De enda riksdagspartier som på allvar är motståndare till FRA-lagen är vänsterpartiet och miljöpartiet. Som av en händelse är det också de enda riksdagspartier som aldrig suttit i en regering.

Frågan infinner sig om ledande politiker i övriga partier kanske är betrodda med oroväckande men känsliga underrättelseuppgifter som motiverar den Orwellska teknologi som ska införas – uppgifter som man inte vågar anförtro semi-kommunister och långhåriga miljöromantiker? Lär man sig något obehagligt om världen genom att sitta i en regering, som man inte begriper om man bara gläfst i kammaren?

Det finns även ett annat skäl till att misstänka att närheten till regeringsmakten påverkar hur aptitlig FRA-lagen ter sig. Propositionen föreslår att regeringen ska få rätt att beställa avlyssning utan att detta prövas av någon annan instans. Ur betänkandet:

Regeringen föreslår att de myndigheter under regeringen som ska inrikta verksamheten måste inhämta tillstånd om detta. Tillstånd lämnas av den myndighet som regeringen bestämmer. Myndigheten ska vara fristående från signalspaningsmyndigheten. Prövning av tillstånd ska göras i en enhet inom myndigheten vars ledamöter utses av regeringen för en bestämd tid, minst fyra år. Ordföranden och vice ordföranden ska vara eller ha varit ordinarie domare. Övriga ledamöter ska utses bland personer som föreslagits av partigrupperna i riksdagen. Regeringens och Regeringskansliets inriktning av signalspaningen kräver enligt propositionen inte något tillstånd. (Bet. 2007/08:FÖU14)

Konstruktionen utgår ifrån att regeringen är God, och att det är genom regeringens försorg vi ska skyddas från att underlydande myndigheter lattjar för mycket med avlyssningsapparaturen. Inte en tanke ägnas åt att det även kan behövas ett skydd mot regeringen. Den som själv sitter eller räknar med att sitta i regeringsställning uppfattar nog tankefiguren litet annorlunda än den som alltid kommer att vara underkastad regeringen.

Men, men… har vi verkligen något reelt skäl att tro att innevarande eller nästa regering skulle missbruka avlyssningsmöjligheten? Väntar nu ett 1984 med Reinfeldt eller Sahlin som Storebror? Nej, inte ens en cyniker som jag tror att det finns skäl till oro inom överskådlig framtid. Uppsåtet är säkert ärligt.

Men den överskådliga framtiden är mycket kortare än många begriper. Det är grundproblemet. Nu skapas ett extraordinärt maktinstrument, som i fel händer kan användas till att kontrollera så gott som allt informationsutbyte i samhället. Ingen regering kommer att lägga förslag som minskar sin egen makt. De instrument riksdagen ger regeringen, kommer regeringen att behålla permanent. Vad vet vi om vilken regering som styr landet om tjugo år? Om trettio år? Inte ett enda dugg. Men en sak vet vi. Stoppas inte FRA-lagen, kommer den högst sannolikt ha rätt att beställa avlyssning av privat kommunikation utan domstolsprövning. Snacka om att lämna förskäraren framme på köksbordet.

Klok lagstiftning ska utformas med utgångspunkten att de vapen som smids mycket väl kan falla i motståndarens händer i framtiden. Trivs man inte med tanken på att varje regering – röd, blå eller brun – ska ha rätt att enkelt beställa elektronisk brevsprättning på all post i landet, ska vi inte ge innevarande regering den rätten heller. Nu plockar man fram livsfarliga verktyg med säkerhetsspärrarna borttagna, med ursäkt att man själv inte tänkt missbruka vapnen. Ho ho, ja ja.

I bästa fall är FRA-lagen bara komplett omdömeslös, i värsta fall blir den ett misstag av historiska mått.

[Det skrivs väldigt mycket i frågan just nu, ja förutom i dagspressen då. Två av de senaste inläggen: Bloggen Bent, Opassande]

Update on 12 juni 2008 by Peter Santesson

Mothugg har plockat upp mitt lösa påstående om att regeringar aldrig lägger förslag om att minska sin egen makt, och gör en riktigt intressant empirisk djupdykning i generaliseringen.

Update on 12 juni 2008 by Peter Santesson

Henrik Sjöholm har skrivit brev till sina partikamrater i centern – och vilket brev han presterat! Glasklart, balanserat och förödande kritiskt.

Update on 13 juni 2008 by Peter Santesson

Jag vill förtydliga att jag inte är total motståndare till att FRA ska få möjlighet att avlyssna trådburen kommunikation. Det är nödvändigt med militär underättelseverksamhet, och det är rimligt att anta att den gamla radiospaningen är hopplöst passé. Om inte FRA får nya befogenheter blir det snart dags att lägga ned myndigheten, och det är inte ett scenario att se fram emot. FRA behövs.

Men övergången från radio- till trådspaning är oändligt mycket mer dramatisk och problematisk än vad propositionens tillskyndare låtsas om. Det finns en utomordentligt god anledning till att FRA hittills inte fått spana i trådburen trafik, och anledningen är inte att det saknats intressanta saker att lyssna på. Tvärtom. Det är nämligen hela vårt samhällssliv som susar runt i trådarna. Folk har liksom inte kommunicerat med sina advokater, lämnat tips till journalister, gjort bankaffärer, planerat demonstrationer, pratat med mamma, beställt pizza, laddat ned skamliga filmer, haft webcamsex eller röstat i riksdagsval via kortvågsradio. Men det är sådant vi alla gör eller snart kommer att göra i fiberkablarna. Stort och smått, privat och offentligt, snusk och salong. Allt. Och FRA:s datoriserade fluga kommer att sitta på väggen. Nä förlåt, deras fiskekrok, som de hellre kallar det. Big deal.

Om en myndighet ska beredas tillgång till den trafiken måste detta givetvis vara underkastat ytterst rigorösa säkerhetsbestämmelser. Här talar vi om en formidabel atombomb för allt vad personlig integritet heter. Atombomber kan tyvärr behövas, men säkerhetsspärrarna måste vara i det närmaste hundraprocentiga. Den nödvändiga säkerheten föreligger helt enkelt inte i det nuvarande förslaget. Inte på långa vägar. Tvärtom är propositionen påfallande vag och naiv, och genomsyras av en farlig barnatro om att missbruk och smussel inte förekommer om man bara förbjuder det.

När avlyssningsivrare talar om den skrämmande omvärlden och nödvändigheten med tidsenlig spaning, skjuter de bredvid målet. Jo tack, det är en läskig värld där ute. Men frågan är inte om det ska spanas eller inte. Frågan är vilka former spaningen ska ske under. Vill vi ha en minutiöst kontrollerad spaning, eller en verksamhet som förutsätter att Godhet och Välvilja alltid kommer att genomsyra Regeringskansliet?

Gör om. Gör rätt.