18 april 2008 · 16 svar En rationell förklaring till studentförfallet
Låt oss, för argumentationens skull, anta att genomsnittsstudenten verkligen presterar väsentligt sämre idag än för något decennium sedan. Hur kan det förklaras? Min enkla förklaring skulle vara att det handlar om en olycklig anpassning av förväntningar från såväl studenternas som examinatorernas sida.
I min förklaring utgår jag för enkelhetens skull från att det bara finns två betyg, Godkänd och Underkänd. Studenten vill få G och samtidigt minimera arbetsinsatsen, vilket innebär att plugga till just den punkt där man kan prestera G på examinationen givet den kravnivå examinatorn satt. Vi kallar den nivån för G1. Studenternas bedömning och prestation görs med en viss osäkerhet, vilket innebär att tentaresultaten, kurvan R1, kommer att normalfördelas kring medelvärdet G1.
Examinatorn upptäcker nu till sin stora olycka att den ursprungliga kravnivån G1 kommer att innebära att halva studentgruppen måste underkännas. Det är praktiskt ogörligt av flera anledningar.
- Institutionsledningen kommer att ha synpunkter på den låga genomströmningen.
- Examinatorn drabbas av extra oavlönat arbete i form av ökad examinationsbörda vid omtentamen.
- Examinatorn får ett rykte som kan minska studenttillströmning på sina roliga, högre kurser där examinatorn faktiskt vill ha studenter för att kursen ska fortsätta ges.
För att undvika denna olycka tvingas examinatorn till en oplanerad devalvering. Kravnivån sänks vid sittande bord till en något lägre nivå än examinatorn hade tänkt sig och studenterna hade förväntat sig. Den nya nivån G2 sätts så att en rimlig andel av studenterna godkänns (normen brukar ligga på runt 70–80 %).
[Jag beklagar den låga bildkvalitén. Saknar tillgång till mitt vanliga ritprogram just nu.]
Det som händer vid nästa examinationstillfälle är naturligtvis att studenternas förväntning på kravnivån skiftar från G1 till G2. Prestationerna kommer att normalfördelas kring G2, det vill säga prestationskurvan skiftar från R1 till R2. [Tillägg: Därmed är man tillbaka där man började: Om kravnivån G2 skulle upprätthållas vid examinationen vore man nu återigen tvungen att underkänna hälften av studenterna. Det kan inte accepteras och nivån måste därför devalveras ännu en gång. Repeat, fade out.]
Det finns två uppenbara invändningar mot den här grundidén.
Vågar studenter sikta på att blott tangera G-nivån? Nej, detta är en förenkling. Studenter har skäl att lägga sig på en något högre nivå, som avgörs av kostnaden för att skriva omtentamen. Ju högre omtentakostnader, desto större skäl har man att välja ett over-shoot i sitt pluggande. För att undvika nedgångsspiralen krävs att graden av excesspluggande är så stor att den initiala U-nivån är acceptabel. Min erfarenhet är att verkligheten inte ser ut så.
Hur påverkar möjligheten att få högre betyg? Möjligheten till ett högre betyg komplicerar saken en hel del. Man skulle kunna säga att vi får två prestationskurvor, en kurva för studenter som siktat på G och en annan för de som siktat på VG till minimal ansträngning. (Snälla, plåga mig inte med Bolognasystemets alla betygssteg.) Hur beter sig de studenter som siktat på att tangera VG-gränsen och hamnar på fel sida? Hur benägen är examinatorn att justera ned VG-gränsen för att dela ut ett ”rimligt” antal VG? Det leder för långt att dissekera frågan här, men jag landar i att möjligheten till VG borde bromsa utvecklingen, dock utan att häva den. Utbildningar som endast har G borde därför uppvisa ett snabbare studentförfall än utbildningar med VG-betyg.
Peter Santesson
Lade till en förtydligande kommentar.
Reader Comments (16)
Detta med betygsinflation tycks vara ett problem även på andra sidan Atlanten, där dock deflationsinsatser har satts in.
Jag gissar att du har rätt, men överkomplicerar i förklaringen. :) Ddet kan sammanfattas med: I Sverige är det bra för en institution att ha många examina. Därför har man ett incitament att sänka kraven. Man får som man vill. :)
I Frankrike får universiteten tydligen betalt efter antal elever, inte efter antalet utexaminerade elever. Resultat? Universiteten är överfulla och eleverna får ingen studiehjälp, och gör omtenta på omtenta tills dom lyckas gissa sig fram till vad läraren är ute efter för typ av svar. (Något överdrivet).
