12 juli 2008 · 10 svar Sverigedemokrater och samtalskultur
När två sverigedemokrater kommer fram till mingelbordet sjunker stämningen som en sten. Några gör en Bengt Westerberg och demonstrerar sin okorrumperade människokärlek genom att marschera iväg, andra vänder ryggen. Sanna Raymans beskrivning av en kväll i Almedalen gör mig bedrövad.
”Oförskämt och dumt” är Raymans omdöme om ryggvändandet. Hon förklarar varför det är dumt av taktiska skäl, men jag är mer intresserad av detta med oförskämdheten. För visst är slikt beteende ohyfsat och av banan för hur politiska diskussioner förs i belevade sammanhang. Jag tror att vi kan hitta en underliggande, bitvis bortglömd rationalitet bakom normen. Det finns en god anledning att ogilla ohyfsat beteende mot ens politiska motståndare – även om vi inte har skälen helt klara för oss.
I Michael Polanyis lilla bok Science, Faith and Society har jag hittat en fin sammanfattning av det fria samtalets grund. Citatet är tyvärr litet långt, men det är läskigt mitt i prick.
Fairness in discussion has been defined as an attempt at objectivity, i.e., the preference for truth even at the expense of losing in force of argument. Nobody can practise this unless he believes that truth exists. One may, of course, believe in truth and yet be too biased to practise objectivity; indeed there are a hundred ways of falling short of objectivity while believing in truth. But there can be no way of aiming at the truth unless you believe in it. And furthermore there is no purpose in arguing with others unless you believe that they also believe in the truth and are seeking it. Only in the supposition that most people are disposed towards truth essentially as you are yourself is there any sense in opening yourself up to them in fairness and tolerance.
A community which effectively practices free discussion is therefore dedicated to the fourfold proposition (1) that there is such a thing as truth; (2) that all members love it; (3) that they feel obliged and (4) are in fact capable of pursuing it. Clearly these are large assumptions, the more so since they are of the kind which can be invalidated by the mere process of doubting them. If people begin to lose confidence in their fellow citizens’ love of truth, they may well cease to feel obliged to pursue it at a cost to themselves.
…
The love of truth and confidence in their fellows’ truthfullness are not effectively embraced by people in the form of a theory. They hardly even form the articles of any professed faith, but are embodied mainly in the practice of an art – the art of free discussion – of which they form the premisses. (Taylor 1946: 70–71)
Det öppna gatutiggandet, som bredde ut sig i svenska storstäder i slutet av 1990-talet, försämrade våra umgängesnormer. Det blev accepterat och normalt att behandla andra människor som luft. Numera behärskar alla konsten att tomt stirra ut i luften och låtsas dövstum, trots att en annan person står framför en och just ställt en direkt fråga. Inte så konstigt, men det är ett exempel på hur snabbt normalt hyfs kan vittra bort. ”You know, we’re living in a society! We’re supposed to act in a civilized way!”, som den frustrerade George Constanza vrålar när han upptäcker att det normsystem han vill leva inom inte längre upprätthålls.
De småfåniga oförskämdheterna mot sverigedemokrater i det politiska nöjeslivet har en djupare sida, en parallell till att vi inte längre behandlar tiggarna vi möter som människor, nämligen ett brott mot den grundläggande attityden bakom ett fritt politiskt samtal – att vi alla söker efter sanning och en väg framåt och att argumentation är vår metod.
Man får erkänna att sådana storslagna formuleringar emellanåt ligger en bra bit ifrån verkliga människors verkliga drivkrafter. Det finns både en och annan politiker som söker efter ämbeten snarare än efter sanning. Personer med de drivkrafterna har dock bättre alternativ än att välja en karriär bland politiskt utstötta. De må vara allvarligt politiskt förvirrade, men aktiva sverigedemokrater betalar ett relativt högt pris för sin politiska övertygelse, samtidigt som deras utsikter till pekuniära vinster är minimala. Det talar för att aktiva sverigedemokrater kan ha en hel del råg i ryggen och genuint politiskt engagemang. Jag imponeras av modet att säga sitt hjärtas mening i frågor man finner viktiga, även om den modige inte dessutom försetts med förståndsgåvor i överflöd.
Men för att avslutningsvis rekapitulera min tes: jag tror att det är farligt att hänfalla åt det Westerbergska oskicket att marschera iväg och strunta i konversationsnormer när vi har att göra med politisk paria. Det förstör den politiska kulturen. ”You know, we’re living in a society! We’re supposed to act in a civilized way!”
Referens
Polanyi, Michael (1946). Science, Faith and Society. Reprinted with new introduction 1964. Chicago: University of Chicago Press.
