22 mars 2008 · 6 svar Recension: Explaining Postmodernism
Varför brukar samhällsvetenskapens postmodernister vara så… (hm, vilket ord är lämpligt?) ja, sådär som postmodernister tenderar att vara? Det är ett släkte som kan kännas mycket främmande för oss som tror att upplysning, rationalitet och sanning står för framåtskridande och humanism, vi som inte insett att de är täckmantlar för utsugning, neokolonialism och patriarkalt förtryck. Hos Johan Norberg hittade jag ett inlägg som gjorde mig nyfiken på Explaining Postmodernism av Stephen R. C. Hicks.
Hicks vill ge en förklaring till varför postmodernismen fått sådan utbredning och varför den fått en så påtaglig vänsterinriktning. Tesen är att den akademiska vänstern stod inför ett dilemma efter 1956-års Ungernkris, utskåpningen av Stalin och den enastående välståndsökningen i kapitalistiska ekonomier. När fakta på marken kolliderar med ens grundläggande politiska övertygelse kan man gå två vägar. Antingen reviderar man teorierna eller så avskaffar man ”fakta”. Den akademiska vänstern valde det senare. Postmodernismens relativistiska kunskapssyn –”sanning” är blott en konstruktion och ett maktverktyg så skapa din egen! – fyllde behovet perfekt.
Hicks tes framstår som rimlig, även om den idéhistoria han tecknar är kompakt och kortfattad till den grad att den känns mager. Jag bjuds på en serie suggestiva nedslag och hårresande citat, men saknar en genomgång som visar att materialet är representativt och inte blott en guidad tur i ett skräckkabinett. Det här skulle inte varit något större problem om det inte vore för att Hicks emellanåt hanterar sin filosofihistoria på ett ganska hårdhänt och nyanslöst sätt. Det är många huvuden som rullar efter snabbt avkunnade relativist-domar. Redan bokens omslag torde göra en och annan läsare misstänksam.
I detta menageri av den politiska filosofins stinkers spikar Hicks upp Russells och Poppers huvuden. Varför då? Deras försyndelse är att de kritiserat den naiva epistemologi som Hicks tycks förespråka (hjärnan är en alltigenom förnuftig sanningsskådande kunskapsapparat som liksom bara vet och skådar om man skärper blicken lite extra). Popper skyfflas bort tillsammans med sådana som Kuhn och Feyerabend (!) därför att dessa
despite wide variations in their versions of analytic philosophy – all argued that our theories largely dictate what we will see. ... This conclusion about perception is devastating for science: If our percepts are theory-laden, then perception is hardly a neutral and independent check upon our theorizing. If our conceptual structures shape our observations as much as vice versa, then we are stuck inside a subjective system with no direct access to reality. (s. 74)
Jösses vilken brist på nyanser! Popper har verkligen inte hävdad att teorier ”largely dictate” vad man kan se. Hela poängen med Poppers vetenskapsteori är för tusan att teoriladdade data inte behöver innebära att teorier inte kan prövas kritiskt, att vi inte sitter fast i subjektivism även om vår perception är ofullständig. Att vi inte har ”direct access” betyder inte att vi skulle sakna andra former av ”access”. Det finns liksom fler positioner i frågan än naiv realism och total subjektivism. Och att ett epistemologiskt argument skulle vara ”devastating for science” är givetvis helt ovidkommande för frågan om hur korrekt argumentet är.
Boken är tyvärr impregnerad av detta slags svepande antingen-eller-argumentation. Jag saknar den generösare inställning man hittar i exempelvis Ian Hackings The Social Construction of What? Postmodernismen är inte så fullständigt renons på intressanta idéer som Hicks gör den till, och kunskapsteorins problem är verkliga och måste kunna diskuteras utan att man ska brännas som relativistisk kättare. Bristen är olycklig, eftersom Hicks grundtes skulle överleva utmärkt även utan dessa brösttoner om förskräckliga filosofer som yppat saker som är ”devastating for science”.
