Man har ju haft det på känn, men det är intressant att få en inifrånbild av den politiska logik som steg för steg har förvandlat den svenska högskolan till en AMS-inrättning där arbetslösa ungdomar lånar till sin egen a-kassa hos CSN. Pär Nuder minns från sin tid som finansminister:

Göran Persson ville att regeringen i vårbudgeten 2005 skulle öka antalet högskoleplatser redan till höstterminens start.

 – Det är politiskt självmord att inte öka intagningen när så många unga går arbetslösa, förklarade han för regeringen.

Jag hade inget att invända vare sig i sak eller politiskt. Men jag försökte förklara att det inte var möjligt av tekniska skäl. Fördelningssystemet är konstruerat så att högskolorna själva styr över intagningen. Så är budgetsystemet uppbyggt. Persson insisterade:

 – Vad är det för jävla system? Det är klart att det måste gå – det har gått förut, argumenterade han alltmer intensivt. (Pär Nuder, Stolt men inte nöjd, sid. 256–57)

Lägg märke till formuleringen: det har gått förut. Det handlar med andra ord om ett fint gammalt familjerecept. Nuder hade inget att invända, reflekterar inte ens över att det skulle kunna finnas något diskutabelt i att regeringen använder högskoleantagningen som reglage för att sänka ungdomsarbetslösheten lagom inför ett val, utan suckar bara över att manövern är tekniskt komplicerad.

(Och varför kommenterar inte våra politiska journalister sådana här godbitar i de nuderska memoarerna, istället för att hänga upp sig på tramset om att Göran Persson hör och häpna cyklade omkull när han var på lyset? Tänka sig, att politiker är vanliga människor, who would have guessed!?)