Santesson – Reformpolitikens strategier (Atlantis, 2012)

Alldeles utmärkt – beskriver bra förutsättningarna för politisk reformverksamhet.” Lars Tobisson, moderat nestor

Jätterolig läsning … Riktigt intressant … Boken flyttar fram kopplingen mellan statsvetenskapens resultat och det politiskt användbara.” Ursula Berge, Samhällspolitisk chef, Akademikerförbundet SSR

Pressröster om boken
Dagens Industri
Svenska Dagbladet
Svensk Tidskrift

utgående

The end comes when we no longer talk with ourselves. It is the end of genuine thinking and the beginning of the final loneliness. The remarkable thing is that the cessation of the inner dialogue marks also the end of our concern with the world around us. It is as if we noted the world and think about it only when we have to report it to ourselves.

Eric Hoffer 

Sök på inslag.se:

  Vänta…
twitter
politik
popsociologi
fler inslag
söndag
nov112007

Gamla och sjuka

Det är slående hur just nomadiserande grupper bemötts med misstro från omgivningen. För att ta några av de minst känsliga exemplen – cirkusartister, kringresande försäljare och sjömän har överlag setts som allmänt opålitliga, av samma anledning som man inte förväntar sig bra mat på turistrestauranger. Det är förväntingar om upprepat spel som föder tillit.

Varför har inte gamla och sjuka (i bemärkelsen knackar snart på pärleporten) drabbats av motsvarande misstro?  Om ålderdom och döende har någon effekt på en persons trovärdighet, går den paradoxalt nog i motsatt riktning. Ett vittnesmål på dödsbädden anses möjligen ha lite extra tyngd. Och gamla människor är måhända inte alltid pålitliga vad beträffar prestationsförmåga, men deras korta framtidsskugga brukar däremot inte fläcka ned uppfattningen om deras goda vilja. Hur kan man förklara det här?

Om man bär på föreställningar om att möta en allvetande domare hinsides, ökar rimligen ens pålitlighet i takt med åldrandet. Den potentiella världsliga behållningen av en defect blir allt mindre i takt med att återstående dagar krymper, och domens dag rycker allt närmare. Men är det verkligen en rest av gamla religiösa föreställningar som lever kvar i vår sekulära tillit till gamla och sjuka?

För gamla och sjuka som har barn och barnbarn i livet finns ett intresse av att värna deras sociala position efter den egna bortgången. Blodshämnden är, med evolutionära glasögon, ett arrangemang som sträcker ut nyttokalkylen bortom det egna livets slut – helt utan att ta till religion.

Vilka sekulära skäl har man att tro på utläggningar på dödsbädden?  Å ena sidan har en döende inget att förlora på att spela defect, men å andra sidan har man heller inget kvar att vinna. Föreställer vi oss att gamla och sjuka är likgiltiga inför resultatet, och därför lika gärna kan tala sanning då lögner blott blir ett meningslöst besvär? Det är trots allt trevligare och mindre ansträngande att säga som det verkligen ligger till.

Med en ytlig rationell anblick skulle man kunna tänka sig att gamla människor inte skräms lika mycket av fängelsestraff. (Det går inte att lugga en flintskallig, etc.) Sanningen kan i själva verket lika gärna vara den omvända. Sista semesterveckan känns värdefullare än den första.

Reader Comments

There are no comments for this journal entry. To create a new comment, use the form below.

PostPost a New Comment

Enter your information below to add a new comment.

My response is on my own website »
Author Email (optional):
Author URL (optional):
Post:
 
Some HTML allowed: <a href="" title=""> <abbr title=""> <acronym title=""> <b> <blockquote cite=""> <code> <em> <i> <strike> <strong>