2 december 2008 · 7 svar Politik som uttryck (kort introduktion till symbolpolitik)
Vissa ord faller i bitar när man tar i dem. Frågar man vad man talaren menar blir det obehagligt. Ber man om exempel blir det tyst, och i bästa fall får man exempel som vid närmare besiktning visar sig vara samma etikett på delvis olika fenomen. Demokrati är en sådan konceptuell amöba, allt och inget, uppslukar vadhelst som kastas i dess riktning. Symbolpolitik hör också till detta släkte. Man liksom ”vet” ungefär vad det är och att det är något dåligt. Punkt.
Begreppet syftar egentligen på åtminstone fyra relaterade fenomen. Ett av dem, och det man oftast har i åtanke när man talar om symbolpolitik, är när politiska handlingar och beslut har ett syfte utöver den omedelbara, konkreta effekten av handlingen. Man visar något med ett beslut, säger någonting om vem man är eller vad man vill, sätter ned en fot eller sträcker ut en hand.
I våra privata liv är sådant symboliskt handlande vardagsmat. Det läggs blommor på gravar, man tänder ljus, lämnar paket och ringer samtal utan att ha något att säga. Det genomgående draget är att vi inte nöjer oss med att veta själva och att göra själva. Det räcker inte med att jag är ledsen, att du är ledsen, och att vi båda har kunskap om varandras tillstånd. Genom ritualer kan vi vara ledsna, glada och förhoppningsfulla tillsammans. Kollektiva manifestationer gör dolda, diffusa känslor synliga och materiella. Där står tårtan på bordet, där brinner ljuset. Här sitter vi i en ring. Barnuppfostran handlar i stor utsträckning om att introducera en lärling till detta nät av mer eller mindre icke-artikulerade koder, att föra över novisen till rätt sida av gränsen mellan en av oss och en asocial misfit. Team building-övningar på företagsinternat är ett perverterat försök att använda samma effekt. [*gåshud*]
I vissa situationer fyller även politik denna funktion. Hur kan Barack Obama få människor att gråta? Ser man till politikens materiella innehåll tycks reaktionen vara en aning, ehm, överdriven. Skulle man röras till tårar av tanken på ett snabbt trupptillbakadragande från Irak eller av förhoppningar om en mer interventionistisk ekonomisk politik? En rimligare tolkning är att Obama fyller samma funktion som en födelsedagstårta, en gravlykta eller en Darin-affisch på en flickrumsvägg. Symboler får den vikt och det innehåll vi tillskriver dem. Samlas vi kring en symbol som vi gemensamt fyller med innehåll, kan vi uppfatta oss själva och vår gemenskap på ett nytt sätt. We as a people, är en återkommande fras när de gråtande Obamiterna ska förklara vad som har hänt.
Två problem uppstår i kölvattnen på sådan symbolism. Det första är att uttrycksfulla symboler skapar inlåsningseffekter. För brukare av en symbol, kommer även frånvaron av den att få betydelse. När man dansar i ring runt Obama blir det också symboliskt att avstå från att delta i ringdansen. Om vi säger något om oss själva med en handling, upptäcker vi också vem du är när du låter bli. Det är därför det är så svårt att dra upp den fot som satts ned i det symbolpolitiska klaveret. På statsvetenskapliga förbundets årsmöte avfärdades ett förslag om att avskaffa det jämställdhetspris som ändå aldrig delades ut. Vilka signaler skulle man sända om priset avskaffades? Hur slutar man skicka julkort till någon eller ber att få tillbaka sina husnycklar?
Det andra problemet är analytiskt. Det finns en spridd föreställning om att symbolism och rationalitet skulle stå i motsatsställning, att rationellt orienterad politisk analys måste låtsas som om världen befolkades av autistiska zombier. Tvärtom är symboliska motiv och rationalitet högst förenligt. Dels är symbolism ett kraftfullt verktyg i snillrikt taktiskt agerande. Eftersom omgivningen även reagerar på symboliska vinster och förluster, får aktören ännu ett strategiskt verktyg att använda. Och i den utsträckning aktören själv reagerar på symboliska effekter, innebär det bara att målfunktionen förändras. Symbolism står lika lite i motsatsställning till rationalitet som smak och lukt. Det ena handlar om konsten att fatta ändamålsenliga beslut, det andra om varför vi uppfattar något som värt att välja.
