en individualitet att förverkliga. För den gamla bymänniskan blir det en förlust.
The familiar anonymity of communal life was replaced by a personal identity which was burdensome to those who could not transform it into an individuality. What some recognized as happiness, appeared to others as discomfort. … In short, the circumstances of modern Europe, even as early as the sixteenth century, bred, not a single character, but two obliquely opposed characters: not only that of the individual, but also that of the ’individual manqué’. … We need not speculate upon what combination of debility, ignorance, timidity, poverty or mischance operated in particular cases to provoke this character; it is enough to observe his appearance and his efforts to accomodate himself to his hostile environment. He sought a protector who would recognize his predicament, and he found what he sought, in some measure, in ’the government’ (Oakeshott 1991: 371).
I den här myllan växer antiindividualismen och det Oakeshott kallar massmänniskan, den politiska resurs som uppstår när den gamla bybon upptäcker att ”far from being alone, he belonged to the most numerous class in modern European society, the class of those who had no choices of their own to make” (1991: 373). Medan individer ville använda demokratiska institutioner till att lösa collective action-problem, sökte massmänniskan efter holistiska lösningar som kunde stilla fantomsmärtorna från den förlorade sociala ordningen.
[T]hose who exerted themselves on behalf of the ’anti-individual’ perceived that his counterpart, a ’community’ reflecting his aspirations, entailed a ’government’ active in a certain manner. To govern was understood to be the exercise of power in order to impose and maintain the substantive condition of human circumstance identified as the ’public good’; to be governed was, for the ’anti-individual’, to have made for him the choices he was unable to make for himself. Thus, ’government’ was cast for the rôle of architect and custodian, not of ’public order’ in an ’association’ of individuals pursuing their own activities, but of the ’public good’ of a ’community’. The ruler was recognized to be, not the referee of the collisions of individuals, but the moral leader and managing director of ’the community’ (Oakeshott 1991: 377).
Amerika grundades av människor som sökte rätten att bli lämnade i fred. För massmänniskan skrämmer den ensamheten allra mest.
[W]hat he came to demand were rights of an entirely different kind, and of a kind which entailed the abolition of the rights appropriate to individuality. He required the right to enjoy a substantive condition of human circumstance in which he would not be asked to make choices for himself. He had no use for the right to ’pursue happiness’ – that could only be a burden to him: he needed the right to ’enjoy happiness’ … In short, the right he claimed, the right appropriate to his character, was the right to live in a social protectorate which relieved him from the burden of ’self-determination’. But this condition of human circumstances was seen to be impossible unless it were imposed upon all alike. … The Security he needed entailed a genuine equality of circumstances imposed upon all. The condition he sought was one in which he would meet in others only a replica of himself: what he was, everybody must become (Oakeshott 1991: 378).
Slutsats
Så jag ger Buchanan till hälften rätt. Många människor är rädda för frihet och det finns en längtan efter att låta någon annan, någon ansvarig, fatta de svåra besluten. Men den bottnar inte i saknaden av Gud, utan i längtan efter den lilla gemenskapen där livet var självklart.
Politikens väsen sammanfattas bäst i signaturmelodin till Cheers:
Making your way in the world today takes everything you've got.
Taking a break from all your worries, sure would help a lot.
Wouldn't you like to get away?
Sometimes you want to go
Where everybody knows your name,
and they're always glad you came.
You wanna be where you can see,
our troubles are all the same
You wanna be where everybody knows
Your name.
You wanna go where people know,
people are all the same,
You wanna go where everybody knows
your name.
Referenser
Buchanan, James M. (2005). Afraid to be free: Dependency as desideratum. Public Choice 124: 19–31.
de Jouvenel, Bertrand (1957). Sovereignty : An Inquiry into the Political Good. Indianapolis: Liberty Fund.
Oakeshott, Michael (1991). The Masses in Representative Democracy, i Rationalism in politics and other essays. Expanded edition. Indianapolis: Liberty Fund.
