Vad driver egentligen en person till att bojkotta företag som köper barnarbetskraft i Tredje världen? Och hur kan man motsätta sig organhandel mellan samtyckande parter? Ens första naturliga reaktion är att en person som intar politiska positioner som orsakar så enormt mycket onödigt lidande måste vara cynisk och känslokall, en avskärmad teoretiker som är beredd att offra människoliv för grumliga principers skull. Det är dock en förhastad slutsats. Om man ska kunna föra diskussionen vidare och kunna förändra dagens destruktiva hållning, måste vi försöka sätta oss in i vad som ligger bakom detta politiska vansinne.

I grund och botten handlar inte bojkott av barnarbete och förbud mot organhandel om illvilja eller känslokyla, även om man kan tro det. Problemet är tvärtom att man uteslutande närmar sig frågan känslomässigt. Man känner starkt mot världens obehagligare sidor – att många barn lever i sådan fattigdom att hårt arbete på fabriken faktiskt är deras mest attraktiva alternativ och att organbristen är sådan, donationsregister till trots, att betalningsviljan för en njure på vissa håll vida överstiger vad andra skulle begära för att hålla fast vid sin. Det känns så fel! Låt oss stänga det obehagliga ute – bojkotta det, förbjud det. Om vi bara vill tillräckligt mycket kommer världen att ändra sig…

Grundfrågan är närmast löjligt enkel.  En människa gör inte frivilliga överenskommelser där hon tycker sämre om det förväntade utfallet än de förväntade utfall hon kan uppnå genom sina övriga handlingsalterantiv. Med en frivillig överenskommelse kommer du inte att lämna någon i sämre förväntat skick än de var när du träffade dem. När människor frivilligt ingår överenskommelser som gör oss andra tårögda, visar det bara att dessa människor överlag har väldigt oattraktiva handlingsalternativ. Det visar däremot inte att överenskommelsen i sig försämrat alternativen. Tvärtom, den ingångna överenskommelsen är uppenbarligen deras bästa valmöjlighet.

Problemet som uppkommer när man försöker resonera med barnarbetsbojkottare är att de projicerar sin egen känsloargumentation på motståndaren. Eftersom de vill bojkotta och förbjuda baserat på sina känslor, drar de slutsatsen att den enda förklaringen till att någon kan vilja handla och tillåta är att de skulle sakna empati. Det är en viktig pedagogisk uppgift att visa på det felaktiga i den slutsatsen.

Se vidare: Ekonomistas, Nonicoclolasos 1, 2.