Santesson – Reformpolitikens strategier (Atlantis, 2012)

Alldeles utmärkt – beskriver bra förutsättningarna för politisk reformverksamhet.” Lars Tobisson, moderat nestor

Jätterolig läsning … Riktigt intressant … Boken flyttar fram kopplingen mellan statsvetenskapens resultat och det politiskt användbara.” Ursula Berge, Samhällspolitisk chef, Akademikerförbundet SSR

Pressröster om boken
Dagens Industri
Svenska Dagbladet
Svensk Tidskrift

utgående

The end comes when we no longer talk with ourselves. It is the end of genuine thinking and the beginning of the final loneliness. The remarkable thing is that the cessation of the inner dialogue marks also the end of our concern with the world around us. It is as if we noted the world and think about it only when we have to report it to ourselves.

Eric Hoffer 

Sök på inslag.se:

  Vänta…
twitter
politik
popsociologi
fler inslag
torsdag
nov152007

Den ignorerade Arrow

Sammanfattning: Arrows omöjlighetsteorem är en viktig samhällsvetenskaplig lag om demokratins gräns. Ändå är detta resultat ignorerat i svensk demokratidebatt. Lite data på detta ges.

rhino.jpgDet är ont om universella samhällsvetenskapliga lagar. Ett undantag är Arrows omöjlighetsteorem. Detta teorem är ett logiskt bevis för att det är principiellt omöjligt att utforma ett röstningssystem som samlar ihop individuella preferenser till ett gemensamt beslut och samtidigt uppfyller vissa grundläggande krav (mycket modesta krav som varje demokrat skulle skriva under på).

So what? Jo,  demokrati brukar (för de allra flesta) ses som ett i bästa fall neutralt system där man samlar upp och ’översätter’ en mängd individuella preferenser till ett gemensamt beslut. Att majoritetsviljan ska råda är ett exempel på en sådan princip. Legitimiteten i systemet kommer ifrån att det är alla enskilda åsikter som styr utfallet – att själva översättningsprincipen (omröstningsregler och dyl.) i sig är neutral och bara sammanställer och konverterar individuella uppfattningar till ett gemensamt utfall. Ibland ifrågasätts om reglerna verkligen är neutrala och effektiva, och man diskuterar vilka ändringar som skulle lösa problemet.

Arrows omöjlighetsteorem visar att det saknas lösning. Inte att problemet är ”svårt”, utan att det är olösligt. Principiellt olösligt. Arrows omöjlighetsteorem drar upp gränserna för vad en demokratisk konstitution kan åstadkomma inte bara på Jorden, utan för alla sociala system som någonsin funnits eller kan finnas. Det går inte att åstadkomma demokratiska omröstningssystem där man kan vara säker på att utfallet är ett resultat av folks preferenser, inte bara ett resultat av omröstningsreglerna. Och om man inte kan vara säker på att beslut grundas på åsikter snarare än på omröstningsregler, får vi ett legitimitetsproblem av mått. Rena svavelsyran för rosiga visioner om den perfekta demokratin.

Det märkliga är att Arrows omöjlighetsteorem mycket sällan diskuteras i svensk samhällsvetenskap. Man kan tycka att Arrow inte borde vara långt borta närhelst författningspolitik och demokratifrågor är på tapeten. Nix. Och detta gäller inte bara i den allmänna politiska debatten, där det är förståeligt om han är okänd, utan också i den akademiska debatten.

För att gå från allmänt intryck till mer rejäla data på att Arrow ignoreras kan man titta på utredningsväsendet. I dessa dagar arbetar Grundlagsutredningen. I hittills publicerade betänkanden och rapporter nämns Arrow över huvud taget inte  (SOU 2007:40, 2007:41, 2007:42, 2007:67, 2007:68, 2007:69, 2007:84, 2007:85). Men visst, hoppet är inte ute där.