Popper, Karl R. (1966). The Open Society and Its Enemies. Vol 1. Fifth rev. ed. Princeton: Princeton University Press.
Reader Comments (16)
Jag har sällan läst ett så högkvalitativt blogginlägg.
Angående din punkt 3. Om den stämmer, hur kan då den under lång tid pågående urbaniseringen förklaras? Det pågår ju inte direkt någon massflytt till byar i Norrland. Snarare växer Stockholm sedan länge mest. Ska vi tolka det som att människor flyttar trots att de blir olyckliga "netto" av det? Eller att storstaden förvisso bjuder på rädsla och otrygghet men att den nackdelen övervägs av storstadens fördelar? Och att nackdelen dämpas av välfärdsstaten?
Här blir frågan om kausalitet intressant. Leder välfärdsstaten till att människor vågar ta steget och flytta till storstaden - eller uppkommer välfärdsstaten när människor som flyttat till storstaden upptäcker sin rädsla och saknad av det trygga bylivet?
Det var en ambitiös inlaga men till skillnad från Niclas vill jag inte jubla.
Du har valt ett synsätt som utgår från ett individpsykologiskt perspektiv med inslag evolutionspsykologiska förklaringsmodeller.
I grunden har detta ingen betydelse eftersom det övergripande fält som styr kulturers uppgång och fall.. Det finns ingenting i den antropologiska världshistorien som pekar på att den totala friheten bygger välstånd.
Jag brukar istället se frågan i ett helikopterperspektiv. Det finns olika former av selektionsarenor. Vissa bygger välstånd medan andra bygger något annat. Imaginära kraftfält som bygger noll.
Väljer vi inte formella och politiska spelregler så skapar människan omgående informella ramar som ger begränsningar av friheten. Informella hierarkier kan vara långt mer kvävande för kreativiteten än formella och ordnade hierarkier / strukturer.
I verkligheten kan det vara en kultur med "trygga baser" och ordnade referenspunkter som bygger det maximala välståndet och lyckan. Jag kan inte se något som tyder på att den absoluta friheten skulle generera en högre lycka än den reglerade friheten.
Tänk dig en hockeymatch utan sarg och domare. Vad händer ? Ja det vet du väl.
Själv tycker jag att vi skall försöka ersätta Gud med rationellt tänkande och kunskap. Sedan är det väl bara naturligt att människor är olika och att vissa känner sig mer otrygga än andra. Så har det alltid varit och så kommer det alltid att vara. Du har väl läst evolutionslära om jag förstått din blogg innehåll.
MVH
Rättelse
det finns andra övergripande "kraftfält" som styr kulturers uppgång och fall.
Skall det stå.
Niclas: Det handlar om mer än storstad vs lantliv. Jag trodde aldrig att jag skulle skriva det här, men det finns en scen i Änglagård som är ganska intressant:
Två lantkillar är ute och går i skogen. De har levt hela sina liv i byhålan. Allt har varit självklart i deras liv, från mopeden, snuset och kepsen till den permanenta arbetslösheten och kvinnobristen. Det bara är så det är. Livets tidvatten lyfter och sänker dem och hela deras bekantskapskrets i takt med varandra. Inget att fundera över, inget att ta ställning till som individ. Så en dag säger en av dem: "Man kanske skulle flytta till Göteborg." Kompisen fryser till. "Vad fan ska du göra i Göteborg?" Visst vill han behålla kompisen i byhålan. Men det är något mer som har hänt i den scenen. För från den stunden blir det ett val att stanna kvar. Livet blir inte detsamma för bybon, den klasiska byn finns inte längre - för nu har should I stay or should I go-katten sluppit ut ur säcken. Det är dagen då individualiteten kommer till byn.
Det är inte riktigt ett svar på din fråga. Men det är några hundra ord text i varje fall. :-D
---
Anders: Jag förstår inte din kommentar. Kraftfält och civilisationsteorier håller jag mig borta ifrån. Ingen förespråkar oreglerad frihet. Men min granne vill hindra mig från att byta premiepensionsfond, och det är gåtfullt.
