Santesson – Reformpolitikens strategier (Atlantis, 2012)

Alldeles utmärkt – beskriver bra förutsättningarna för politisk reformverksamhet.” Lars Tobisson, moderat nestor

Jätterolig läsning … Riktigt intressant … Boken flyttar fram kopplingen mellan statsvetenskapens resultat och det politiskt användbara.” Ursula Berge, Samhällspolitisk chef, Akademikerförbundet SSR

Pressröster om boken
Dagens Industri
Svenska Dagbladet
Svensk Tidskrift

utgående

The end comes when we no longer talk with ourselves. It is the end of genuine thinking and the beginning of the final loneliness. The remarkable thing is that the cessation of the inner dialogue marks also the end of our concern with the world around us. It is as if we noted the world and think about it only when we have to report it to ourselves.

Eric Hoffer 

Sök på inslag.se:

  Vänta…
twitter
politik
popsociologi
fler inslag
fredag
feb222008

De nya debattvillkoren

N orberg-striden är det senaste exemplet på en hoppingivande förändring av villkoren för politiska debatter. Vad är egentligen den principiella skillnaden mellan det nya och det gamla? Och vilka debattörer av den gamla skolan kan överleva i det nya landskapet?

divider.jpg

1. Skräckexemplet: Muntliga debatter

Akademiska seminarier och muntliga debatter är nästen för intellektuell ohederlighet och slarvigt tänkande. Jurister brukar göra distinktionen mellan att ha rätt och att få rätt. I muntliga debatter är det förra varken nödvändigt eller tillräckligt för det senare. Debattframgång kräver munläder och fräck tvärsäkerhet. Hur det är beställt med verkligheten är inte särskilt noga, så länge man övertygande förmår hävda att ditten minsann har belagts i rader av undersökningar eller att datten aldrig någonsin har inträffat. Med hjälp av några retoriska figurer, en klämmig fras som rimmar eller ett Tage Danielsson-citat så är saken avgjord.

Seminarier och muntliga debatter är skräckexempel som scorar bottenvärden på båda de variabler som skapar en genomlysande debatt: parallellitet och retrospektion.

  1. En muntlig debatt är strikt seriell. Man pratar en åt gången. Fördelen är förstås att man hör vad som sägs. Men det finns två allvarliga nackdelar med seriella debatter.
    1. Fattigdom. Väldigt lite blir sagt under en seriell debatt. Utrymmet är mycket begränsat, och varje talare får i bästa fall blott sin rättvisa lilla andel av talartiden. Detta gör det möjligt att komma undan med dumheter helt enkelt genom att andra inte hinner bemöta dem.
    2. Hierarki. När väldigt lite kan bli sagt måste någon bestämma vem som får tala. Ju mer seriell debatten är, desto mer uttalad gatekeeper-funktion krävs. Gatekeepern har ypperliga möjligheter att utnyttja sin maktposition till att styra debattens riktning och slut.
  2. En muntlig debatt utspelar sig enbart i ögonblicket – retrospektionen är så gott som obefintlig. Man pratar bara här och nu. Debatten tar inte paus för att låta deltagarna verifiera ett tvivelaktigt påstående som just yttrades eller för att kolla upp gamla uttalanden. Ja, det är över huvud taget svårt att exakt återge vad någon sade i ett tidigare inlägg. I själva debattögonblicket är det enda som finns det mer eller mindre tydliga minnet av en serie påståenden. Dumma uttalanden sjunker snabbt ned i sedimentet.

2. Halvmesyren: Tidningsdebatter

Tidningsdebatter av det traditionella snittet är inte fullt så intellektuellt ruttna som muntliga debatter brukar vara. Det finns ett litet inslag av parallellitet och en liten nypa retrospektion. Överlag är dock möjligheterna till debattmanipulation mycket goda.

