Tio tusen – vad som än händer

Gårdagens diagram över antalet uppehållstillstånd för flyktingskäl per ursprungsland väcker en fråga: hur förändras takten? Diagrammet visar som sagt antalet utfärdade uppehållstillstånd 1980–2011, där den röda delen av staplarna anger antalet de senaste fem åren, dvs 2007–2011. Är det oproportionerligt mycket eller lite rött i diagrammet?

De senaste fem åren utgör 15,6 procent av tidsperioden.* Hur mycket rött är det i diagrammet då? Remarkabelt nog är andelen förbluffande lika: 16,2 procent. I snitt de senaste 32 åren ligger nivån på drygt 10 500 uppehållstillstånd per år för flyktingskäl. Om man jämför perioden 1980–2006 med 2007–2011 syns en ökning: från 8 800 per år till 10 900. Men snarare är stabiliteten det märkliga.

Varför då? Därför att formellt ska dessa beslut till största delen vara styrda av yttre händelser utanför Sveriges kontroll. Sverige anger ett regelverk för vilka asylskäl som accepteras, och sedan är det världshändelser och flyktingströmmar som avgör vilka som kommer till vårt land och visar sig uppfylla kraven. Och världen är en väldigt föränderlig plats. Som synes av diagrammet kommer den stora delen av flyktingarna från en handfull länder där specifika händelser och konflikter utlöst mycket skiftande flyktingströmmar. Då borde det rimligen finnas en väldig variation i hur många som kommer och hur starka skäl dessa personer har.

Frågan man då kan ställa sig är hur det av en ren slump kan vara så att dagens flyktingströmmar från Somalia, Irak och Afghanistan innehåller ungefär lika många personer med tillräckliga skäl för uppehållstillstånd som gårdagens strömmar gjorde när de kom från Iran, Ex-Jugoslavien och Chile. Onekligen ett sammanträffande. Hur kan det vara så egentligen?

–––

*Som alltid gäller en generell friskrivningsklausul för statistiska uppgifter på inslag.se: det kan förekomma helt oavsiktliga räknemissar här. (Exempelvis minns jag faktiskt inte i det här fallet om jag kapade bort några små obetydliga strömmar i svansen när jag gjorde diagrammet för att få hanterbar storlek på det.) Behöver man skarpa 100 procent garanterat exakt korrekta siffror till sista decimalen får man själv bege sig till Migrationsverkets statistik.

Ursprungsländer

Apropå gårdagens utvikning om nivån på invandringsdebatten, finns det en aspekt till som skulle må bra av mer sakkunskap och tankereda. Det gäller var flyktingströmmarna kommer ifrån och hur det förändras över tid. I debatten pratas det om ”flyktingar” så där i största allmänhet, som om det vore en homogen massa. Så ser förstås verkligheten inte ut. Merparten av flyktinginvandringen handlar om en handfull länder och de länderna verkar skilja sig rejält åt sinsemellan.

Click to read more ...

Betnér Direkt, Åkesson och den där debatten

Betnér Direkt hade säsongsavslutning igår kväll. Det nya debattprogrammet i Kanal 5 ägnade vårens sista program åt vår mest laddade politiska fråga, invandringen. Med Jimmie Åkesson i studion, flankerad av Sakine Madon och Andreas Johansson-Heinö, var det upplagt för en intressant debatt. På grund av misslyckat programledarskap får man säga att programmet tyvärr blev en gapig flopp.

I programmet fungerade Åkesson och Betnér som två rätt typiska representanter för den invandringskritiska och den invandringsbejakande positionen i svensk debatt. Vad Åkesson står för är välkänt och genomtröskat vid det här laget:

1. Massinvandring: Sverige har en mycket stor invandring.
2. Invandringsproblem: Netto har denna invandring mycket negativa konsekvenser för landet.
3. Policyrekommendation: Därför bör invandringen minskas kraftigt och regleras mycket hårdare.

Ungefär. Sd:s budskap kan knappast ha undgått någon och är inte speciellt komplicerat. Varför tenderar då debatter mot Sd i allmänhet och Åkesson i synnerhet att bli så röriga?

Click to read more ...

Lambertz och Palme

Palmemordet är ett av de bättre exemplen på frågor där man bildar sin uppfattning utifrån social bekvämlighet. Men när justitierådet slutligen läste gransknings­kommissionens betänkande tänkte han plötsligt om.

Man får i varje fall bli lite imponerad av ärligheten. Men inte mer än så. Justitierådet Göran Lambertz skriver nu om hur han i sin tidigare roll som justitiekansler med snabba svep förde åt sidan alla propåer från allmänheten om att JK borde försöka få fart på Palmeutredningen igen.

Det kändes lätt att skriva av ärendena utan åtgärd. För mordet var ju löst och brevskrivarnas idéer alltför absurda.

Nu har Lambertz tänkt om. Mordgåtan har inte alls någon naturlig lösning, antyder Lambertz i dag. Varför då? Jo ser ni,

häromdagen läste jag de sista 30 sidorna i en 1 000-sidig, 13 år gammal lunta: Granskningskommissionens betänkande ”Brottsutredningen efter mordet på Olof Palme” (SOU 1999:88). Jag blev häpen. Där framförs mycket allvarlig kritik mot Palmeutredningens arbete och kommissionen förutsätter att uppenbara försummelser rättas till.