Änglagård har djup.
Ehm... Allt ligger i betraktarens ögon...
Men för att spåna vidare kring din fråga om folk vantrivs i storstaden: tja, nog ser man massmänniskans tekniker lite varstans när man börjar leta. Är det inte lustigt hur rebelliska ungdomar går in i Ung Vänster samtidigt som de lämnar mammapappas trygga famn? En individ har vänner, andra fria individer som väljer varandra. En massmänniska däremot har kamrater eller bröder (överklassens kamratbegrepp) - man förenas i sin likhet och sitt sammanvävda öde. Sällskapet, fotbollsklacken och unga-arga-vänstern, ah de är så lika varandra, så lika.
Du förstår inte min kommentar.
Jag skriver kort.
Antag att man kan se att vissa valarenor är predestinerade att generera fler destruktiva val än kloka val. Är detta då en klok arena för fria val.
Jag påstår att det finns mängder av destruktiva valarenor i ett demokratiskt samhälle som vårat.
Felvalen genererar utslagning och grupper av personer som man antingen får hjälpa alternativt acceptera senarelagda konsekvenser utav.
Blir gruppen felväljare tillräckligt stor får samhället problem.
Är detta så svårt att se.
Kan man inte koppla detta till din inlaga eller har jag totalt missuppfattat det underliggande budskapet i din text.
Anders: Ok, nu förstår jag kommentaren. Tja, man har säkert skäl att läsa in en sådan underton (att jag inte håller med dig tyder ju på det). Men det är inte det jag argumenterar för i inlägget. Frågan är mer begränsad. Du har ett argument för att man kan vilja avstå från sin egen valfrihet (låt mig inte välja cancerbehandling, jag saknar kompetens). Men det är inte uppenbart varför grannens frihet att välja cancerbehandling skulle väcka ångest hos mig. Jag vågar låta min granne välja hustru, yrke, middagsmat och huruvida han ska måla om huset i år eller renovera fönstren istället. Men när han väljer premiepensionsfond känner jag att samhället rämnar. Den reaktionen är inte logisk.
Det finns gråskalor i allt. Det krånglar till diskussionen. Sedan styrs man av vilka inre bilder som fokuset är riktat mot.
Låt mig ge några praktiska exempel:
1) SMS - lån. Man kan bestämma sig för att förbjuda snabba SMS lån av den enkla anledningen att många människor (troligen en grupp i gruppen sk Massmänniskor) inte klarar av att hantera situationen. Ett slags Allmänningens Dilemma.
Samtidigt finns naturligtvis en viss grupp klarsynta människor som har stenkoll som fullt medvetet använder sig av SMS lån och inte har något problem med att hantera situationen.
Vid en viss punkt är det rätt att förbjuda/reglera SMS lån. Visst vi gör ett intrång på den "klokes" revir. Men för samhället är det ändå bäst. (Kanske en liten subrutin med stöd i Utilitarismen)
2)Pensionssparandet i fonder : Hypotetisk situation. I en framtid visar forskning att det är destruktivt att en mycket stor del av befolkningen lägger en avsevärd tid och energi på att försöka gissa rätt i vilka fonder som ger högst avkastning. Det är helt enkelt bättre för BNP och välståndet att folket riktar in sig på en mängd egna kreativa arenor som nyskapar samhället.
Samtidigt inser man att det är mycket bättre för folkflertalet att yrkesproffs med insikter och kunskaper sköter placeringarna.
Rationellt beslut blir således. Ta bort denna valarena från folkflertalet och ordna kurser i entreprenörsskap och tekniskt nyskapande.
De personer som absolut vill kan ha rätten att använda en del av sina pensionpengar att spela med kan få göra detta men denna frihet blåses ej upp som norm.
3) Ämnesvalen i gymnasiet: Vafrihetsorgien har gjort att många ungdomar väljer matlagning, videoredigering, hästskötsel, frigörande andning, dialektisk feminism istället för kurs b och c i B och C språk, Matte E eller Fysik B bara för att ta några exempel.
