Tidigare har jag påpekat det dumdristiga i att förlita sig på att framtida regeringar alltid kommer att vara Goda. I försvaret av FRA-propositionen finns ytterligare ett exempel på godtrogenhet. Det gäller synen på riksdagen.

Det gigantiska avlyssningssystemet kommer att regleras genom vanlig lag. Ett olyckligt klubbslag i riksdagen, och det redan tunna integritetsskyddet kan vara bortblåst. Men vänta litet, våra parlamentariker lovar ju att dessa principer ska gälla i framtiden. Kan vi verkligen inte lita på det?

Nej, faktiskt inte. Närmaste motsvarighet till FRA-lagen på biobankområdet är det omtalade PKU-registret, som innehåller DNA-prover från samtliga svenskar födda från och med 1975. Proverna till registret har lämnats under försäkran om att de endast ska användas till forskningsändamål. Ändå har detta löfte brutits åtminstone två gånger, varav ena gången med riksdagens godkännande. Statsrådsmördaren Mijailović upptäckte att hans blodprov användes nåågot annorlunda än hans föräldrar fått garantier om när provet lämnades. Riksdagens principfasthet demonstrerades av ett enigt socialutskott i betänkande 2004/05:SOU14. PKU-registret fick tillfälligt användas för att identifiera tsunamioffer.

Poängen är inte att det i sig skulle vara förkastligt att använda en biobank till det ändamålet, utan att det är ett löftesbrott. I praktiken utfärdas politiska löften med en outtalad reservation: Detta gäller under förutsättning att inget riktigt jäkla obehagligt händer som gör oss ordentligt skärrade. Principer och löften glöms snabbt bort när man ”just den här gången” måste göra ett ”undantag” eftersom ”ingen hade räknat med att något som detta kunde inträffa”.

Vid ett läbbigt terrorattentat på svensk mark skulle det naturligtvis uppstå en stark opinion för mycket långtgående avlyssning. Sådana kastvindar är bara att förvänta. Då skulle talkörerna vråla: ”Varför ska FRA inte få lagra mer data? Och varför ska inte trafik mellan svenska medborgare få lagras egentligen? De kan ju också vara terrorister. Kablarna är redan dragna, superdatorn står redan på plats. Om vi bara hade låtit FRA lyssna så skulle Globen-attentatet aldrig ägt rum.” Trycket skulle vara stort, frestelsen enorm. Ett litet ”undantag” för att demonstrera handlingskraft skulle sitta som en keps. Skulle riksdagen stå emot? Eller skulle vi även den gången få se ett enigt utskott lägga förslag om undantag just den här gången eftersom ingen kunde förutse detta?

Detta slags kritik kräver bister självinsikt som gör den svårsåld. För vem vill erkänna ens för sig själv att man har en klen rygg som viker för hårda vindar? Hur svårt är det inte, och hur få är förmågan förunnad, att kunna ta ett par steg tillbaka och hålla huvudet kallt i dramatiska, uppskruvade lägen? Det är sådant vi har våra domstolar till. De där som inte ska pröva avlyssningen, om någon minns dem fortfarande. Den fiffige skeptikern skulle kunna anföra att det faktum att lagen nu är i färd att drivas igenom trots en veritabel folkstorm pekar på att parlamentet trots allt inte är en överdrivet skotträdd skara. Tyvärr är nog det korrekta svaret att ryggen blott vikt sig i annan riktning, för en kall vind som blåst ännu hårdare.