Klåda

 
The New Yorker berättar om en kvinna med sjuklig klåda som sträckte sig över månader. Det kliade konstant i huvudet. Hon brukade riva sönder hårbotten i sömnen. Det var fullständigt outhärdligt och inget hjälpte.

One morning, after she was awakened by her bedside alarm, she sat up and, she recalled, “this fluid came down my face, this greenish liquid.” She pressed a square of gauze to her head and went to see her doctor again. M. showed the doctor the fluid on the dressing. The doctor looked closely at the wound. She shined a light on it and in M.’s eyes. Then she walked out of the room and called an ambulance. Only in the Emergency Department at Massachusetts General Hospital, after the doctors started swarming, and one told her she needed surgery now, did M. learn what had happened. She had scratched through her skull during the night—and all the way into her brain.

Hoppsan.

Det är intressant hur klåda flyttar tillbaka ens beslutshorisont till strax bortom nästippen. Nyttan och njutningen av att klia är mycket kortvarig, några sekunder, och efteråt förvärras bara klådan. Men det går inte att låta bli. Jag försöker, så att säga, klia rytmiskt och bestämt. Som om just den här klidraget ska bli det sista, därför att det genomförs så auktoritativt.