Minsta motståndets lag och misslyckade ämnesvärderingar gör att landet Sverige på lång sikt skapar svarta hål i mycket viktiga ämnesgrenar.
Stopp och belägg. Här styr vi. Klokskapen får dominera över det romantiska fria valet.
4) Detta gäller redan nu: Lyckan att få köra 180 km/h på en krokig härlig asfaltväg (vilket jag älskar) är klokt reglerad av vår upplyftade långtänkande kollektiva hjärna. Friheten är reglerad fast jag älskar att köra fort.
Det jag här räknat upp är rationella frågeställningar som inte har ett dugg att göra med detta med Massmänniskans rädsla att få göra egna val. Snarare har det att göra med att Massmännskan har en tendens att prioritera den kortsiktiga lusten (amygdala) istället för neocortexs mer långsiktigt planerande och riskanalyserande förmåga.
Kvoten mellan amygdalas och neocortexs viktning i beslutsfattandet är sannolikt normalfördelat som allting annat styrt av evolutionen.
Så tänkte min hjärna när jag läste din Inlaga. Men jag styr ju inte min hjärna för det gör ju determinismen.
[Bakgrundsinfo för eftersläntare: se även kommentarerna till detta inlägg.]
Jag kommer att tänka på när någon börjar prata med en på bussen, fastän man innerligt önskade att de lät bli.
"På min blogg försöker jag att förklara även för de som tycker tvärt emot mig.
Vad är bloggen till för om man inte har lust att förklara även för 'dom andra'."
Vet du vad? Jag är ointresserad av vad du förstår och inte. Jag betalar för det här utrymmet. Det här är mitt ställe och min fritid. Och här pågår ingen ABF-kurs för autodidakter som läst böcker som de inte lyckats tillgodogöra sig.
Du tar dig friheten att "smälta samman" din egen fria tolkning av "andemeningen" i två inlägg och förväntar dig sedan att jag ska börja försvara mig mot den tolkningen. Snälla nån. Håll dig till det jag skrivit, håll dig till vad termerna faktiskt betyder, och behandla ett inlägg åt gången eller ge ett logiskt argument för varför två inlägg hänger ihop. (Exempelvis har du överhuvudtaget inte förstått vad termen 'massmänniska' handlar om, utan tycks tro att det handlar om 'massan' mot 'eliten'. Skulle Oakeshotts massmänniska vara särskilt svag för sms-lån? Que?!?! Rena stollerierna.)
Vad är det du skriver egentligen, du som är en sådan folkvän? Ingen förspråkar som sagt ett oreglerat samhälle. Den självklarheten har jag och andra redan påpekat för dig, men den fågelskrämman släpper du inte så lätt. Nej, från ditt holistiska "helikopterperspektiv" har du nämligen upptäckt historiens lagar, "det övergripande kraftfält som styr kulturers uppgång och fall" och funnit att frihet är kraftigt överreklamerad i den "antropologiska världshistorien". Du vet nämligen när valfrihet är "predestinerad" att generera okloka utfall. Ah, "klokhet", du använder den termen genomgående. Man får väl förmoda att det är Du som ska vara Den Kloke, till skillnad från den ömklige mannen på gatan som inte klarar av att hålla tankarna borta från "TV3 och TV5; s intellektuella höjder". Han måste tydligen skyddas och vallas, om inte annat så för landet Sveriges väl och ve (talande nog är det Sveriges intressen du anför, inte dessa individers). De måste styras av Klokhet - din, eller någon av dig godkänd. Filosofkungarna får ta rodret.
Newsflash! De människor du vill ta i din faderliga famn är rätt nöjda med sina egna planer och sitt eget förstånd. Tänk om de inte tycker att du är så rasande klok? Tänk om de tycker att du inte är klok?
Jag tror att dessa båda böcker kan vara något för dig: 1, 2.