Click to read more ...

En teori om skrämseljournalistik

Man får intrycket av att det är i amerikansk media som man hittar ovanligt många rapporter om bisarra, fruktansvärda händelser. Köttätande bakterier och vansinniga mord – nog har journalistiken på andra sidan Atlanten en doft av Hollywoodskt bisarriana som saknas i europeiska mellanmjölkstidningar.

Inslag.se föreslår följande hypotes: Ju större land, desto större andel skrämmande, udda händelser i kommersiell journalistik.

Förklaring: det är välkänt att identifikationen är starkare när man läser om personer som delar grupptillhörigheter med en själv. Att läsa om landsmän eller kulturella fränder engagerar mer än att läsa om det avlägsna. Därför är det en mycket bättre nyhet att en landsman fått sin kropp upplöst av en köttätande bakterie än att någon utsocknes europé drabbats. Finns det hundratals miljoner landsmän finns det helt naturligt en större pool av sådana ”engagerande” händelser att rapportera om, vilket sätter avtryck i media.

Effekt: Ju större land, desto räddare blir den mediekonsument som tar intryck av denna nyhetskompott.

En byråkratisk reform för Grekland

Den grekiska politiken och statsapparaten genomsyras av klientelism. I de gamla kalifaten visste man lösningen på det problemet: slavvälde.

Problemet med att upprätta en icke-korrupt, regelstyrd byråkrati är att tjänstemännens lojaliteter måste ligga hos den abstrakta staten eller rättare sagt hos lagen – till skillnad från att vara uppbunden av bytesrelationer och förpliktelser mot den egna konkreta och påtagliga släkten, hemorten eller folkgruppen. Det kommer sig inte lätt och naturligt att ersätta privata, nära sociala band med en teoretisk hängivenhet för ”lagen”. Men utan detta slags opersonliga tjäntstemän får man ingen byråkrati, och utan en byråkrati går det inte att upprätta en effektiv stat.

Click to read more ...

Vänsterns invandringspolitik i teori och praktik

Med anledning av den senaste tidens debatt är det värt att påminna om två gamla poster på inslag.se. Vänsterns försök att retoriskt etablera en koppling mellan borgerlighet och rasism började inte med Breivik, utan är ett fult gammalt nummer. Ali Esbatis nyanser i frågan diskuterades för fyra år sedan. Ställ detta sedan mot den socialdemokratiska praktiken i form av regeringen Carlssons luciabeslut anno 1989. ”Detta kan vi inte utåt diskutera” sade Ingvar Carlsson om sin syn på invandringspolitiken. Tror jag, det. Men vad sa han i VU när dörren var stängd? Läs själv. Luciabeslutet upphävdes två år senare. Av en borgerlig regering.

Arkiveras under ”hyckleri”.

Hur kan man förklara efterfrågan på kat i Sverige?

Konkurrensen är hård, men en av de mer absurda teserna som levererats från Aftonbladets ledarskribenter under senare tid måste ändå vara att det är en form av rasism att diskutera kulturella förklaringar till brott. Bladets flitige Anders Lindberg förklarade hur det hängde ihop i Almedalen förra året.

När man använder kulturella förklaringar för brott, när man försöker koppla ihop att brott har en kulturell orsak, då tycker jag att det i grunden är en rasistisk tankefigur som man utgår ifrån.

Den där uppfattningen har tidigare nagelfarits på inslag.se. Något som saknades den gången var ett konkret prov på brott som är besvärliga att förklara utan att beröra kultur. Dags för uppföljning.

Click to read more ...

Myten om de farliga förskolorna

Kalla Fakta sände ett reportage som hävdade att förskolor har blivit farliga, olycksframkallande miljöer. Nu tillsätter regeringen en utredning. Men larmet är falskt. Förskolor är mycket säkra platser.

Sällan har det varit så säkert att vara barn som i dag. Ändå är föräldrarna rädda. Tacka tusan för det. Tanken på att mista sitt barn är den yttersta skräcken, och den ängsliga föräldrajournalistiken tar sikte på läsekretsens ömma punkt. Tänk om det händer något därför att du varit slapp och ouppmärksam.

Svenska förskolor har blivit farliga, hävdade Kalla Fakta i TV4 i november 2011. Redaktionen hade tittat på antalet olycksfall på förskolor som lett till besök på akuten under 2009 och 2010. Siffran hade stigit från 5 900 till 6 600 – en ”stadig” ökning, som det beskrevs av TT, gissningsvis med ord lånade från programmet. En stadig ökning mellan 2009 och 2010? Ja jävlar, där ser man en lång och tydlig trend…

Programmet och den efterföljande indignationsrapporteringen var ett stycke slarvig journalistik. Ändå har den nu fått politiska konsekvenser. Regeringen tillsätter en utredning och tar ett ”helhetsgrepp” om frågan. Som om olyckorna i förskolan skulle vara alarmerande många. Men de självklara kritiska frågorna ställdes inte

Click to read more ...