Universitet skall nog också finansieras med skolpeng, tror jag. Det hade nog förbättrat situationen.
Intressant strategi. I Lund fungerar det annorlunda.
"överkomplicerar i förklaringen. :) Ddet kan sammanfattas med: I Sverige är det bra för en institution att ha många examina. Därför har man ett incitament att sänka kraven."
Jo, men poängen är att det inte räcker med att sänka kraven vid ett enskilt tillfälle. Vi får ett gradvis tilltagande förfall.
Ok, det är ingen invändning mot din förklaring (du förklarar ju betygsinflation), men om man skulle ta och förklara varför medianstudenten blivit sämre än säg, för 30 år sedan, ligger inte den enklaste förklaringen i det att studentskaran blivit så otroligt mer månghövdad? Massuniversitetet drar ned allting ngt så fruktansvärt? Och att problemet börjar mkt längre ned i systemet, nere på högstadiet, på gymnasiet etc.
Det, kombinerat med din modell, pekar mot att vi på Madagaskars IQ-nivåer på 100 års sikt. Kolla bara på filmen Idiotrepubliken?
Hans: Klart att du har rätt i att råvaran förändrats påtagligt och att det spelar en stor roll. Men glöm inte att studenterna själva fnyser åt kravnivån i studentbarometrarna. Vi har fått ett universitet som daltar alltmer och samtidigt bemöts med allt större nonchalans [jag höll på att skriva förakt] från studenterna.
Japp, råvaran går åt skogen:
http://www.aftonbladet.se/nyheter/article2287175.ab
Förövrigt fick jag mina kursutvärderingar i måndags. Jag tyckte jag gav en rätt basic kurs i förvaltningskunskap (kurslitteraturen bestod av Hills översatta Policyprocesser, en Pierson och en March & Olsen-artikel + lite SOU-prycklar från Demokratiutredningen). 3/4 var helt förstörda över att det var för svårt, och någon klagade över att de fick läsa saker på engelska.
På en B-nivå i statsvetenskap. Vid ett universitet. Och ändå var det här bland de bättre grupper jag haft. Man baxnar.
Bortsett från m & o låter det som en exemplariskt rolig litteraturlista. Deprimerande att få den reaktionen.
M & O-grejen är roligare än vad den verkar, det är den där ganska skojiga baissningen av RC och Behaviouralism från -84. Det är i "nyinstitutionalism"-blocket, där jag f.ö. skojar loss med anekdoter, bl.a. stulna från dig. They love.
Plus - en liten bizarropryl som ALDRIG hade gått igenom i Lund, men på mitt nya ställe är det no questions asked, Erik Mobergs "Offentliga Beslut", kapitel 7, om Byråkratisk rationalitet. Tullock, Downs och Niskanen. Bwhahahahaah.
Har du fått in Moberg på kurslistan?! Ha, när de såg att du hade M & O utgick de från att resten gick i samma stil.
Vad tyckte studenterna om den då?
Jag vet inte. Inget om det i kursutvärderingarna. Däremot tyckte de att anekdoterna om budgetmaximering i förvaltningen på kommunal nivå var top of the line.
Jag upptäckte the hard way att du inte har någon e-post på ditt nya ställe. Når man dig genom ditt gaml?
Hm? Jodå, jag har en adress där. Förnamn.efternamn snabel ratio.se ska fungera. Och ja, den gamla går också. Men gmail är säkrast/töms oftast.
Har inte lärarutbildningen i allmänhet bara G och U...
För övrigt har jag för mig att detsamma gäller läkarutbildningen, men där begränsas förfallet av hårda antagningskrav.
Lärarutbildningen är nog ett finfint exempel...
När vi pratar om klassiska professionsutbildningar, som läkarutbildningen, blir jag i ärlighetens namn lockad att dra till med en ad hoc-reservation. Det förfular modellen å det grövsta, men nog är det faktiskt så att: I dessa utbildningar finns mycket, mycket starkare normsystem för vad man 'ska' kunna om man ska vara en 'riktig' yrkesutövare. Dvs. det finns en riktig kåranda och levande yrkesideal. I t.ex. läkarutbildningen finns också krävande praktikinslag och en sammanflätning mellan yrkesverksamma och utbildningsansvariga, som omöjliggör godtycklig sänkning av G-nivån.