Boken är intressant och givande läsning för den läsare som redan är någorlunda bekant med materialet och kan se förbi de överdrivet kategoriska formuleringarna. Den läsare som inte redan känner till terrängen och använder Hicks som enda karta riskerar däremot att missa nyanserna i debatten.
Peter Santesson
Even when I have a simple hypothesis, strongly supported by all the evidence I know, sometimes I'm still surprised. So I need different names for the thingies that determine my predictions and the thingy that determines my experimental results. I call the former thingies 'belief', and the latter thingy 'reality'.
Reader Comments (6)
Krocken mellan verklighet och ideologi är uppenbar inom vänstern, och är orsaken till dom eviga splittringarna:
http://lennartregebro.wordpress.com/2006/01/06/drommar-krossas-inte-dom-hoppar-av/
Argument om att verkligheten är subjektiv, att allt bara beror på vilket synvinkel men ser det och liknande är också typiska undanflykter som vänstern kommer med när dom har blivit motbevisade. Postmodernism är (åtminstånde idag) bara en avancerad variant av dom undanflykterna som använder massor av fin ord för att dölja att det är en undanflykt.
Så jag tror tesen är i grunden korrekt. Jag skulle dock inte sätta som bergsäkert att det är just 1956 som är det viktigaste året här. Jag tror det är en konstant pågående process inom socialismen, där varje generation själv måste krocka med verkligheten och splittras i pragmatier och idealister.
Hicks argumenterar för betydelsen av 1956 genom att peka på hur alla postmodernismens portalfigurer (Foucault, Rorty et al.) genomled sina formativa år under sent 50-tal, just när socialismens moraliska anspråk krossats. Det är förstås svårt att peka ut avgörande årtal, men observationen är småfiffig tycker jag.
Ikväll läste jag förresten en passage i Michael Polanyis intressanta lilla skrift Science, Faith and Society som sätter fingret på pomo-fenomenet (beklagar längden på denna kommentar, men det här är min blogg, så jag gör vad jag vill):
Fairness in discussion has been defined as an attempt at objectivity, i.e., preference for truth even at the expense of losing in force of argument. Nobody can practise this unless he believes that truth exists. One may, of course, believe in truth and yet be too biased to practise objectivity; indeed there are a hundred ways of falling short of objectivity while believing in truth. But there can be no way of aiming at the truth unless you believe in it. And furthermore there is no purpose in arguing with others unless you believe that they also believe in the truth and are seeking it. Only in the supposition that most people are disposed towards the truth essentially as you are yourself is there any sense in opening yourself up to them in fairness and tolerance. (s. 70)
Här är verkligheten.
Här är ett påstående om verkligheten.
Frågan är: Är påståendet sant?
I början av det här århundradet började man inse att Sanningen här bara kan prövas av ett subjekt, genom att jämföra påståendet med verkligheten. Sanningen är med andra ord inte objektiv, utan föremål för subjektiv bedömning - ett allvarligt problem för något med absoluta sanningsanspråk, inte sant? (Pun intended)
För att vara generaliserande till max: Två "skolor" uppstod härvidlag, den analytiska filosofin och den som i brist på bättre ord kan kallas för den kontinentala (ur vilken det vi kallar det postmoderna tillståndet så småningom sprang).
Analytisk filosofi undersöker möjligheten att logiskt pröva sanningar. Ambitionen med den analytiska filosofin var från början att få fram ett verktyg som kunde användas på verkligheten. Kan man formulera påståenden om verkligheten i logiska satser kan man pröva deras sanningshalt, löd resonemanget. Den analytiska filsofins projekt har dock emstadels handlat om att konstruera ett filosofiskt språk som kan prövas logiskt, för man upptäckte ganska snart att det språk vi vanligen använder inte är lämpat för logik.
Den kontinentala filosofins sätt att angripa problemet var ett helt annat, som samtidigt innebar ett radikalt brott med vår uppfattning av det mänskliga subjektets och språkets relation till verkligheten. Den kontinentala filosofin placerar nämligen påståendet och dess eventuella sanning på samma nivå som verkligheten; ett påstående om ett fenomen och fenomenet självt är lika verkliga, de existerar parallellt, menar kontinentala filsofer. Kunskap är en effekt av denna samtidiga existens mellan påståendet och fenomenet, till skillnad från den analytiska filosofins grundtanke att fenomenets essens skulle kunna förmedlas (transcenderas) av (genom) språket - från en verklighetsnivå till en språklig subjektsnivå, om det bara fanns ett objektivt sätt att jämföra de båda nivåerna med.