Reader Comments (10)
Ett mycket tänkvärt inlägg. Den fråga jag ställer mig, inspirerad av Poppers toleransparadox, är om du ser någon gräns för detta civiliserade beteende. Om sverigedemokrater ska bemötas med respekt i det politiska samtalet, ska nationaldemokrater också det? Medlemmar i Nationalsocialistisk front? Medlemmar i Al Qaida? Dvs. finns det några som man inte ska släppa in i den gemytliga samtalssoffan, såsom sådana som med våld vill försöka avskaffa demokratin?
Enligt Michael Polanyis-citatet finns ingen mening med att diskutera med personer som inte är ute efter sanningen (vilket inte är detsamma som att vara intresserade av politik etc). Så om man inte har något emot statistisk diskriminering, samt funnit att sverigedemokrater i genomsnitt tenderar att vara mindre intresserade av sanningen än andra, så är det fullt rimligt att försöka undvika att diskutera med dem.
David: Sant, det är ingen mening att försöka diskutera med personer som har andra syften (missionera, posera eller provocera), och det gäller oavsett om åsikterna är gräsliga eller salongsmässiga. Politiska diskussioner blir i ärlighetens namn sällan särskilt roliga, just därför att så många bara är intresserade av att redovisa sina ståndpunkter, inte pröva dem. Jag får erkänna att jag inte sprungit på tillräckligt många (uttalade) sverigedemokrater för att veta om den attityden är extra spridd hos dem. Men det normala hövliga beteendet när man hamnar i ett trist/meningslöst politiskt samtal är väl ändå att diskret försöka lirka sig därifrån eller byta samtalsämne - inte demonstrativt vända på klacken. Därför tror jag att det var något annat som låg bakom almedalingarnas uppträdande.
Niclas: Jag köper Poppers argument om att man inte är skyldig att utsträcka demokratiska rättigheter till de grupper som försöker avskaffa rättigheterna. Att sträcka ut rättigheterna så långt är en lyx som man kan unna sig i lägen där man är förvissad om att dessa grupper hur som helst kommer att misslyckas i sina strävanden. Så fort vi har skäl att befara annat, måste rättigheterna inskränkas till den snävare pro-demokratiska kretsen. Det håller jag helt med om.
Samtidigt har jag svårt att se att dagens sverigedemokrater kan klassificeras som direkt antidemokratiska (med min klassiska/snävare syn på demokratibegreppet). Det finns andra goda skäl att ogilla dem, men jag har inte sett att de argumenterar för att inskränka grundläggande demokratiska rättigheter. (Min vanliga brasklapp om att jag alltid är uppriktigt tacksam för att bli rättad i min okunnighet infogas här...)
Det andra jag skulle vilja inflika är att vi nog pratar om två olika saker här. Gränsen för politiska rättigheter handlar om offentlig formell reglering, och blir väl närmast en polisfråga. Det jag är ute och far efter i det här inlägget är något mycket vagare, men inte betydelselöst för det - våra informella politiska umgängesformer. Hur hövligt ska man konversera Bin Ladin medan man väntar på att polisen anländer? Tja, bemöt honom sakligt och korrekt skulle jag säga. När vi börjat släppa på vår goda uppfostran är det svårt att sluta.
"Politisk paria"? Och om någon anser du att du och dina gelikar är "politisk paria", vad säger du om det? Vilken fin "människosyn" och "demokratisyn" ni kulturmarxister har...
David Bergkvist, du är nästan som en parodi på dig själv. Skulle inte sverigedemokrater vara intresserade av sanningen och verkligheten? Snarare är det väl alla ni politiskt korrekta hycklare som undanhåller sanningen från folket. Men sd:s tid är kommen nu. Det är dags för Sverigedemokraterna att ta plats på scenen. Ni landsförrädare får maka på er.
Tobias: Är du nykter? Jag gav för tusan ett liberalt argument för varför man bör behandla Sd korrekt - trots att de/ni(?) är paria (vilket inte jag kan göra så mycket åt). Då gapar du om landsförrädare och visar hur grovt jag överskattade er. Grattis.
David: Ok, jag förstår vad du menar nu.
Landsförrädare?
gummo: Jag hickade också till. Oj, läste jag rätt!? Lite kuriosavärde. Kom och se vad jag har. Ett levande exemplar.
Kommentarsfält är som att hänga ut flugpapper. De märkligaste saker fastnar.
http://jockelarsson.blogspot.com/2008/10/den-liberale-doktoranden-och.html
Tre år senare...
David: Är inte just benägenhet till "statistisk diskriminering" något SD anklagas för?