Jag kan inte låta bli att citera Oakeshott igen.
"Why ought governments to accept the current diversity of opinion and activity in preference to imposing upon their subjects a dream of their own? ... Why not? Their dreams are no different from those of anyone else; and if it is boring to have to listen to dreams of others being recounted, it is insufferable to re-enact them. We tolerate monomaniacs, it is our habit to do so; but why should we be ruled by them?"
Kommentaren ovan är ren magi, värdigt ett eget bloginlägg.
Liknelsen med udda typer som börjar prata med en på offentlig transport snor jag, se det som smicker.
PSW
Jag läser vad du skriver men skulle ändå inte vilja leva i det samhälle som skulle uppkomma om vi gjorde som du anser.
Klyftorna skulle nämligen bli gigantiska.
Det är möjligt att jag missuppfattar vissa logiska definitioner som du anger i dina inlägg. Jag är nog för färgad av den tydligaste bilden, ditt obehag inför svaghet.
PSW
Jag lägger till en liten detalj. Jag har aldrig ett ögonblick inbillat mig att jag på något sätt skulle kunna "besegra" dig i en intellektuell diskussion. Vilket argument jag än lägger fram är jag övertygad om att du på ett skickligt sätt kan hänvisa till en redan luftad "stor tanke" eller "tänkare".
Jag kan möjligen vara en liten transient distorsionskomponent i dina tankebanor.
Dessutom kan man beakta att politiska uppfattningar tydligen i första hand beror på genetiska faktorer och hjärnans kemi. Hur många tjusiga argument och stora tankar vi plockar upp på ytan.
Din argumentation om att den som anser sig se långsiktiga konsekvenser är "något för mer" är en metod som inte bara nazisterna har använt. SD och "Högern" har återkommande utnyttjat detta knep att förminska och förlöjliga.
PSW jag lovar jag skall inte störa ditt Hobbyprojekt något mer. Men jag skall med nyfikenhet gå in och läsa och leta efter brinnande argument för hur vi skall finna lösningar för ett gott liv även för dom som inte har haft samma tur i det genetiska och kulturella lotteriet.
MVH
@ delphi-lisa: :-) En dag får jag nog ta mig samman och skriva något om var jag egentligen står i fråga om praktisk politik. Så fort man hyllar individualiteten får man någon på halsen som tror att man vill införa en nattväktarstat inom 6 månader. Tänk, jag som är en sådan konservativ tråk-skeptiker.
Jag tror inte bara önskan att låta nån "ansvarig" ta hand om det svåra är hela förklaringen. En delförklaring är en önskan om jämlikhet. I ett parentalistiskt eller paternalistisk samhälle är det inte bara dom som behöver hjälp som tas om hand, utan överheten bestämmer för alla. Den upplevd fördelen med det är jämlikhet. Ingen kan göra bättre val än du, för du gör inte valet, utan nån annan väljer åt alla.
Att detta inte fungerar i praktiken är en annan sak.
Jag tror önskan om bysamhället är vanlig i konservativ paternalism, och önskan om jämlikhet är vanlig i socialistisk paternalism. Och hos socalkonservativa grupper som socialdemokraterna är båda förklaringarna viktiga.
Jag skrev lite om det förra månaden:
http://theopensociety.wordpress.com/2008/07/28/who-is-preventing-the-future-part-1/
"Antag att man kan se att vissa valarenor är predestinerade att generera fler destruktiva val än kloka val. Är detta då en klok arena för fria val."
Svar: Ja. Varför? Jo, därför att valen måste göras, och antingen görs dom med fria val, av dom som är närmast det val som måste göras, och har mest information, eller så görs valet av någon som har mindre information. Ju längre från dom som påverkas av valet som valet görs, desto mindre information finns det, och destom sämre kommer valen bli.
Även om det blir mer dåliga val än bra val, så skall valen tas av dom individer som påverkas, för om valen tas av andra kommer det bli FLER dåliga val. Politiker är inte bättre på att bestämma än vad icke-politiker är.