Den kontinentala filosofin har långsamt suddat ut gränsen mellan subjekt och objekt på det viset och använt sig av metaforer och litterära knep för att åstadkomma sina kunskapseffekter. De som valt den analytiska sidan misstar ofta detta för kunskapsrelativism, förnekelse av sanningen och annat trams. Men lyssna på mig: Det är falskt! (Pun intended)
Vi kan fortsätta vara oense utan att någon av oss förvrängar motståndarens aregumentation, menar jag. Och ni, mina herrar, liksom Hicks, gör inget annat än binder halmgubbar. Att postmodernism och kontinental filosofi anammats av vänstern beror enbart på att dessa idériktningar är materialistiska i filosofisk mening, medan den analytiska filosofin och den klasssiska upplysningsliberalismen är idealistiska i filosofisk mening.
Strawman-argumentation, säger du?
Om postmodernismen inte avvisar sanning, vad är i så fall pomo-uppfattningen om sanning?
Marcus: "Den kontinentala filosofin placerar nämligen påståendet och dess eventuella sanning på samma nivå som verkligheten; ett påstående om ett fenomen och fenomenet självt är lika verkliga, de existerar parallellt, menar kontinentala filsofer. Kunskap är en effekt av denna samtidiga existens mellan påståendet och fenomenet, "
Det där är så vagt formulerat att det inte ens kan vara fel. Till och med stendöd gammalpositivism skulle beskriva sanning som en relation mellan ett påstående och ett fenomen, och att påståenden är "verkliga" är trivialt sant (bläck på papper, ljudvågor, elektriska impulser i hjärnan).
"Den kontinentala filosofin har långsamt suddat ut gränsen mellan subjekt och objekt på det viset och använt sig av metaforer och litterära knep för att åstadkomma sina kunskapseffekter."
Du tar orden ur munnen på mig. Metaforer, litterära knep och effekter är just min uppfattning om genren. Men om du kan ge en tydligare bild av vad sanning skulle innebära i postmodern tappning blir det lättare att diskutera.
"Sanningen är med andra ord inte objektiv, utan föremål för subjektiv bedömning"
Jo, sanningen är objektiv. Ett kilo väger ett kilo oavsett hur du subjektivt bedömer det. Att det är subjektiv som försöker avgöra om ett påstående är sant eller inte, och därmed bedömningen av snningshalten är subjektiv gör inte sanningen subjektiv, mer än att din bedömning av en tavla ändrar hur den ser ut.
Mona Lisa ser ut som Mona Lisa ser ut, oavsett om du gillar tavlan eller inte.
"ett allvarligt problem för något med absoluta sanningsanspråk, inte sant?"
Nej, det är inget problem, det är en missuppfattning. Och att det är så här har man insett sedan länge, och långt innan postmodernismen "insåg" det.
"ett radikalt brott med vår uppfattning av det mänskliga subjektets och språkets relation till verkligheten."
Ja. Man slutade försöka vara så tydlig som möjlig och började använda språket till att vara så otydlig som möjligt, och kallade det postmodernism.
Vetenskap är inte poesi. Sluta behanda det som om det vore.
Kritiken av faktumet är ingen företeelse som började med den ungerska vänstern. Lukacs kritiserar specialiseringen av vetenskapen redan 1921 i Historia och klassmedvetande. Detsamma gör Husserl (fast på en liten annan grund, men kritiken är lustigt nog nära identisk) i sin Idéer från 1914.
Husserl var dock noggrann med att den "objektiva verkligheten" existerar, dock menade han att den bara kan förstås såsom den väljer att uppträda i medvetandet (det vill säga så nära man kan komma tinget-i-sig), i någon form av ren intution.