Gatekeeper-funktionen är fortfarande uttalad i en tidningsdebatt. Spaltutrymmet är begränsat och antalet tidningar litet. Den typiska tidningsdebatten består av ett utspel, en replik och en slutreplik. I sin missbrukade form blir detta: ohederligt utspel, ilsken replik samt en ohederlig slutreplik som upprepar utspelet. Någon enstaka gång breddas tidningsdebatten till att föras på en handfull debattsidor och kan sträcka sig över en handfull replikskiften. Likväl handlar det alltid om ett mycket begränsat debattutrymme. Om argumenten är alltför komplexa, eller de dumheter som ska bemötas är alltför omfattande, faller man på platsbrist.

Retrospektionen i tidningsdebatter var, före Googles och de digitala press- och tidskriftsarkivens tid, tämligen begränsad. En tjugoåring av idag kan nog inte föreställa sig de arbetsinsatser som krävdes för att plocka fram gamla tidningsdebatter. Att exempelvis följa användningen av ett politiskt begrepp över tid var för tjugo år sedan en uppgift värdig en doktorsavhandling. Att pröva ett påstående mot den senaste SCB-statistiken krävde timmar av arbete och promenader. Idag kan materialsökningen klaras av med en knapptryckning. Med den begränsade temporala backspegel som fanns under tidningsdebatternas era var möjligheten för gamla lik att få ligga kvar i garderoben någorlunda god. Ohederlighet och mentala slapptorskar trivs bra i den miljön.

3. Full transparens: Parallella nätdebatter

När debatten flyttar ut på nätet och tryckta medier blir blott en form bland många, blir både parallelliteten och retrospektionen maximal.

  1. Många har noterat att gatekeeper-funktionen försvinner på nätet. Röster kan inte tystas, vilket ger en brokigare debattskara. Men en minst lika viktig effekt är att debattörerna blir betydligt fler än tidigare. Och ju fler debattörer, desto större sannolikhet att någon i skaran punkterar ohederliga argument, vederlägger felaktiga påståenden och plockar ned pösmunkarna.
  2. Retrospektionen på nätet är obarmhärtig. Gud må förlåta, men Google glömmer aldrig. I sökmotorernas och de digitala arkivens djup står allting att finna. Och när antalet arkeologer, tack vare avskaffade gatekeepers, blivit så mycket större är sannolikheten mycket stor att det som finns där nere också förr eller senare kommer att bli återfunnet.

4. Att överleva i den nya miljön

Vad krävs av en debattör för att kunna överleva i det nya debattklimatet? Den första tanken är: att ha rätt. Vid närmare eftertanke är det inte en helt korrekt beskrivning. Tyvärr kommer inte debattlandskapet plötsligt att börja befolkas av intellektuella gudar, allt igenom sanningsskådande. Var skulle de komma ifrån? Man kan förvänta sig precis lika ofullkomliga människor i alla politiska läger även i framtiden.

Det man däremot kan säga är att det blir nödvändigt att vara intellektuellt hederlig. De gamla, mer eller mindre seriella debatterna, innebar en låg transparens som belönade tjuvknep, retorisk glans och lögnaktig fräckhet. Den tiden är förbi. I det nya välupplysta landskapet utsätts gamla taskspelare för obarmhärtiga byxryck. De inser inte att spelet förändrats och faller mycket hårt.

’Cause there’s always someone, somewhere
With a big nose, who knows
And who trips you up and laughs
When you fall

Det som kommer att krävas är inte att alltid ha rätt. Det har ingen. Däremot kan man inte längre komma undan med att vara avsiktligt vilseledande. Vidare måste man vara beredd att backa och revidera ohållbara ståndpunkter när man råkar krocka med verkligheten.

Kort sagt: Tiden har kommit för vanlig intellektuell hederlighet. Å, vad jag har längtat efter den förändringen.

Reader Comments

There are no comments for this journal entry. To create a new comment, use the form below.

PostPost a New Comment

Enter your information below to add a new comment.

My response is on my own website »
Author Email (optional):
Author URL (optional):
Post:
 
Some HTML allowed: <a href="" title=""> <abbr title=""> <acronym title=""> <b> <blockquote cite=""> <code> <em> <i> <strike> <strong>