Ett mer omfattande datamaterial hittar vi i Demokratiutredningen, som  knöt till sig stora delar av det Samhällsvetarsverige som forskar i demokratifrågor. Man kan nog betrakta dess betänkanden och rapporter som ett tvärsnitt på vad slags frågor som står i fokus i den svenska debatten (SOU 1998:63, 1998:97, 1998:101, 1998:102, 1998:103, 1998:124, 1998:134, 1998:145, 1998:146, 1998:155, 1998:161, 1998:164, 1999:8, 1999:9, 1999:10, 1999:11, 1999:12, 1999:13, 1999:22, 1999:56, 1999:58, 1999:64, 1999:74, 1999:76, 1999:77, 1999:80, 1999:83, 1999:84, 1999:93, 1999:101, 1999:112, 1999:117, 1999:121, 1999:126, 1999:129, 1999:130, 1999:131, 1999:132, 1999:144, 1999:150, 2000:1. SOU 1998:55 och 1999:40 finns ej på nätet).

I detta digra material finns exakt två omnämnanden av Arrows omöjlighetsteorem. I det ena fallet (1999:93, s. 61) är det Mats Lundström som nämner det i förbifarten i en volym om demokrati i skolan. I det andra fallet (1999:132, s. 189) är det Jan Teorell och Anders Westholm som nämner Arrow i en fotnot apropå lite annat. That’s it.

Poängen är förstås inte att man nödvändigtvis måste diskutera Arrow i varenda SOU. Däremot kan man se detta som en rätt tydlig indikation på hur frånvarande omöjlighetsteoremet är i den svenska samhällsvetenskapliga demokratidebatten.

Det är svårförklarligt och olyckligt.

Reader Comments (4)

"It's hard to get a man to understand something if his livelihood depends upon him not understanding it."

13 mars 2009 | Unregistered CommenterTom

Det är väl även talande att enbart en kommentar hitintills har lämnats (trots att det länkas hit från svenska wikipedia).

Men det jag skulle säga är att det går att diskutera demokrati utan att egentligen bry sig om Arrows teorem. Om vi bara stryker obegränsad domän-villkoret så är det ju inga problem. Vi kan ju då rent av stärka de andra villkoren (oberoenda av irrelevanta alternativ-->neutralitet, icke-diktator-->anonymitet, och "positive association"-->"positive response"). Och det fina är att det enda som tillfredsställer dessa stärkta villkor är just majoritetsstyre!

Sen kan man kanske fråga sig om statsvetare och statsmän är rättfärdigade i att ignorera teoremet...

15 september 2009 | Unregistered CommenterNikya

En vanlig fråga när man pratar om Arrows teorem är varför vi inte märker fler problem i praktisk politik, om nu de principiella problemen med omröstningar är så stora. Och ett av svaren är ju att just obegränsad domän-villkoret inte på långa vägar är uppfyllt i praktiken. Vi har tämligen statiska konfliktlinjer och få dimensioner som förslagen rangordnas inom, ett mycket begränsat antal förslag, och alla väljarpreferenser är inte representerade.

Saken är att just detta är punkter som brukar lyftas fram som tillkortakommanden med den representativa demokratin. Om fler brydde sig om Arrow skulle de se att det handlade om förutsättningar för den. (Och då skulle vi kanske slippa pratet om politiker som anser sig få mandat av väljarna att göra det ena eller andra, blott därför att de lyckats bli valda trots att dessa avsikter, jämte mängder andra, varit kända före valet.

15 september 2009 | Registered CommenterPeter Santesson

Jag begriper ingenting. Vilket inte beror på mig enligt radioteoremet.

24 september 2010 | Unregistered CommenterHm

PostPost a New Comment

Enter your information below to add a new comment.

My response is on my own website »
Author Email (optional):
Author URL (optional):
Post:
 
Some HTML allowed: <a href="" title=""> <abbr title=""> <acronym title=""> <b> <blockquote cite=""> <code> <em> <i> <strike> <strong>