Reader Comments (7)
fantastiskt bra skrivet! tack!
:)
Mycket bra skrivet! Men sista stycket kan jag inte hålla med om. Symbolism och rationalitet står väl ändå i viss motsatsställning, men dina argument visar att en rationell människa kan utnyttja sin kunskap om symboler för att nå sina mål.
Nozick har ett intressant resonemang, i "the nature of rationality" om symbolisk nytta där han försöker reda ut hur symboliska handlingar är rationella.
Jonas: Tja, om jag höll med dig om det så skulle jag ju inte skrivit motsatsen i inlägget. Hur ska vi komma vidare? Jag får fråga dig vad du i så fall menar med rationalitet. Som jag använder ordet innebär det ändamålsenlighet givet mål och föreställningar om samband som kan leda fram till måluppfyllelse.
Mitt resonemang är egentligen bara en dålig efterapning av David Hume. Du hittar samma poäng (fast bättre skriven) i A Treatise of Human Nature, book II, section III.
Hume ser två möjligheter där passions och reason kan kollidera:
Båda punkterna är roliga möjligheter att hävda att symbolism skulle vara irrationell. Om du känner för att ta emot den passningen och utveckla din kritik, så kan jag återkomma om varför jag ändå inte köper att det finns en motsats. :)
Björn: Nozicks bok är rätt bra och har inspirerat mig, men faran med hans upplägg är möjligen att man förstör rationella förklaringar på kuppen. Om man är för snabb med att postulera symbolisk nytta, kommer man att förklara allt och inget. Själv förespråkar jag en mer återhållsam hållning, med symbolism som sista utväg i motivförklaringar.
Peter,
Som så ofta blir det ju en kanske fruktlös diskussion om ordens innebörd.
Men jag tycker du glider när du i början av stycket pratar om att en rationell politisk analys även behöver inkludera symboler (jag håller med), till att i slutet göra mer generella påståenden: "Symbolism står lika lite i motsatsställning till rationalitet som smak och lukt".
Vad den sista meningen egentligen betyder kan man nog skriva uppsatser om, men den säger inte något meningsfullt för mig, tyvärr.
Tror inte att det skulle bli så fruktlöst faktiskt. Blir man noga med vad man menar med rationalitet, så brukar det vara lätt att enas om att det är förenligt med symbolism.
Så här: Att analysera beteende som rationellt är att utgå ifrån att handlingar väljs med ett syfte, att de är ändamålsenliga (givet kunskap). Och pratar vi om ändamålsenlighet så måste det finnas ett mål förstås. Rationellt handlande är att måloptimera, och är på sitt sätt ett normativt begrepp. En rationell handling är det man bör göra, givet att man strävar efter ett visst mål.
Men målet då, kan det vara rationellt? Nja, vissa saker som vi tror är våra mål, är i själva verket medel för att uppnå andra högre mål när vi tänker närmare på saken: springer till bussen --> för att komma i tid --> för att sköta mitt jobb --> för att göra karriär --> för att tjäna pengar --> för att... Och förr eller senare stöter man på problem. Verkliga, yttersta mål, vilar bara på smak, inte på rationella mål-medel-relationer. "Tja, jag bara gillar social status och vackra kvinnor" säger karriäristen och slår ut med armarna. Det är vare sig rationellt eller irrationellt, utan bara just smak.
Och misstaget man kan göra är att avfärda en smak för symbolism som irrationell - att den inte skulle gillas på samma sätt som en smak för kaviar och guldtackor. Det finns ingen grund för det. Smak är smak. Någon gillar flaggviftande, andra att titta på molnen, en tredje att samla på sportbilar. Varför skulle en smak för materia ha en särskild status höjd över smak för känslokickar, frågar jag mig.
Mer begripligt så? :)