Poeter och poesi

Ibland plockar jag fram någon poets samlade verk. Var det allt? brukar jag tänka. Två-, trehundra sidor med gigantiska marginaler – pfff, ska det föreställa ett livsverk? Det kan inte vara många ord per dag som en poet får ur sig. En normalproduktiv blogg genererar mer text på ett halvår, och inte alltid sämre. Vad gör egentligen poeter hela dagarna?

Vissa saker med poesin gör mig konfunderad. Exempelvis, varför hamnade poesin i en permanent baisse för fyrtiofem år sedan? Alla konstformer har säkert sina upp- och nedgångar, men ett knappt halvsekel är banne mig en lång lågkonjunktur. Vad är egentligen det bästa lyriken har att visa upp idag, vilket är det starkaste kortet som kan tina förhärdade hjärtan och få en att våndas över alla läsupplevelser man missat? När utbröt senast en spontan, genuint okonstlad diskussion om en ny, spännande diktsamling? Jag minns att det pratades mycket om Tranströmers nya för cirkus ett decennium sedan, men det var nog mest för att alla häpnade över att en afatiker kunde skriva. Från min läktarplats tycks samtida poesi vara en lika vital genre som operetten.

Den andra undran är varför poeter är så dåliga på högläsning. Bruno K. är säkerligen orsaken till vår tids ansträngda uppläsningar, men oförmågan går längre tillbaka. Inte heller riktiga poeter som Ekerlöf och Gullberg klarade av att läsa upp sin lyrik utan att låta som fåntrattar. På den tiden var det ett enormt högtidligt, mässande tonfall som gällde. Nu ska man låta som om man tagit knark.

Gemensamt är att poeten ska låta uppslukad av sin egen dikt, rösten förs iväg på känslovingar. Jag kan inte tro annat än att de fejkar. För mig, och för alla jag diskuterat saken med, är egenförfattade texter i väsentlig mening döda texter. Man kan i lyckliga stunder känna igen glimtar av gott hantverk i rader man själv pillat ihop, men man blir inte uppslukad av sina egna ord – lika litet som att det går att kittla sig själv eller bli rädd av sin egen spökhistoria. Alla knep, överväganden och kulisser står ju i full dager för författaren. Den poet som berörs av sin egen vers måtte vara en riktig liten Narcissus.

Comments

[thebe]

Där log jag ett antal gånger. På slutet tänkte jag ... att det stämmer kanske det där med egenförfattade texter, men egenförfattade matematiska härledningar, sida upp och sida ned med taylorutvecklingar och derivator och Laplace-transformer förhäxar mig mer och mer, ju fler gånger jag läser igenom dem ... :-) . Jag tvivlar dock att jag skulle kunna fånga någons intresse med en uppläsning, hur hängiven jag än skulle vara ;-).

[MJV]

tja...en del av texterna här skulle nog passa för högläsning:) du skulle kanske prova på poetry-slam?